Varför dömer Ryssland Pussy Riot så hårt?

 Varför straffar Ryssland några kvinnliga konstnärers tilltag att sjunga i en kyrka med två års arbetsläger? Det vore fel att se det bara som en del av rättssystemets bemötande av politiska protester i dagens Ryssland. Synen på vad man får göra i ett helgat rum är betydligt striktare i Ryssland än i Västeuropa.

Av dem som genomfört politiska protester i Ryssland under de två senaste åren har Pussy Riot fått särskilt stor uppmärksamhet

utomlands. Fem medlemmar av den feministiska punkgruppen genomförde i februari 2012 en performance  i Kristi-frälsarekatedralen i Moskva. Tre av dem identifierades och dömdes till två år i straffarbetsläger men en av dem fick efter några månader straffet omvandlat till villkorlig dom.

De här funderingarna formulerade jag i samband med en diskussionskväll på Rysslandscentret i Uppsala nyligen.

Den sovjetiska erfarenheten

Kyrkans företrädare jämförde händelsen med de förföljelser som kyrkan utsattes för under sovjettiden och kom fram till att ”det var värre än under bolsjevikerna”. De unga kvinnorna i gruppen jämförde i sin tur sin situation med de förföljelser som konstnärerna utsattes för under sovjettiden. Den sovjetiska erfarenheten användes alltså av båda parter, vilket bara ytterligare vidgade konflikten dem emellan. Det är en komplikation som skiljer konstnärernas och kyrkans situation i Ryssland från den i Västeuropa.

Det sakrala rummet

Det konstnärerna gjorde, som också ledde till en så häftig reaktion var att de uppträdde inne i kyrkan.  Kyrkolokalen uppfattas som ett sakralt rum på ett mycket starkare sätt än till exempel i svensk tradition, även om kyrkorummets helgd även hos oss är viktig. I den ortodoxa traditionen finns en intensiv känsla för det sakrala som nog är svår att förstå för en sekulariserad västeuropé. Vi kräver att vår ganska liberala syn på vad som får göras i ett kyrkorum också omfattas av traditioner med en annan syn på kyrkorummets helgd.  Kyrkorummet uppfattas som heligt, och manifestationen fick sin styrka just genom att profanera detta rum.

Om de unga kvinnorna sjungit på ett konstgalleri eller ute i staden hade reaktionen uteblivit, men själva styrkan i deras performance hade också minskat betydligt. Flera konstverk som visats på senare år har varit mycket provocerande i sin kritik av presidenten, utan att reaktionerna från samhällets sida blivit tillnärmelsevis så hårda.  Platsen gav konstverket styrkan.

Kristi-frälsarekatedralen har också en märklig historia som aktualiserar frågan om profanering. Den byggdes på 1800-talet på en plats där det låg ett nunnekloster. Inför rivningen av klostret fördes nunnorna bort med våld och det påstås att abbedissan förbannade alla vidare byggnationer på denna plats. Kyrkan revs under tidig Stalintid och en bassäng anlades, som sedan togs bort för att kyrkan åter skulle byggas på denna plats, som är så är fylld av frågor som har med profanering av heliga rum att göra.

Brottet

Gruppen dömdes för huliganism, som ungefär motsvarar förargelseväckande beteende i vår lag. Skillnaden är att gruppen enligt svensk lagstiftning skulle ha dömts till böter.  Deras performance skulle ha uppfattats som vad juristerna kallar ”bagatellbrott”. I Ryssland är straffet långt hårdare, fängelse ända upp till sju år. I den multietniska ryska federationen finns en skräck för etniskt och religiöst våld och separatism. Därav den hårda lagstiftningen inom området. Rent allmänt är de ryska påföljderna dock långt strängare än motsvarande svenska.

Förhållandet till den religiösa traditionen

Liksom i flera tidigare performances av Pussy Riot och andra liknande grupper kan man samtidigt tolka in ett religiöst budskap. Flickorna sjunger en hymn till Gudsmodern om att hon ska jaga iväg den som de uppfattar som skyldig till Rysslands olyckor. Hymnen använder de kanoniska epiteten till Gudsmodern i den ortodoxa traditionen: Hon är ”Gudaföderska, Jungfru” och hon är ”ständig jungfru”.

Flickorna säger själva i förhören att de tror på Gud, men att de inte går i kyrkan, i alla fall inte till nattvarden. Under uppläsningen av anklagelseakten satt två av de tre åtalade och läste Bibeln. Kanske var det en del av deras performance, kanske var det en del av deras vardagsliv, kanske båda delarna.

Under slutpläderingen jämförde de tre kvinnorna sig med dårar i Kristus, särskilda gestalter i rysk och bysantinsk fromhet. Dessa dårar var heliga män och kvinnor som i protest mot den världsliga eller kyrkliga maktens syndighet uppträdde provocerande med uppseendeväckande klädsel och upprörande uppträdande och tal. Idén var att de skulle skaka om de värsta syndarna i samhället och få dem att göra bättring. Särskilt vände sig dessa dårar mot Ivan den förskräcklige och hans skräckvälde. Dårarna uppträdde alltid på ett sätt som väckte anstöt och kontrasterade mot den ortodoxa kyrkans estetik, byggd på harmoni och skönhet. De unga kvinnornas beteende passar väl in i denna tradition.

Flickorna skriver in sig i den ryska fromhetstraditionen men tar samtidigt avstånd från kyrkan på samma sätt liksom många författare och konstnärer gjorde på 1800-talet. Samtidigt provocerade de både kyrkan och staten.

Autenticitet

Ytterligare en intressant aspekt när det gäller denna performance, har med den nutida konstens villkor över huvud taget att göra. Den video som de dömdes efter var bara delvis inspelad i kyrkan, och ljudet var nästan helt pålagt i efterhand. En del av ljudet kom från en annan provokation i en annan kyrka.

Dömdes de för uppträdandet i katedralen eller dömdes de för sin video? I ursprungsvideon framgår bara att situationen var mycket upprörd och att medlemmarna ropade ”skit”. Man ser också hur vakterna försöker ta fast flickorna, som springer runt i den enormt stora kyrkan, en egendomlig katt-och-råtta-lek som gör ett surrealistiskt eller kanske spöklikt intryck i den dunkla, ekande katedralen. Det gäller egentligen inte bara autenticitet utan också den juridiska frågan om vari det brott bestod som de tre unga kvinnorna dömdes för.