Artikeln är en del i en serie där tidigare ordföranden i Östsällskapet reflekterar över sina erfarenheter. Lena Jonson är initiator och en av grundarna till föreningen. Hon var dess första ordförande 1997–2005.
För att skildra Östsällskapets första period åren 1997–2005 måste man först berätta dess förhistoria. Under åtta år träffades en grupp sovjetforskare och –analytiker och diskuterade vad som pågick i Sovjetunionen och sedermera Ryssland. Det var avgörande för det som sen blev Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien (Östsällskapet). Denna presentation är i mycket en personlig historia.
Vi började träffas hösten 1988 för informella diskussioner hemma hos mig en gång i månaden under terminerna. Nätverket kallades ”Ligan”. En av oss inledde på cirka 20 minuter i någon angelägen fråga eller tema vad gällde den sovjetiska politiken och därefter vidtog diskussionerna. Dessa var alltid intensiva. Så mycket hade börjat hända i Sovjet och det var så mycket vi behövde vända och vrida på för att förstå det som skedde. Vi hade våra olika specialområden och följde nogsamt händelsernas gång. Chatham House-regeln gällde och det vi diskuterade var inte för allmän spridning, men diskussionerna bidrog till att öka allas vår kunskap.
Formen för sammankomsten var sträng. Vi började prick halv nio på kvällen, alla hade medtagit någon form av tilltugg som vi ställde fram. I övrigt serverades te. Vi höll på en och en halv timma och därefter skildes vi åt.
Den sena tidpunkten och den stränga formen berodde på att vi samlades hemma i mitt vardagsrum. Min dotter skulle ha lagt sig innan folk började komma och helst ha somnat. Jag hade flyttat upp till Stockholm och Utrikespolitiska Institutet från Göteborg och universitetet där i början av 1988. Jag kände många sovjetforskare sedan tidigare. Vi var inte fler än att vi kände eller kände till varandra. Men när jag kom till Stockholm märkte jag att det var i stort sett vattentäta skott mellan de olika institutioner och myndigheter som bedrev verksamhet rörande Sovjetunionen. Därför tog jag initiativet att bjuda hem folk till diskussioner. Vi var oftast upp mot femton personer men det hände att vi var mer än tjugo och fällstolarna stod tätt och fyllde hela vardagsrummet. Ett möte med Anders Åslund minns jag som särdeles välbesökt.
Så höll vi på. Utvecklingen efter Sovjetunionens fall i det nya Ryssland blev inte mindre dramatisk och vårt intresse bara stegrades. Våra möten fortsatte lika livaktigt.
Ungefär 1996 kom vi fram till att vi borde lämna den informella tillvaron och skapa en riktig organisation och därmed ge fler möjlighet att delta i våra diskussioner.
I maj 1997 bildade vi Sällskapet för Ryssland, Central-och Östeuropa samt Centralasien. Namnet var långt och krångligt, men vi ville markera de olika geografiska områden som ingick i vårt intresseområde. Organisationen skulle vara ett nätverk eller ”skrå-organisation”, dvs den skulle stå öppen för personer som var professionellt verksamma inom forskning och analys av dessa geografiska områden. Senare ändrades stadgan så att även personer som hade varit professionellt aktiva inom området kunde bli medlemmar. Medlemmarna kunde komma från de mest skiftande yrkesområden , forskare, översättare, diplomater, lärare, osv. Organisationen skulle vara en hjälp för kontakter med varandra och för information om vad som publicerades, arrangerades och pågående projekt. För att bli medlem skulle man väljas in efter rekommendationer från två tidigare medlemmar.
Jag valdes till Östsällskapets första ordförande och vice-ordförande blev Lars Kleberg. Övriga styrelsen bestod av Marianne Hultberg, Patrik Jotun, Anders Fogelklou, Torgny Hinnemo, Susanne Oxenstierna samt Anders Bornefalk och Klas-Göran Karlsson. De två senare kom från ”övriga landet” och vi ansåg det viktigt att föreningen inte skulle bli en Stockholmsorganisation utan skulle ha täta kontakter med medlemmar runt om i Sverige. Vi hade ett internt kommunikationssystem i vår slutna email-lista som gick under det gamla namnet ”Ligan”. Torgny Hinnemo var vår stränge men rättvise webmaster som byggde upp systemet och höll ögonen på våra debatter. Östsällskapet fick ett medlemsblad som gick under namnet Bulletinen och dess första redaktör blev Susanne Oxenstierna. Dock, från sommaren 1997 och ett år fram kom jag att arbeta vid The Royal Institute of International Affairs (Chatham House) i London och Lars Kleberg tog ledningen över det nybildade organisationen. När jag återvände till Stockholm 1998, återvände jag till ordförandeposten.
Med vår professionella inriktning fann vi att vi skulle platsa i den internationella ”skråorganisationen” för forskning om Central-och Östeuropa: The International Council for Central and East European Studies (ICCEES). Flera av oss hade varit på dess världskongresser, vilka ägde rum vart femte år. Dessa hade börjat 1975 men för några av oss var den första 1980 i Garmisch-Partenkirchen och därefter 1985 i Washington DC, 1990 i Harrowgate i England, 1995 i Warszawa och år 2000 i Tammerfors. Flera av oss åkte också till kongresser som anordnades av den amerikanska motsvarigheten American Association for the Advancement of Slavic Studies (AAASS).
I januari 2002 trädde Lars Kleberg åter in som ordförande för Östsällskapet, när jag under ett halvår arbetade i Dusjanbe i Tajikistan för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE). När jag återkommit hem återtog jag ordförandeskapet.
Efter ICCEES världskongress i Tammerfors år 2000 funderade den finska organisationens ordförande Valdemar Melanko om det inte vore bra om ett annat nordiskt land kunde åta sig värdskapet för nästa världskongress. Han föreslog ICCEES ledning att jag skulle komma med i ICCEES Exekutivkommittee och i dess Nationella råd. Jag började resa på dessa möten och det erbjöd tillfälle att möta våra systerorganisationer. Jag minns ett Exekutivkommittémöte 2004 i Kyoto, då den japanska organisationen passat på att ordna en konferens om rysslandsforskningens framtid. Och jag minns den oro flera av våra systerorgansationer gav uttryck för angående rysslandsforskningens framtid när västregeringar blivit mindre benägna att finansiera sådan forskning, då de ansåg att ett försvagat Ryssland blivit mindre av ett internationellt hot. Själv hävdade jag att forskning om Ryssland expanderat i Sverige sedan 1990 både institutionellt och i antal verksamma forskare samt att den svårare finansieringssituationen snarare hängde samman med ett svårare ekonomiskt läge än ett minskat svenskt intresse i sig.
När jag kommit med i ICCEES ställde Melanko frågan om jag trodde att det skulle finnas intresse i Sverige att stå som värd för en framtida världskongress. Javisst, sa jag. Det tror jag säkert. Jag ska bara tala med de andra först. Och sen vidtog min kampanj för att inte bara väcka intresse (vilket var lätt) utan också att få alla att tänka att vi visst skulle klara att ta på oss denna uppgift.
Jag meddelade så småningom Exekutivkommitten att vi var intresserade och att vi planerade utarbeta ett förslag som ICCEES ledning kunde ta ställning till. Frankrike var då vår främsta konkurrent, men det faktum att de ännu inte hunnit bilda en riktig organisation låg dem i fatet.
Vid mötet i Kyoto våren 2004 beslutade Exekutivkommitteen att rekommendera oss att arbeta fram ett anbudsförslag inför kongressen 2010. Hemma i Stockholm började vi vårt arbete att få fram underlag för ett förslag. Vi måste veta att vi kunde få fram konferenslokaler, hotell, logistik och inte minst finansiering. Styrelsen började ett intensivt arbete där fler och fler personer utanför styrelsen drogs in i arbetet. Inte minst finansieringsfrågan var viktig och Lars Klebergs förankring som professor vid Södertörn och därmed med nära kontakter till Östersjöstiftelsen hjälpte när vi gick runt och argumenterade för hur viktig en världskongress skulle vara för Sverige. Den skulle vara viktig både för vår egen kunskap om Ryssland och för att visa upp oss och inte minst för bilden av Sverige som en Rysslandskunnig nation – viktigt för Sverige inte minst inom EU.
Det slutgiltiga beslutet om vem som skulle få värdskapet för världskongressen år 2010 skulle fattas vid ICCEES Världskongress i Berlin 2005. Inför Berlin-kongressen hade vi sammanställt informationsmaterial om en framtida kongress i Stockholm. Informationsblad, foldrar och inte minst stora skärmar om Stockholm som kongress-stad, som vi fick från Stockholm Visiting Board. Allt detta tog vi med oss på flyget ner till Berlin: Så snart Exekutivkommitteen tillkännagivit sitt beslut, som var till vår fördel, ställde vi upp våra skärmar och delade ut informationsmaterialet. Vi var beredda. Ett mycket stort arbete hade vi nu genomfört, men ett ännu större arbete skulle återstå.
När vi väl år 2005 fått värdskapet för 2010 års världskongress får jag ett jobb som kulturråd vid svenska ambassaden i Moskva. Att jag skulle lämna ordförandeskapet och därmed ansvaret för kongressförberedelserna kom först som en chock för många i styrelsen. Jag hade tagit på mig ett ansvar och nu lämnade jag det, ansåg många. Själv såg jag det som ett mindre problem eftersom jag visste att styrelsen var kunnig och stark. Och jag skulle få rätt i detta. (Irina Sandomirskaja och Petter Stålenheim kommer att berätta mer om förberedelserna och genomförandet av världskongressen i senare artilarl, reds anm).
Som tre huvuduppgifter i förberedelsearbetet inför ICCEES världskongress i Stockholm formulerades följande tre punkter: a) säkra finansiering av världskongressen; b) försäkra oss om stöd från forskarvärlden, och c) säkra den vetenskapliga kvalitén.
Östsallskapets första period var härmed över. Vi hade byggt upp en fungerande organisation och nu skulle vi ge oss ut på den internationella arenan.
Lena Jonson är docent i statsvetenskap och var tidigare forskare och ledare för Rysslandsprogrammet vid Utrikespolitiska Institutet.