Artikeln är en del i en serie där tidigare ordförande i Östsällskapet reflekterar över sina erfarenheter. Magnus Dahnberg var ordförande 2017–2021 och berättar om hur föreningen vid sidan av möten om aktuella händelser under denna period förnyade strukturerna för styrelsearbetet och förbättrade medlemskommunikationen. Vi får också veta hur det kom sig
att föreningens kortnamn ändrades från Sällskapet till Östsällskapet.
När jag tänker tillbaka på tiden mellan 2017 och 2021 i Sällskapet för studier av Ryssland,
Central- och Östeuropa samt Centralasien är det i första hand minnen av ett roligt
uppbyggnadsarbete som infinner sig. Minnen av en engagerad styrelse, av intresserade
medlemmar som förde givande diskussioner på våra möten och på vårt nätforum, av hur vi
lyckades hantera alla restriktionerna under pandemin, och av hur styrelsen och hela
föreningen senare under 2021 offentligt protesterade mot både nedstängningen av Memorial
och därefter 2022 mot det fullskaliga ryska angreppet på Ukraina.
Samtidigt var ju åren 2017–2021 en tid när den ryska ledningen redan hade börjat föra krig
mot Ukraina, om än i mindre skala, och förberedde det stora anfallet som sedan kom i
februari 2022. Missade vi detta? Var vi så upptagna av att underlätta registreringen av våra
medlemsavgifter och att annonsera medlemsmöten att vi inte såg att kriget närmade sig? Jag
skulle ändå svara att vi såg och uppmärksammade ganska mycket av det som pågick,
samtidigt som perioden 2017–2021 för vår förening behövde bli, och kom att bli, en tid av
inre konsolidering.
Visst uppmärksammade vi i Östsällskapet under perioden 2017–2021 det hotfulla och
fientliga agerandet från Rysslands sida gentemot sin omvärld, inte minst mot Ukraina. Flera
rubriker på våra medlemsmöten och samarrangemang avspeglar detta: ”Rysk desinformation
– är den ett problem?”, ”Ryskt militärstrategiskt tänkande”, ”Limits for Russian military
might”, ”Konflikten mellan Ryssland och Ukraina”, ”Den ryska krigföringsförmågan”, ”Rysk
påverkan via media i Sverige”, ”Förvarsberedningen och Sveriges säkerhetsläge”, ”Ryssland
utan Putin”, ”Hybridhot – vad är det och hur hanterar man dem?”
Så ja, visst var detta frågor som var uppe till behandling och diskussion. Sent 2021, när jag
hade avgått som ordförande och efterträtts av Henrik Hallgren, men alltjämt var kvar i
styrelsen, protesterade alltså Östsällskapet offentligt mot nedstängningen av Memorial i
Ryssland. Och efter det ryska fullskaliga angreppet på Ukraina 24 februari 2022 protesterade
föreningen offentligt på nytt.
Var det då samtidigt så att föreningsarbetet i perioden mellan mars 2017 och mars 2021, när
jag hade förmånen att få vara ordförande, främst karaktäriserades av en ökande dramatik, och
en växande oro för den hotfulla utvecklingen i vårt europeiska närområde? Nja, knappast.
Den befogade oron fanns där förstås, men i styrelsen var vi minst lika upptagna med att få
upp deltagarantalet på våra medlemsmöten och att få medlemskommunikationen att fungera
på ett bra och tydligt sätt. Och våren 2020 nådde coronapandemin Sverige, med allvarliga hot
mot människors liv och hälsa och betydande restriktioner som följd för bland annat vår
mötesverksamhet. Det var också dramatiskt. Men det ledde samtidigt till att vi lärde oss ordna
möten på distans, och i förlängningen hybridmöten.
Och ur rent föreningsmässig synpunkt var kanske det mest dramatiska tillfället under den här
perioden årsmötet 2019, när vi debatterade föreningens namn. Skulle vi ha kvar vår långa och
aningen otympliga benämning, eller skulle vi byta till något kortare och mer kärnfullt?
Jag skulle vilja säga att vår förening under mitt ordförandeskap framför allt ägnade sig åt en
välbehövlig inre konsolidering. En inre konsolidering – medan kriget närmade sig.
När jag vid Östsällskapets ordinarie årsmöte 15 mars 2017 fick förtroendet att två år framåt
vara föreningens ordförande hade jag redan suttit i styrelsen i två år. Att tala om
Östsällskapets årsmöte 2017 är förresten inte helt korrekt, eftersom föreningen då ännu inte
hade antagit sitt numera väl inarbetade kortnamn. Då benämnde vi oss uteslutande Sällskapet
för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, eller bara Sällskapet. Eller
Ligan, efter namnet på föreningens diskussionsforum (och på den informella sammanslutning
som 1997 bildade föreningen).
Vi hade en styrelse och en förening med bred kompetens, som väl avspeglade vårt stora
intresseområde, och där flera eldsjälar under många år gjort stora och oegennyttiga insatser.
Samtidigt hade vissa orosmoln dykt upp inte bara på den europeiska himlen, utan även på
Östsällskapets: även om våra samarrangemang med ABF och OSSE-nätverket fortsatte att
samla många åhörare, lockade de egna medlemsmötena trots intressanta teman inte längre så
många deltagare. Hemsidan var i behov av uppfräschning och medlemsregistret hade med
tiden blivit svårhanterbart. I den nya styrelsen beslöt vi att under vårt första år satsa på att öka
deltagandet på våra medlemsmöten och att göra administrationen och
medlemskommunikationen mer robust. Vi delade in styrelsen i arbetsgrupper med namnen
Möten, Kommunikationer, Publikationer och Basfunktioner och bestämde att vardera gruppen
skulle jobba kontinuerligt med sitt område på egen hand och förbereda förslag till kommande
styrelsemöte.
Vi införde också nyordningen att alltid ha styrelsemöte först och äta en gemensam måltid
sedan, i stället för tvärtom som traditionen varit. Och vi beslöt att permanenta ordningen med
föranmälan till medlemsmötena, och rätt för styrelsen att ställa in ett medlemsmöte om
antalet anmälda var för lågt. Vi förenklade medlemsregistret och gjorde det lättare att hantera.
Diskussionsforumet Ligan flyttade från Kanalen till Googlegroups, vilket bland annat gjorde
det möjligt att skicka bilagor i Ligan. Vi såg till att hålla hemsidans kalendarium uppdaterat
och stängde ner den vid det laget föråldrade och svårarbetade medlemsmatrikeln.
Östbulletinens redaktör Ingmar Oldberg fick stöd av en publikationsgrupp och vi försökte
också få igång vår blogg Världen Österut på nytt.
Detta gav så småningom resultat på de flesta områden. Inte minst våra medlemsmöten
började på nytt bli mer välbesökta. Möjligheten att anmäla och ta med gäster infördes så
småningom. Under 2017 firade vi Östsällskapets 20-årsjubileum, och vi uppmärksammade
också 100-årminnet av det omvälvande året 1917 med både en paneldiskussion och ett
specialnummer av Östbulletinen. Genom det förenklade medlemsregistret och tydliga
deadlines för när medlemsavgiften skulle betalas fick vi snart god ordning på både
registrering och betalningar. Och nya medlemmar började strömma till.
Årsmötet 2018 gav efter en motion av Olof Kleberg styrelsen i uppdrag att utreda ett möjligt
namnbyte för föreningen. Det gällande namnet var för långt och krångligt, tyckte Olof. Så
under 2018, och inte minst inför årsmötet 2019, jobbade styrelsen med detta och kom fram
till att föreningen borde behålla sitt namn, men komplettera det med ett kortare populärnamn
(kortnamn). Dock lyckades styrelsen inte ena sig om ett enda förslag till populärnamn: både
Östsällskapet och Sällskapet hade sina tillskyndare i styrelsen. Både inom och utom styrelsen
var detta med föreningens namn en fråga som engagerade, och diskussionens vågor gick höga
både på Ligan och inom styrelsen. Jag valde inför årsmötet att inte votera frågan i styrelsen,
utan låta årsmötet ta ställning till två alternativ till populärnamn. Det hade det goda med sig
att undvika eventuella reservationer i styrelsen och annat som utåt antyder splittring, men medförde samtidigt att en del av besväret med att hitta ett gemensamt beslut flyttades över på
mötesordföranden vid årsmötet, den erfarna och skickliga Agneta Dreber. Detta lyckades hon
förstås med, och alltsedan dess har just Östsällskapet blivit väl etablerat som inofficiell
beteckning på vår förening.
Så namnfrågan löstes, nya medlemmar strömmade till och mötena blev på nytt välbesökta.
Det vi inte lyckades fullt ut med var att få bloggen Världen Österut att bli aktiv, lika aktiv
som på Torgny Hinnemos tid som redaktör några år tidigare. Lite artiklar blev det, men den
kom liksom inte riktigt igång på allvar. Östbulletinen utkom däremot regelbundet och
välmatat under hela perioden.
Covid 19 satte rejäla käppar i hjulet för många från mitten av mars 2020 och framåt, så även
för Östsällskapet. Först ställde vi in medlemsmötena under en tid framåt i tron att pandemin
skulle vara över på några månader. Men sedan fick vi liksom många andra lära oss hur man
genomför möten på distans. Och plötsligt spelade de geografiska avstånden inte längre
samma avgörande roll som tidigare för möjligheten att delta i föreningens verksamhet. Visst
var det tråkigt att inte kunna ses ansikte mot ansikte så att säga tredimensionellt, men
samtidigt kunde nu alla vara med på mötena utan att behöva resa någonstans. Det är
värdefullt att vi nu i postpandemisk tid har tagit med oss den lärdomen och regelmässigt
ordnar hybridmöten, med möjlighet att delta antingen på plats eller på distans.
Och ja, för styrelsen har det också varit bra att lära sig distans- och hybridmötenas konst.
Med lätt rodnad minns jag de egna taffliga försöken att – innan vi hade lärt oss Zoom eller
Teams – försöka få en telefonkonferens att fungera, när det var något styrelsen behövde
avhandla snabbt utan att ses personligen. Numera går sådant – ta i trä – betydligt lättare.
En sorglig händelse under det första året var när Martin Hallqvist som sedan flera år varit
ledamot av styrelsen blev sjuk och avled. Martin hade betytt mycket både för det kollektiva
kunnandet och för den goda stämningen i styrelsen och i föreningen. Det var bra att vi snabbt
kunde välja in nya ledamöter vid en extra årsstämma. Även föreningsmedlemmarna Mats
Johansson och Staffan Sohlman gick bort under 2017, och Jakub Święcicki, en av
föreningens grundare, avled året därpå. Jag var noga med att varje gång skriva ett kort
meddelande på Ligan om vad som hänt och några ord om den bortgångne.
Trots att även styrelsen drabbades av sjukdom och till och med dödsfall, trots pandemin och
det allt oroligare omvärldsläget, var det i grunden roligt och stimulerande att få vara
Östsällskapets ordförande. Jag känner tacksamhet mot alla som medverkade i styrelsen och
på andra poster i föreningen och som var aktiva som gamla och nya medlemmar, under hela
denna period.
Magnus Dahnberg är universitetslektor i översättningsvetenskap och föreståndare för Tolk-
och översättarinstitutet (TÖI) vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms
universitet.