Perioden i början av 1600-talet i Ryssland brukar vi kalla ”Den stora oredan”. Tronföljdsfrågan var oklar och olika grupper kämpade om herraväldet. 23 juni 1611 beslöt en grupp högt uppsatta medborgare att välja en son till svenska kungen till gosudar, tsar i velikim knzjaem vseja Rusi, alltså ”regent, tsar och storfurste för hela Ryssland”.
I ett avtal mellan Novgorod och Jakob de la Gardie stod att en av Karl XI:s söner – Gustav Adolf eller Karl Filip – skulle bli storfurste över Novgorod, men också Moskva och Vladimir, om de så ville. I fördraget förband sig den svenska sidan att inte tvinga någon att byta sin religiösa tro, att inte förstöra kyrkor och kloster och att inte göra några kyrkotjänare något för när. Ett av motiven för aktionen var att de tidigare ryska härskarna enligt traditionen sades härstamma från vikingahövdingen Rurik.
De ryska sändebud, vars uppgift det var att framföra förslaget till Karl IX, skulle be kungen att när han i Moskvastaten såg sådana olyckor och sådan blodsutgjutelse, skulle ge en av sina söner … för att bringa lugn i den Ryska staten. Men Gustav Adolf förklarade att han själv tänkte åta sig ledarskapet. Novgorodborna avböjde detta förslag och skrev: Vi kan utan svårighet föreställa oss hur omfattande bekymmer, som ligger på Ers Höghets axlar i samband med den svenska kronan. Deras omfattning är sådan, att en person inte mäktar styra två stater och framför allt inte bringa fred i den mängd oroligheter, som ännu i denna dag skakar Moskvariket.
Trots de la Gardies alla bemödanden fick inte Karl Filip tillstånd att resa till Ryssland 1612. Hans avresa hindrades inte bara av Gustav II Adolf utan också av drottning Kristina, som inte ville skicka sin minderårige son till ett så vilt och barbariskt land som Ryssland. En av Rysslands största krigshjältar vid den här tiden, Dmitrij Pozjarskij, som ledde befriandet av Moskva från polackerna 1612, stödde den svenska prinsens kandidatur.
Han sa följande år på det möte när frågan om tronföljare skulle lösas: Vi ska inte till storfurste välja någon av våra egna, därför att med dem har vi inte haft någon lycka och framgång, och utan främmande hjälp kan vi inte stå emot fienden och försvara landet… Men Gustav Adolf hade försatt sin chans: under andra halvan av 1612 hade situationen förändrats, befriandet av Moskva hade visat att ryssarna kunde klara av kriser utan utländsk hjälp. Det som slutgiltigt stjälpte Sveriges möjligheter att få en egen härskare i Ryssland var det svenska kravet att Karl Filip skulle få behålla sin tro och att man skulle bygga lutheranska kyrkor i Moskva för prinsen och hans svit.