Två dagar innan presidentvalet i Belarus 2020 spelas musik på Kievtorget i Minsk i samband med ett evenemang som arrangeras för att förhindra oppositionen att ha sitt möte där. Musiken som spelas är av sådan karaktär att ingen direkt lägger märker till den – fram till att de båda DJ:ar som ansvarar för musiken sätter igång en låt som desto fler noterar. Det får säkerhetspersonerna att försöka slita ur sladdarna för att få musiken att tystna.
Efter att de lyckats få tyst på musiken fortsätter den ändå. Människor sjunger a capella och evenemanget blir till en kraftfull och smått legendarisk manifestation för oppositionen och demokratirörelsen. Rocklåten från 1980-talet – av det Leningradbaserade bandet Kino med sångaren Viktor Tsoj – är på ryska och har blivit känd som Peremen (Förändring). Den har kommit att bli en betydelsefull protestsång och gemensam symbol för människor som vill ha politisk förändring i Ryssland, Belarus och Ukraina. ”Våra hjärtan kräver förändring”, sjunger Tsoj.
Efter presidentvalet i Belarus 2020 uppmärksammades protesterna stort i internationell media. Bakgrunden var att den sedan 26 år tillbaka sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko uppenbarligen fuskat till sig segern i valet den 9 augusti. Den enorma mängden demonstrerande människor och de rödvita färgerna på såväl oppositionens flagga som på själva demonstranterna gav upphov till bilder som förmedlades från Belarus i en aldrig tidigare omfattning. En betydande del av rapporteringen handlade om den feststämning som verkade råda. Vanligt förekommande rörliga bilder fångade inslag av musik. Det kunde handla om säckpipor i demonstrationståg, människor som stod i ring och sjöng och rockstjärnor som spelade på innergårdar.
Att musik och kulturarv kunde spela en så framträdande roll under protesterna 2020 kan möjligen förklaras av det som har kommit att kallas ”soft-Belarusization”. När Ryssland annekterade Krim och inledde kriget i Ukraina 2014 kom Belarus att söka stöd i väst, vilket bland annat innebar att politiska fångar släpptes och att EU å sin sida upphörde med sanktioner.
Situationen innebar också att Lukasjenko till viss grad kom att anamma den del av det belarusiska kulturarvet som förknippats med oppositionen. Strategin handlade om att ompositionera sig geopolitiskt, men också för att söka stöd hos grupper som värderade det särpräglade belarusiska.
Detta innebar möjligheter för civilsamhället att utveckla det belarusiska kulturarvet, bland annat när det gäller musik och kläder. Repressionen riktades i första hand mot traditionellt politiska organisationer och personer som direkt utmanade den politiska makten. Däremot skapades ett utrymme för kulturutövare och akademiker att bland annat uttrycka, utveckla och utforska ett nationellt kulturarv i delvis kontrast mot hur den traditionella politiska oppositionen gjort detta.
Civilsamhället hade efter protesterna 2010 förlorat i betydelse, men när regimen i en känsla av behov av att stärka det sociala kontraktet, samt att utveckla en nationell identitet som var gemensam för regim och samhälle, fick civilsamhället stöd och utrymme för detta. Bland annat skapades noder i grannskap vilka utvecklade former och kanaler på sociala medier för att koordinera icke-politiska aktiviteter. Dessa kunde användas under protesterna 2020, och erfarenheter av att koordinera kollektivt agerande utan centralt ledarskap kan ses som en förklaring till de många aktiviteter som ägde rum på exempelvis innergårdar, inte sällan allsång eller uppträden av kända rockmusiker. Protesterna gav de tidigare symbolerna ny mening av nya grupper som anslöt. Forskaren Nelly Bekus menar att protesterna fick transformativa effekter genom att förändra en sociokulturell bild av den belarusiska identiteten.
Med tanke på den låga graden av demonstrationer under 2010-talet var det slående hur människor som tidigare var politiskt apatiska nu engagerade sig och protesterade. Mobiliseringen var inte heller centraliserad som vid tidigare valår. Demonstranterna inspirerades av tidigare proteströrelser, inte minst den i Hong Kong, och strävade efter att ha aktiviteter på flera olika ställen samtidigt för att försvåra för polisen. Det innebar uppkomst av självorganiserade grupper och aktiviteter i bostadsområden och på universitet och arbetsplatser. När protesterna mötte hårdare motstånd förändrades de från stora demonstrationer till mer av en medborgerlig motståndsrörelse. På dessa platser arrangerades konserter, ibland med kända rockmusiker som Lavon Volski eller Pit Pavlov, ibland med någon som hade gitarr med sig och ibland stämde de församlade upp i gemensam sång.
Rockscenen som arena för protester
Den belarusiska rockscenen har under lång tid varit en plats för att uttrycka politiska protester. Nellys Bekus skriver i sin bok Struggle Over Identity att rockgrupperna till skillnad mot flera andra kulturuttryck haft stort genomslag då de genom framförallt cd-försäljning har blivit en del av unga människors vardagsliv. Även festivaler, konserter och andra publika rock-evenemang har varit betydelsefulla, inte minst för att manifestera det hon kallar alternativ belarusifiering genom symboler, uttryck och texter. Sedan mitten av 1990-talet har rockscenen varit starkt förknippad med politik och flera av de mest framstående grupperna har accepterat rollen och genom såväl texter som i vilka sammanhang man uppträder varit explicit oppositionella mot Lukasjenko-regimen.
Det har gjort att flera av dem har blivit officiellt svartlistade, vilket inneburit svårigheter att få framträda och att sångerna inte fått spelas på radio och tv. Istället har de blivit en integrerad del av den politiska oppositionen och naturliga inslag i samband med politiska möten. Bekus menar därför att rockmusik både har blivit ett undergroundfenomen och något som stärker identitet och konstituerar former för den politiska oppositionen.
Dessa rockgrupper har också i sina texter ofta knutit an till symboler och historiska fenomen som den demokratiska motståndsrörelsen också betonar och håller vid liv. I såväl musiken som texterna, menar Bekus, kan man utläsa en intention att nå och tilltala flera olika generationer genom att anspela på olika typer av referenser. Ett betydande antal skivor med protestmusik har producerats, vilka uppvisar en bredd av stilar varav en del åberopar specifika protester och syftar till att påminna om dessa och hylla dem som deltog.
Det är därför naturligt att protesterna under 2020 hade en tydlig koppling till och fick stor del av sin form av rockmusiken, samt att några av de mest populära gruppernas frontpersoner spelade en samlande och framträdande roll. Det visar också att rockmusiken var en välkänd del av den etablerade politiska oppositionens repertoar och att man delade den med många av dem som tidigare inte deltagit i offentliga protester men som lyssnat på musiken och gått på konserter. Rockmusiken fungerade därför som någon form av sammanhållande kitt.
Yauheni Kryzhanouski har i en studie från 2022 jämfört villkoren för oppositionell rockmusik i Belarus och Ryssland under 2000-talet och finner såväl likheter som skillnader. En betydande skillnad är hur rockmusiker i Belarus haft att förhålla sig till ett etablerat regelverk för att på förhand bli godkända att framföra sin musik. För att få organisera större konserter behövs certifikat som utfärdas av den regionala nivån. Ansökningarna prövas mot ett antal kriterier, bland annat ”artistisk kvalitet” och om det svarar mot moralisk utbildning av unga. Däremot finns inget ideologiskt kriterium; istället framförs andra skäl när artister nekats certifiering. Tillstånd krävs emellertid inte i mindre sammanhang, vilket kan ha bidragit till att förstärka undergroundprofilen.
En av de sånger som ofta förekom var som tidigare nämnts låten Peremen av den ryska gruppen Kino. Låten, som gavs ut 1987, förknippas starkt med gruppens sångare Victor Tsoj, som dessutom gjorde en roll i filmen Assa om den sovjetiska rockscenen där låten framfördes. Peremen kan sägas representera en vändning i musiken med ökat intresse för texten. Att den fortfarande sjungs kan ses som ett sätt att koppla samman situationen under Sovjet med den i Belarus och därmed jämföra och likställa förtrycket under Sovjettiden med den under Lukasjenko. Det finns också anledning att ställa sig frågan om den sovjetiska rockmusiken från 1980-talet, förutom att koppla ihop de politiska situationerna, också med nostalgins hjälp bidrar till att samla olika grupper och generationer inom ramen för musiken.
Konceptet VIA (Вокально-инструментальный ансамбль – Vokalno-instrumentalny ansambl) var ett statligt initiativ som tillkom i samband med hysterin kring Beatles i början av 1960-talet. Det blev då ett sådant sug för västerländsk rock- och popmusik att det bedömdes kunna vara ett hot mot hela Sovjetsystemet. VIA gavs därför omfattande resurser. VIA är rotad i sovjetisk musikkultur bland annat tack vare omfattande skivutgivning. En av de mest prominenta grupperna ur VIA var Pesniary som skapades 1969 i Minsk och som mest gjorde rockiga adaptioner av belarusiska folksånger.
Forskaren Lizaveta Lysenka menar att genom att använda sig av det personliga sovjetiska förflutna för att protestera mot en regim som förlitar sig på just det sovjetiska arvet, ges möjlighet till en viss position. Protestanterna liksom erövrar regimens formspråk och gör den till sin. Det innebär viss satir att protester mot Lukasjenko innehåller så pass tydliga symboler som är kopplade till Sovjet, med tanke på hans ambition att det är han som ska vara rotad i den sovjetiska kulturen. Rockmusik av banden som blev populära i Sovjetunionen under 1980-talet som DDT och Nautilius Pompilius, är fortfarande populär och spelas i samtidens Belarus.
Musiken under protesterna 2020
Förekomsten av sånger under och i anslutning till protesterna var stor. Utöver Peremen hade ett antal andra sånger en framträdande position. Pahonen är en rytmisk, melodisk och traditionell sång som bygger på dikten Pahonien från 1916. Pahonien har varit en symbol för den traditionella oppositionen som har betonat kontinuiteten till folkrepubliken 1918 och den nationella födelse som skedde vid 1900-talets början. När den sjungs av Volnykören, vilket den gjordes på olika platser under protesterna, är den majestätisk och kan liknas vid hur nationalsånger ofta låter.
Kupalinka är en långsam och närmast melankolisk visa som också har sina rötter i den rörelse som bidrog till att forma den belarusiska nationella identiteten. Musiken skrevs av Vladimir Terovski från Belarus första statliga teater och texten av poeten Mikhas Charot vid samma tid. Texten bygger på en äldre folksång och utvecklades i samband med att Charot skrev en pjäs. Låten är välkänd och har sjungits länge och fått djup förankring.
En helt ny låt var Vi är inget litet folk av TOR-band. TOR-band är en samtida grupp från Belarus som kan sägas spela punk-rock. Deras texter är väldigt direkta och utan omskrivningar kritiska mot Lukasjenka. Vi är inget litet folk är något svåröversatt, men tar sin utgångspunkt i Lukasjenkos förakt mot det belarusiska folket.
Murarna (kommer att falla) är från början en katalansk sång mot Franco-regimen i Spanien men som fick en polsk text av poeten Jacek Kaczmarski under 1970-talet och blev proteststång för fackförenings- och demokratirörelsen Solidaritet. Den fick belarusisk text i samband med protesterna 2010 och gjordes 2020 av presidentkandidaten Sergej Tichanovskij till signatur för hans kampanj och därmed till en del av proteströrelsen. Han sjöng och spelade in den tillsammans med Sergej Kosmas. När han sedan fängslades och kampanjen istället togs över av hans fru Svetlana Tichanovskaja fortsatte den att spelas. Den har även spelats in och framförts av andra.
TOR-band var före protesterna inte ett nationellt känt band men blev tack vare sina låtar, vilka fångade budskapen och känslorna i samband med valrörelsen och missnöjet med Lukasjenko, mycket uppskattade. Låtarna blev flitigt spelade i högtalare under protestmarscherna och klippen på sociala medier fick enormt många visningar och gjorde bandet till en symbol för protesterna. Till skillnad från de andra sångerna, som i de flesta fall mest genom att ha varit kända och väl etablerade och haft betydelse att betona nationalkänsla och gemenskap, var TOR-bands explicita i sina texter, de var tydliga protestsånger. ”Vi är inget boskap, boskap eller fegisar, vi är levande människor, vi är belarusier”, sjunger de. I en annan låt, med den ungefärliga titeln Lämna sjunger de ”vi är trötta på dig, vi tror inte på dina ord. Varför kan du inte förstå att vi vill leva annorlunda?”. Bandet är numera förklarat som extremister och har förbjudits, samtidigt som medlemmarna har dömts till fängelse. Det är en verklighet som drabbat ett stort antal musiker i landet. Andra har också tvingats lämna Belarus.
Bekus, Nelly, Struggle over identity [Elektronisk resurs] the official and the alternative ”Belarusianness”, Central European University Press, Budapest, 2010
Lysenka, Lizaveta. “Soviet Music Heritage as a Discursive Middle Ground in Belarusian Political Conflict.” International Journal of Heritage Studies 28, nr. 6, 2022
Kryzhanouski, Yauheni, Managing Dissent in Post-Soviet Authoritarianism. New Censorship of Protest Music in Belarus and Russia, 2000–2018, Europe- Asia Studies, 74:5, 2022
Wickström, David-Emil. The Legacy of Soviet Rock in Belarusian Protest Music, Centre for East European and International Studies (ZOiS), 14 juli 2021
Belarus Protest Music Archive https://www.youtube.com/@belarusprotestmusicarchive7727/featured
Markus Alexandersson är frilansande samhälls- och opinionsjournalist. Studerar trots mogen ålder (46 år) öst- och centraleuropakunskap, och är genom Olof Palme internationella centrum praktiskt engagerad i demokratistödjande projektarbete i Belarus. Musikälskare och tidigare socialdemokratisk politiker på regional nivå, hemmahörande i Sölvesborg.