Jag har i en tidigare artikel i Östbulletinen skrivit om det ryska raketartilleriets utveckling. Temat kommer här att fördjupas till en allmän översikt i fyra delar över det ryska artilleriets historiska utveckling under de industriella krigens epok – från Krimkriget fram till andra världskrigets slut. Ämnesvalet motiveras av att artilleri, tillgång till ammunition och modern sambands- och eldledningsteknologi har spelat en viktig roll i det blodiga krig som nu pågår mellan Ryssland och Ukraina. Som kommer att framgå för läsaren, råkar dessutom många av de stora namnen i det ryska artilleriets historia under de senaste dryga hundra åren ha varit ukrainare. Just detta har man i dagens Ryssland ingen lust att göra någon poäng av – inte heller på det i övrigt utmärkta Artillerimuseet i Sankt Petersburg. Vad min artikelserie även kommer att visa, är tt överraskande litet har förändrats i det ryska artilleriet sedan början av 1900-talet.
Artilleriet och förmågan att kunna koncentrera större bekämpningsförmåga än motståndaren på slagfältet åtminstone lokalt, har i historiskt sett tillmätts stor betydelse i den ryska strategiska kulturen. Från Vasilij III:s belägring av Viborg 1495 fram till våra dagars strider kring orter som Groznyj och Bachmut har det funnits en förhoppning om att genom massiv eldöverlägsenhet kompensera för att de ryska förbanden som regel varit sämre drillade än sina motståndare, och att de ryska cheferna varit mindre skickliga på att manövrera taktiskt än västeuropeiska arméers officerare.
De tidigaste uppgifterna om krutartilleri i Ryssland hänför sig till en mörsare som ska ha funnits i khanen Tochtamysjs här under belägringen av Moskva 1382. Det ord som används om vapnet är tiufjak som skulle kunna härröra från gammalturkiska tüfäk (ungefär = rör, musköt, armborst) men det är rimligare att tänka sig att artilleriet kom in Ryssland nordväst ifrån, genom kontakter med Novgorod, Litauen, hansan och Tyska orden. Den italienske arkitekten Aristotele Fiorovanti från Bologna anlände 1475 till Moskva på inbjudan av Ivan III och hans storfurstinna Sofia Paleologos för att inleda bygget av Uspenskijkatedralen i Kreml. Fiorivanti ska ha även ha tjänstgjort som befälhavare för storfurstens artilleri och uppfört pontonbroar efter italiensk förebild. År 1475 omtalas en ”kanonstuga” eller kanongård” (pusjkarnaja izba eller pusjetjnyj dvor) på nuvarande Pusjetjnajagatan i centrala Moskva i närheten av det nuvarande Lubjankafängelset och den numera underjordiska floden Neglinnaja, där det fanns vattenfall till smedjor, hammare, verkstäder och gjuterier. I artillerimuseet i Sankt Petersburg finns kanoner signerade av inhemska bronsgjutare, som ska ha arbetat i anläggningen redan under 1480-talet. Samtidigt inleddes artilleritillverkning även i andra ryska städer som Novgorod, Pskov, Vologda, Tobolsk och Tula. I mitten av 1600-talet var över 500 hantverkare och gesäller verksamma bara i Tula.
Under Ivan IV hade ett centralt ledningsorgan för hela artilleriet inrättats 1577 (Artillerikansliet, Pusjkarskij prikaz) som kvarstod i olika administrativa skepnader fram till 1862 när krigsministeriets artilleristyrelse skapades (Glavnoe artillerijskoe upravlenie, vilket förkortades GAU). Det återuppstod under samma beteckning vid Röda arméns grundande 1918, men döptes 1960 om till ”Artilleri- och raketöverstyrelsen” (Glavnoe raketno-artillerijskoe upravlenie – GRAU). Namnbytet sammanföll med 21:a partikongressen 1960, när det var väsentligt för partisekreteraren Nikita Chrusjtjov att kunna hävda att de sovjetiska kärnvapnen uppnått strategisk paritet med USA. Detta var nödvändigt om de omfattande nedskärningar av de konventionella stridskrafternas storlek som Chrusjtjov planerade skulle kunna genomföras trots militärledningens protester. GRAU existerar fortfarande som en egen avdelning inom det ryska försvarsministeriet.
Tre krig som formade såväl det moderna Ryssland som det ryska artilleriets utveckling var Krimkriget 1853–56, rysk-turkiska kriget 1877–78 och rysk-japanska kriget 1904–1905. Ryssarnas uthålliga försvar av fästningen Sevastopol mot franska, brittiska och sardinska trupper 1854–1855 (skildrat i Tolstojs tidiga verk ”Från Sevastopols belägring”), demonstrerade att järnkulor hade en ganska begränsad förstörelsekraft under den förindustriella epoken. Omkring 1 miljon granater påstås fallit över fästningen under den elva månader långa belägringen utan att garnisonen tvingades ge upp. Först när de allierade försökte sig på en stormning från tre håll kunde Sevastopol betvingas.
Krimkrigets erfarenheter initierade dock en reorganisation av utbildningen av artilleri- och ingenjörofficerare i Sankt Petersburg. De tekniska officersutbildningar som existerat sedan Peter den store och hade omorganiserats efter Napoleonkrigen av tsar Nikolaj I farbror storfurst Michail Pavlovitj 1820. Nu, 1855, inrättades en särskild teknisk stabskurs för högre artilleriofficerare – Michajlovskijakademin. Eliten av de ryska artilleriofficerarna utbildas fortfarande vid detta lärosäte, som sedan 1934 är förlagt till Moskva och som har fortsatt att spela en viktig roll. Det var kort efter Michajlovskijakademins tillkomst som även Huvudstyrelsen för artilleriet (GAU) inrättades. Genom industrialiseringen beväpnades det ryska artilleriet för första gången med räfflade, bakladdade kanoner av stål istället för de brons- och gjutjärnspjäser som tidigare använts. Industrialiseringen tog inte fart i Ryssland förrän efter 1890, och järnvägsutbyggnaden i imperiet gick långsamt. Ett par av de stora koncerner som fortfarande dominerar den ryska försvarsindustrin kom emellertid att formeras redan i detta skede. Obutjovverken i Sankt Petersburg grundades 1863 och de berömda Putilovverken (numera Kirovfabriken) 1868. Efter omfattande sammanslagningar av den ryska försvarsindustrin i början av 2000-talet ingår Obutjovverken i Almaz-Anteikoncernen. Innan Västs sanktioner hunnit börja bita på allvar angavs antalet anställda i koncernen till 130 000 och i Kirovfabriken till 7 000 (2017).
Såväl Huvudartilleristyrelsen på försvarsministeriet som den ryska generalstaben utvärderade omsorgsfullt erfarenheterna från amerikanska inbördeskriget och de tyska enhetskrigen. För det ryska artilleriets del framstod emellertid (det elfte!) rysk-turkiska kriget och belägringen av fästningen Plevna (Pleven i nuvarande Bulgarien) som den viktigaste formativa erfarenheten. Den ryska armén och dess rumänska allierade genomförde mellan juli och december 1877 tre blodiga stormningsförsök utan framgång. Det tredje anfallet i september inleddes efter ett par dygn av regn och åska, när terrängen hunnit bli ordentligt uppblött. En tre och ett halvt dygn lång artilleribeskjutning med 500 kanoner föregick anfallet. Snabbt kunde dock konstateras att pjäserna i det ryska fältartilleriet hade för kort räckvidd (M1867 – omkring 3,4 km). Rundkulorna borrade ner sig djupt ner i leran och fastnade. Standardammunitionen i alla arméer vid den här tiden rymde en stor andel karteschladdningar som skulle regna i form av splitter och druvhagel över fienden. Sådan ammunition var framför allt effektiv mot trupp i öppen terräng. Den ottomanska armén hade inte bara utrustats med moderna fältkanoner från tyska Krupp, utan också haft tid att gräva ner sig och befästa sina ställningar ordentligt – ungefär som ryssarna kring Bachmut sommaren 2023. När artillerielden upphörde och det ryska infanteriet anföll på långa led, tillfogades det därför fruktansvärda förluster. Först i december betvingades ottomanerna av svält, efter att de desperata försvararna misslyckats med att bryta sig ut. Huvudartilleristyrelsen för artilleriet tog intryck av fiaskot vid Plevna. Omgående beställdes ett stort antal av den 87 mm-fältartilleripjäs från Krupp som turkarna använt med så förödande verkan. Den kom att kallas M1877 och licenstillverkades i Ryssland. Fram till 1880 omfattade den ryska beställningen 3 450 pjäser, vilket blev av stor betydelse för Kruppkoncernens utveckling på längre sikt. Huvudartilleristyrelsen hade dessutom beställt en tyngre fästnings- och belägringspjäs på 152 mm från Obutjovfabriken i Sankt Petersburg. Även den kom att kallas M1877. Exemplar av sexpundaren M1877 från Krupp och från Obutjov finns bevarade utanför Ryssland på både Sveaborg och på Artillerimuseet i Tavastehus.
Industrialiseringen innebar att sättet att ange kalibern på artilleripjäser förändrades. Tidigare hade de angivits som andel av projektilens massa, men från 1860-talet när Kruppkoncernen blivit en ledande artilleritillverkare i Europa, övergick man till att ange eldrörens diameter enligt metersystemet. När det gällde landartilleri skilde man sedan slutet av 1400-talet mellan fästningsartilleri och fältartilleri. Fältartilleriet bestod av artilleri till fots och ”ridande” (åkande) artilleri. Den senare specialiteten var något ryssarna satsat på sedan Peter den store tid, och även under sina krig i Kaukasus och Centralasien under 1800-talet. Europeiska stormakter som förde krig på andra sidan haven efter industrialiseringen, kunde normalt utgå från att de skulle vara överlägsna i eldkraft jämfört med sina lokala motståndare. Ryssland däremot var sedan Ivan den förskräckliges tid vant att föra krig över stora ytor, och hade därför alltid satsat på att ha en förmåga till rörlig bekämpning. Inom landartilleriet skilde man mellan kanoner – som hade långa eldrör och avfyrade sina projektiler i flack bana – och haubitsar som skulle ha eldrör som var åtminstone 12 till 14 gånger längre än pjäsens kaliber och sköt med en skottvinkel upp till 45 grader och därför längre än kanoner kunde. Kortpipiga haubitsar med en vinkel större än 45 grader kallades mörsare. Sedan Napoleonkrigen skilde europeiska arméer dessutom mellan regements-, divisions- och kårartilleri. Beteckningarna var inte relaterade till några tekniska egenskaper hos artilleripjäserna som sådana, utan till den ledningsnivå som en militär chef disponerade när han skulle lösa en uppgift med sina egna artilleriresurser. Klarade inte chefen det, fick han begära förstärkning. Under amerikanska inbördeskriget och de tyska enhetskrigen hade till följd av denna utveckling artilleripjäser av grövre kalibrar börjat sammanföra för att de skulle bilda en särskild artillerireserv under högkvarteret – även benämnt belägrings- eller positionsartilleri. Ett exempel är Positionsartilleriet i den svenska armén som inrättades i kaserner på Storgatan i Stockholm 1902 i nuvarande Riksantikvarieämbetets lokaler, innan det 1927 flyttades ut till Jönköping (A 6). Omkring 1890 hade dessutom armerad betong blivit allt vanligare som byggnadsmaterial i europeiska fästningar istället för tegel. För att knäcka sådana försvarsanläggningar krävdes som regel att tunga artilleripjäser i stor mängd koncentrerades på en liten yta.
Under industrialiseringens tredje fas från 1870-talet genomgick också den kemiska industrin en snabb utveckling tack vare introduktionen av nya sprängämnen (nitroglycerin, pikrin, dynamit och melinit). Kopplad till den utvecklingen var också introduktionen av röksvagt krut under 1880-talet genom insatser av Paul Viellie, Alfred Nobel och andra. I Ryssland spelade professorn i kemi vid Michajlovskijakademin generallöjtnant Aksel Gadolin en viktig roll, liksom stabskaptenen i artilleriet och kemisten Semjon Vasilevitj Panpusjko. Panpusjko omkom dock i unga år tillsammans med tre av sina medarbetare under ett sprängförsök 1891.
Det nya krutet fick också konsekvenser för taktiken på slagfältet. Om det var möjligt för artilleriet att öppna eld mot fienden utan att omedelbart röja sin grupperingsplats, kunde elden från flera batterier samordnas mot en och samma punkt och åstadkomma förödande resultat. Att artillerister inte längre behövde se det mål de försökte träffa, hade man förstått redan under fransk-tyska kriget. Den ryske artilleriofficeren Karl Georgevitj Guk (= Karl Joseph von Hueck, 1846–1910) hade varit chef för ett av de batterier som belägrade fästningen Kars i Kaukasus under rysk-turkiska kriget, och där förstått den indirekta eldens betydelse. Som överstelöjtnant och utbildningsledare vid Michajlovskijakademin publicerade Guk 1882 sitt verk Zakrytaja strelba polevoj artillerii [”Fältartilleriets eld ur täckta ställningar”]. Kring år 1900 experimenterade många länders arméer med instrument varifrån det skulle vara möjligt att avge indirekt eld utan att själv riskera beskjutning. Ett redskap som mäter vinklar kallades internationellt goniometer, och på Michajlovskijakademin började man använda begreppet uglomer (”vinkelmätare”) som beteckning för denna materiel. Med den nya typ av gradskivor och förbättrade sikten som började utvecklas blev det också möjligt att snabbt förflytta elden över slagfältet. Fältpjäsen M1877 renoverades i mitten av 1890-talet och fick nya lavetter och sikten (M1895). Därigenom fördubblades eldhastigheten från tre till sex skott i minuten. Det som blev den nya standardpjäsen i den ryska armén var en snabbskjutande fransk kanon från firman Schneider med kalibern 75 mm (M1897). Den modifierades till kalibern 76,2 mm och såldes till Ryssland, där den tillverkades på licens vid Putilovverken (M1900/M1902). Åren kring sekelskiftet ventilerade ryska artilleriofficerare grundligt den indirekta eldens problem i olika facktidskrifter som ”Artillerijournalen” (Artillerijskij zjurnal) eller Michajlovskijakademins egna tjusiga publikation Michajlovets.
Rysk-japanska kriget har beskrivits som den moderna krigföringens ”nollpunkt”. I Artillerijskij Zjurnal skildrades hur stabskaptenen Pasjenko och hans regementschef överste Slusjenko under strider vid floden Dashiqiao i juni och juli stoppat japanerna genom att använda indirekt eld. Även utländska observatörer var imponerade av det ryska artilleriet. Inte minst gjorde japanernas belägring av den ryska flottbasen Port Arthur från augusti 1904 till januari 1905. Port Arthur heter numera Lüshun och kallas ibland Dalian efter den närmaste stora staden i regionen – Dalian. De hårda striderna kring Kulle 203 utanför Port Arthur – där japanska massanfall mejades ner av ryska gevär och kulsprutor – gjorde djupt intryck på samtiden och gav en bitter försmak av 1900-talskrigens verklighet. Förutom taggtråd och skyttegravar användes för första gången elstängsel, stavhandgranater, stridsfältsbelysning med strålkastare, eldledning via telefon och radio samt även telekrigföring i form av störsändning. Japanerna satte iland 28 cm-haubitsar med åtta kilometers räckvidd (11-tumspjäser ursprungligen avsedda för fartygsartilleri). Härifrån kunde slå ut de ryska örlogsfartygen i Port Arturs hamn och leda indirekt eld via fälttelefon. Två ryssar – stabskaptenen i artilleriet Leonid Gobjato och båtsmannen i marinen Sergej Vlasjev – utvecklade under Port Arthurs belägring samtidigt en enkel variant av granatkastare. Gobatjos och Vlasjevs uppfinning inspirerade den preussiska armén att utveckla en egen variant av granatkastaren åren närmast före första världskriget (Minenwerfer).
Referenser:
Inge & Dieter Wernet, Die Belagerung von Sevastopol, 1854–1855 (Helios, 2017).
Gudrun Persson, Learning from Foreign Wars: Russian Military Thinking 1859-73 (Helion & Company, 2013).
Jonathan A. Grant, Big Business in Russia: The Putilov Company in Late Imperial Russia, 1868-1917 (Pittsburgh: University of Pittsburgh Press, 1999).
John W. Steinberg, Bruce W. Menning, David Schimmelpenninck van der Oye, David Wolff & Yokote Shinji (ed.), The Russo-Japanese War in Global Perspective: World War Zero, Volume I–II (Brill, 2005).