”Ett folk som vägrar att dö” – det är rubriken som den välkände liberalen och riksdagsmannen Adolf Hedin hade valt till en artikel som publicerades i Aftonbladet den 20 augusti 1904. Folket som åsyftas är det ukrainska. Det är inte omöjligt att hade han fått idén till rubriken från sången »Sjtje ne vmerla Ukrajina« – »Än har inte Ukraina dött« och som skrevs redan 1862 av den ukrainske etnografen och poeten Pavlo Tjubynskyj och som sedan januari 1992 är det självständiga Ukrainas nationalsång.
Varför hade då riksdagsmannen Adolf Hedin – det sena 1800-talets mest framträdande liberala politiker – plötsligt intresserat sig för det vid den tiden tämligen okända ukrainska folket? Svaret på frågan hittar vi i den del av Adolf Hedins personarkiv som förvaras på ArkivCentrum. I arkivet återfinns nämligen tio brev skrivna av den ukrainske författaren och publicisten Roman Sembratowycz. Breven är skrivna på brevpapper från Ruthenische Revue i Wien mellan april 1904 och januari 1905.
Adolf Hedin (1834-1905)
Fadern var komminister och bosatt i Litstorp i Bo socken, Närke när Adolf föddes, men blev 1853 kyrkoherde i Snavlunda socken. Efter studier vid Karolinska skolan i Örebro 1845–1848 intogs Adolf därefter vid gymnasiet i Strängnäs och 1851 började han läsa vid universitetet i Uppsala, där huvudämnet var historia. Efter avlagd kandidatexamen 1861, var han en kortare tid bosatt i Uppsala men från 1864 blev han bosatt i Stockholm där han verkade som politisk publicist och politiker. Han var ledamot av riksdagens andra kammare 1870–1905 med undantag för åren 1874–1876 och 1888. Hedin var tidigt en uttalad förespråkare för allmän rösträtt och allmän värnplikt. Han var sedan studieåren även skandinavist och hade goda kontakter bland liberala företrädare i både Danmark och Norge. Vid unionsupplösningen 1905 stödde han också Norges rätt till självbestämmande. Nerikes-Tidningen skrev vid hans död att ””Hedin var en hänsynslös sanningssägare, en ärlig stridsman, en god patriot.”
Roman Sembratowycz – eller Sembratovytj som hans namn transkriberas från ukrainska – var född 1875 som son till den grekisk-katolske prästen i byn Monasterzec (Monastyrets på ukrainska). Då låg byn i det så kallade kungariket Galizien och Lodomerien – ett av Österrike-Ungerns kronländer. Men i dag ligger byn, som numera enbart har polska invånare, drygt 20 km från den ukrainska gränsen i Nedre Karpaternas vojvodskap i sydöstra Polen.
Efter studier vid det ukrainska gymnasiet i staden Przemyśl påbörjade han juridikstudier vid Wiens universitet. Där blev han inom kort ordförande i den ukrainska studentföreningen »Sitj« och snart började han också skriva för en rad olika tyskspråkiga tidningar såsom Volksstimme, Neuen Wiener Journal, Wiener Montags-Journal och Frankfurter Zeitung – oftast om ukrainska, polska och ryska frågor. Han drabbades dock av tuberkulos 1898 varvid han tillfälligt fick avbryta sina studier.
Efter ett kortvarigt försök med tidskriften X-Strahlen år 1901 startade han i maj 1903 halvmånadstidskriften Ruthenische Revue. Som medredaktörer hade han juristerna och ledamöterna av det österrikiska underhuset – deputeradekammaren – Basil Ritter von Jaworskyi (Vasyl Javorskyj på ukrainska) och Andreas Kos (Andrij Kos). Och officiellt var tidskriften utgiven på uppdrag av den så kallade Rutenska Nationalkommittén – Ruthenische Nationalkomitee – med en annan ukrainsk ledamot av deputeradekammaren, Julian Romanczuk (Julian Romantjuk) som ordförande.
Det rutenska folket
I början av 1900-talet var ännu den vanligaste och även officiella benämningen på de ukrainare som bodde inom Österrike-Ungerns gränser rutener och deras språk kallades rutenska. Benämningen har sitt ursprung i den medeltida latinska benämningen – »Rutheni« – på de östslaviska folken som kom att bo inom det polsk-litauiska samväldet, och har alltså liksom det senare bildade ordet ryssar för moskoviter också sitt ursprung i Rus och ruser. För att undvika en förväxling med ryssar blev benämningen ukrainare – efter namnet på området de bebodde – allt vanligare bland ukrainarna i början av 1900-talet, även inom Österrike-Ungern.
I det första numret av Ruthenische Revue förklarar man att tidskriften är ett första försök att på det tyska språket sprida och öka kunskapen om det ukrainska folket bland de europeiska folken. Man påpekar att det ukrainska folket, vars omfattning var osäker men som av flera vid 1900-talets början beräknades bestå av drygt 30 miljoner människor, var Europas sjätte största folk men att »dess förhållanden, till och med dess existens, är föga eller inte alls känd, inte ens för utbildade människor och politiker i Europa.«
Roman Sembratowycz skriver själv tidskriftens första artikel som har titeln »En bortglömd nation«. Där förklarar han att det kan tyckas vara otroligt hur ett så pass stort folk – det näst största bland de slaviska folken – inte tycks existera för Europa. Han beskriver sedan på ett pedagogiskt sätt hur det nuvarande Ryssland grundats som »Moskovia« med en för den europeiska civilisationen fientlig »centralistisk-despotisk monarki«. Moskoviterna hade långt senare »tillskansat sig namnet Rusi«.
Bland övriga artiklar som Sembratowycz skriver under 1903 kan nämnas »Der russische Panslavismus und Westeuropa« där han avslöjar den av det ryska imperiet understödda panslavismen såsom »ett lösenord och magiskt verktyg i kampen för den ortodoxa panrussismen i Västeuropa.«
Redan under tidskriftens första utgivningsår medverkade flera av tidens kända ukrainska kulturpersonligheter såsom författarna Ivan Franko (1856–1916), Olha Kobyljanska (1863–1942) och Lesia Ukrajinka (1871–1913). De följande åren medverkade även bland andra författaren Mychajlo Kotsjubynskyj (1864–1913) och historikern Mychajlo Hrusjevskyj (1866–1934). Den senare blev senare den självständiga Folkrepubliken Ukrainas första president 1917–1918 (formellt ordförande i det centrala rådet).
Roman Sembratowycz första brev till riksdagsmannen Adolf Hedin är daterat i Wien den 30 april 1904.
I tidskriftens nionde nummer 1904 inleder Sembratowycz med en artikel om Ukrainas andliga återfödelse och den kejserliga ryska ukasen av 1876. Ukasen, eller förordningen, hade utfärdats den 18 maj 1876 när tsar Alexander II var på besök i den tyska kurorten Bad Ems, varför den ofta också kallas Ems-ukasen. Redan den ryske inrikesministern Valujevs dekret från 1863 hade inneburit kraftiga inskränkningar av användandet av det ukrainska språket i tryckt form, men den nya ukasen gick ett steg längre så att den så kallade »lillryska« dialekten – den ryska benämningen av det ukrainska språket – nu nästan fullständigt skulle förbjudas. Det ukrainska språket skulle inte få tryckas i vare sig böcker eller tidningar – undantag gavs endast för publicering av historiska dokument. Förbudet inkluderade även framförandet av ukrainska teaterstycken och sånger, så väl som undervisning på alla nivåer. Lärare som misstänktes för så kallad »ukrainofili« avskedades. Import av ukrainska böcker och tidningar blev också förbjudet.
En »enkät« till Europa
Just detta nummer av tidskriften lät Sembratowycz i slutet av april 1904 skicka ut till en rad olika framstående västeuropeiska politiker och kulturpersonligheter med förhoppning om att de skulle göra uttalanden om förbudet av det ukrainska språket i Ryssland. En av dessa politiker som fick tidskriften tillsammans med en rundskrivelse med en uppmaning om en offentlig opinionsyttring var alltså den liberale riksdagsmannen Adolf Hedin i Stockholm, möjligen via Aftonbladet där Hedin tidigare hade varit redaktör. Hedin var också den förste att svara på denna »Enquete«. Sembratowycz svarar den 1 juni och tackar för Hedins vänliga brev och att han genom sitt offentliga ställningstagande hade gjort en ovärderlig tjänst för det ukrainska folkets sak. Vidare verkar Hedin ha föreslagit att riksdagsmannen Edvard Wavrinsky skulle tillskrivas, vars släktnamn enligt Sembratowycz »bestämt klingade rutenskt«.
Den ukrainske författaren och publicisten Roman Sembratowycz (1875-1906)
Han berättar också att Hedins artikel skulle publiceras i nästkommande nummer av Ruthenische Revue och att han inom några dagar skulle ta sig friheten att skicka ytterligare skrifter på tyska och franska om det ukrainska folkets litteratur och språk. Hedins svar på enkäten publicerades också i det första junihäftet av tidskriften. Av artikeln förstår man att Hedin var väl insatt i frågan och han gör även jämförelser med hur danskarna i Schleswig och polackerna i Preussen behandlas, men poängterar att det ryska systemet med »andlig bedövning och moralisk kvävning överraskar oss«.
Många uttalar sig
I samma och påföljande nummer av tidskriften publicerades sedan svar från följande europeiska politiker och kulturpersonligheter: historikern och professorn Oscar Browning vid Cambridge universitet, författaren Johannes Schlaf i Berlin, poeten och professorn Mario Rapisardi i Catania, den förre franske ministern Yves Guyot i Paris, författaren Frederik van Eeden i Bussum, ekonomen Franz Oppenheimer i Berlin, antropologen och professorn Giuseppe Sergi i Rom, ekonomen och tidigare folketingsledamoten Niels Christian Frederiksen i Köpenhamn, författaren Bjørnstjerne Bjørnson i Aulestad, författaren och professorn Angelo De Gubernatis i Rom, politikern och professorn Ernst Hasse i Leipzig, riksdagsmannen och nykterhetsivraren Edvard Wavrinsky, historikern Gustav Buchholz i Leipzig, historikern och professorn Anatole Leroy-Beaulieu i Paris, politikern och fredsivraren Fredrik Bajer i Köpenhamn, biskopen och riksdagsmannen Knut Henning von Schéele i Visby och riksdagsmannen Hellmut von Gerlach i Berlin.
Riksdagsmannen Wavrinsky skriver bland annat att Ems-ukasens förbud »mot det rutensk-ukrainska språket är mer än en grymhet och ett brott – det är ett självstympande nonsens«. Norrmannen Bjørnson går till hård attack mot den ryske inrikesministern Vjatjeslav von Pleve – som med kraft drivit på russificeringen av det ryska imperiets provinser – och skriver att han utan tvekan är »den starkaste representanten för den ryska lögnen och förtrycket i vår tid. Han uttryckte nyligen åsikten att Västeuropa inte bryr sig om rutenerna och att deras klagomål därför kan ignoreras. Jag vill stå sida vid sida med dem som protesterar.«
Riksdagsmannen och biskopen von Schéeles uttalande uppmärksammades till och med av Örebro Dagblad den 7 oktober 1904 som publicerades under rubriken »Modersmålet och nationalkänslan«. Biskopen skriver där bland annat att »språket betyder ju för ett folk det samma som andedräkten för individerna. Liksom ingen människa förmår leva utan fritt och obehindrat bruk av sitt modersmål. [—] Det andliga livet dödas med våld, om modersmålets fria bruk förbjudes.«
En som förvånande nog inte finns med bland de framstående kulturpersonligheterna är den danske publicisten och författaren Georg Brandes. Han verkar annars ha varit den förste i Skandinavien som hade uppmärksammat tidskriften Ruthenische Revue. I artikeln »Ruthenerna« – först publicerad i danska Politiken och i svensk språkdräkt först i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 16 mars 1904 – skriver Brandes att han hade läst det andra februarihäftet av Ruthenische Revue där det också fanns en artikel om Ems-ukasen. Brandes beskriver ukasen i sin artikel samt presenterar flera framstående ukrainska kulturpersonligheter såsom nationalskalden Taras Sjevtjenko (1814–1861), författaren Ivan Kotljarevskyj (1769–1838) och tonsättaren Mykola Lysenko (1842–1912).
I Sembratowycz fjärde brev från den 18 juni 1904 – där han även berättar sig vara allvarligt sjuk och att han måste genomgå en operation – uttrycker han sin uppskattning av Hedins artikel och menar att den i officiella ryska kretsar kommer att göra ett djupt intryck. Slutligen ber han även att Hedin skulle skicka över sitt fotografi till den största Rutenska nationalföreningen i Lemberg (idag Lviv) som ville inkludera det i sitt »National-Album«. Uppenbarligen skickade Hedin också ett porträtt eftersom Sembratowycz tackar hjärtligt för det i det femte brevet den 28 juli. Med det brevet skickade han förutom den första årgången av Ruthenische Revue även ett antal småskrifter såsom »Kleinrussische Novellen« av Olha Kobyljanska och Sembratowycz egna skrift »Polonia irredenta« från 1902. I den senare skriften uppmärksammar Sembratowycz även det ukrainska folkets förtryck under den polska adeln.
I det sjätte brevet från den 13 augusti, som är avsänt från den österrikiska kurorten Lovrana vid Medelhavet (nuvarande Lovran i Kroatien), berättar Sembratowycz att han hade fått tackbrev till Hedin från den rutenska organisationen i »Ekatherinoslau« i »Südrussland«, det vill säga staden Dnipro i nuvarande Ukraina.
I detta brev, och det föregående, diskuteras också vilka andra svenskar som man borde tillskriva och man har kommit fram till följande: Aftonbladets huvudredaktör Harald Sohlman, författaren och samhällsdebattören Gustaf af Geijerstam, riksdagsmannen och ledaren för Frisinnade landsföreningen Ernst Beckman samt biskopen och riksdagsmannen Knut Henning von Schéele.
Hedin hade också avslöjat att han planerade att skriva en längre artikel om det ukrainska folkets kamp vilket Sembratowycz givetvis tackade för och gärna också ville publicera i kommande nummer av Ruthenische Revue. Artikeln kom att publiceras i Aftonbladet lördagen den 20 augusti 1904 under rubriken »Ett folk som vägrar att dö« där han för en svensk allmänhet försöker reda ut vilka rutenerna är och att det rutenska språket inte är en rysk dialekt utan ett eget språk med en lång historia.
Hedins artikel i Aftonbladet skickades sannolikt direkt ner till Sembratowycz i Wien, där den mottogs med glädje och den 17 september tillskriver han Hedin och förklarar att redaktionen inte kan »finna de rätta orden för att uttrycka vårt uppriktiga tack för den vänlighet och för den sympati ni har visat vår sak«. Han efterfrågar också fler exemplar av tidningen för att kunna skicka en tidning till Kyjiv. Han önskar också kunna få en översättning av artikeln som kan publiceras i kommande nummer av Ruthenische Revue.
Ytterligare en artikel
Av Sembratowycz nästa brev från den 12 oktober förstår man att Hedin verkligen skickat ner fler exemplar av Aftonbladet och även ett nummer av Dagens Nyheter. Sannolikt var det utgåvan från den 30 september som Hedin hade valt att skicka med, då han där skrivit en annan artikel – dock
Det nionde numret av ”Ruthenische Revue” från 1904 där Roman Sembratowycz inleder med en artikel om Emsukasen från 1876.
osignerad – i samma ämne med titeln »”Tystnadsregeln”. Af ryska regeringen påbjuden mot den ruthenska nationen.« Hedins artikel i Aftonbladet översattes också till tyska och kom att publiceras i det första februarihäftet och artikeln från Dagens Nyheter återgavs i det andra februarihäftet av Ruthenische Revue 1905. I det andra februarihäftet fanns också en annan översatt svensk artikel som ursprungligen hade publicerats med titeln »En hälsning från ett bortglömt folk« i Aftonbladet redan den 3 augusti 1904, författad av den frisinnade skriftställaren Emil Svensén.
Trots att Roman Sembratowycz uppenbarligen var sjuklig och sannolikt led svårt av sin tuberkulos tycks han inte ha dragit ner på sitt engagemang för det ukrainska folkets sak. Utöver tidskriften Rutheniske Revue gav han under 1905 även ut en skrift med titeln »Das Zarentum im Kampfe mit der Zivilisation«. Där återkommer han till att varna Västeuropa för den av det ryska imperiet understödda och med stora summor finansierade panslavismen. Han skriver att den ryska diplomatin genom panslavismen fått »ett utmärkt organiserat avantgarde i Centraleuropa« vilket underlättat »spridningen av den ryska inflytandesfären« och att det är »uppenbart att termerna: panslavism, panrussism, tsarism – helt överensstämmer med varandra och helt klart kan ses som synonymer«.
Vidare menar han att »Ruthenerna är ett stort folk som skiljer Ryssland från resten av Europa, särskilt södra Europa, och skulle därför kunna spela en stor roll i en konflikt mellan tsardömet och Västeuropa.« Hans skriver också att »den vita tsarens regering tror att den bara kan initiera Rysslands världsherravälde genom en fullständig förryskning av Ukraina«.
I Sembratowycz nionde brev från den 25 november 1904 skriver han att han precis hade mottagit ett brev från »Rostov i Ukraina (Sydöstra Ryssland)« där man tackar för Hedins värdefulla bidrag till tidskriftens enkät. Gränserna för vad som betraktades som Ukraina var vid denna tid ganska flytande men i provinserna runtom staden Rostov vid Don hade över en tredjedel av befolkningen uppgivit ukrainska – eller lillryska – som modersmål vid den stora ryska folkräkningen 1897.
Sista brevet
Det sista brevet från Sembratowycz – i alla fall det som har blivit bevarat – skrivs den 29 januari 1905. Här föreslår han att Hedin tillsammans med riksdagskollegan, biskop von Schéele, skulle göra ett offentligt uttalande om ett upphävande av förbudet av den ukrainska översättningen av bibeln, vilket skulle kunna bli ett första steg mot att bringa Ems-ukasen på fall. Frågan om Ems-ukasen och förbudet mot den ukrainska översättningen av Bibeln tas också upp i en artikel kallad »Kampen om ljuset i Ukraina« av Sembratowycz i det första aprilhäftet 1905. Han inleder med att konstatera att det förmodligen inte finns någon »annan nation på vårt jordklot som måste utkämpa så bittra strider för varje kulturyttring, som det näst största slaviska folket, ukrainarna«. Men han skriver också att det inte bara handlar om upphävandet av »den barbariska munkaveln från 1876« utan också om att återinföra det ukrainska undervisningsspråket vid landets läroanstalter och »om lika rättigheter för vårt modersmål i ämbeten, i skolan och i det offentliga livet«.
Riksdagsmännen Adolf Hedin och Knut Henning von Schéele författade verkligen också ett gemensamt uttalande i saken. Det är daterat den 28 april 1905 och efter att ha poängterat att det är otidsenligt att överflytta politiska intressen på religionens område skriver de att det hos »varje människa finnes ett det allra heligaste, som ingen jordisk härskare strafflöst – låt vara att straffet dröjer – kan söka att med yttre medel betvinga. Därför är det icke blott i högsta grad orättvist, utan även mycket oklokt, när den ryske tsaren förvägrar sina rutheniska undersåtar att fritt bruka religiösa skrifter och nu helt och hållet förbjuder dem bibeln på deras moderspråk – bibeln, som ju till och med den romerske påven beviljat de italienska katolikerna.« Uttalandet publicerades i det andra aprilhäftet av Ruthenische Revue 1905, men verkar inte ha kommit till allmän kännedom i Sverige förrän i början av oktober samma år, då uttalandet först publicerades i bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Svenska Dagbladet refererade redan den 1 augusti 1905 en annan artikel i det första julihäftet av Ruthenische Revue där de bittert klagar över de ryska oppositionspartiernas – »de liberala likväl som de socialistiska« – hållning gentemot invånarna i Ukraina. Det menas att hos alla dessa partier »kan man iakttaga en allvarlig sträfvan att understödja och bemantla den våldsamma russificeringen i Ukraina«. Och man berättar vidare att när man nyligen från Ukraina hade skickat artiklar, som uppvisade inkonsekvensen i denna nationalistiska politik, till ett par i utlandet utkommande ryska oppositionstidningar hade dess redaktioner vägrat att ta någon som helst befattning med saken.
Krig och unionsupplösning
Mycket höll dock på att hända både i Sverige och inom det ryska imperiet under året 1905, men både den 71-årige Hedin och den blott 30-årige Sembratowycz hann på grund av bägges dåliga hälsa och död aldrig riktigt se resultatet av vad som satts i rörelse. I Skandinavien höll Norge på att bryta sig loss ur den påtvingade unionen med Sverige – något som den gamle skandinavisten Hedin sörjde men som en sann Norgevän ändock stödde. När han begravdes på Norra begravningsplatsen söndagen den 24 september 1905 var hans kista inte smyckad med annat än den svenska, unionsmärkta flaggan och i Oslo förärades han femtio år senare med en »Adolf Hedins vei«.
Det krig med Japan som det ryska imperiet befann sig i sedan början av 1904 och som slutade med ett ryskt nederlag på hösten 1905 bidrog till den första ryska revolutionen. Ett av 1905 års revolutions resultat var skapandet av den första ryska Duman på hösten 1905 med 500 valda ledamöter. Ems-ukasen blev aldrig formellt avskaffad men ett flertal av restriktionerna lyftes så att ukrainska tidningar åter kunde börja publiceras och det ukrainska språket kunde delvis börja användas i kyrkorna. Fem år senare återinfördes dock samma restriktioner mot det ukrainska språket.
I 1905 års försenade decemberhäfte av Ruthenische Revue meddelas det att tidskriftens redaktör, Roman Sembratowycz, efter en svår sjukdom hade avlidit i Wien den 8 januari 1906. Begravningsgudstjänsten hade hållits i Leopoldskyrkan och att han hade fått sin sista vila på kyrkogården i Gersthof. Den sista tiden hade han tillsammans med bland andra professor Tomáš Masaryk – som valdes till det självständiga Tjeckoslovakiens förste president 1918 – varit engagerad i bildandet av föreningen »Nationale Autonomie« som satt upp som mål att omvandla Österrike i en »nationell-autonom« anda. På grund av sjukdomen hade Sembratowycz dock inte kunnat delta i arbetet under den allra sista tiden.
Sembratowycz död uppmärksammades givetvis stort inom den ukrainska rörelsen både inom Österrike-Ungern och det ryska imperiet, men även runtom i Europa. I Sverige publicerades till exempel en längre dödsruna i Dagens Nyheter den 21 januari 1906 där han beskrivs som en ledande ruthenisk politiker och skriftställare och konstaterar att den »rutheniska saken gör med hans bortgång en svårersättlig förlust«.
En sista skrift av Roman Sembratowycz hand gavs ut postumt på franska i Paris 1907: »Le Tsarisme et l’Ukraïne«. Det är egentligen en översättning av den 1905 på tyska utgivna skriften, men här med ett förord av den norske författaren Bjørnstjerne Bjørnson. Anledningen till att just den norske författaren har skrivit förordet är nog delvis en följd av att Adolf Hedin hade föreslagit Sembratowycz att kontakta vännen Bjørnson för att få upplysning om vilka andra betydande och berömda personer som man borde tillskriva för att få en allmän opinion mot Ems-ukasen. De bägge hade sedan fortsatt en livlig brevkontakt till Sembratowycz bortgång.
Efter Sembratowycz död fortsatte tidskriften Ruthenische Revue att ges ut fram till 1916, men från och med 1906 endast månatligen och under det nya namnet Ukrainische Rundschau samt med journalisten Volodymyr Kusjnir som redaktör. Bjørnstjerne Bjørnson behöll också kontakten med tidningen och det ukrainska folket, vars öde på många sätt påminde honom om det norska folkets öde.
Vy från den ukrainska byn Sjysjaky belägen i den nuvarande Poltavaregionen. Det kolorerade vykortet är ett av hundratals vyer – både från städer och landsbygd – från det ryska imperiet som det svenska förlaget Granbergs Konstindustri i Stockholm gav ut i början av 1900-talet. Intressant nog är texten på baksidan skriven på ukrainska, ryska och franska.
”Lillryska typer” – vykort från 1912.
Texten har tidigare varit införd i Aktstycket – medlemsblad för ArkivCentrum Örebro län (december 2023).