Den här artikeln publicerades först i Östbulletinen Nr. 2, 2022, årgång 26
Temanummer om Ukraina och Rysslands anfallskrig
”Jag är ryss. Som man brukar säga har jag i mitt släktträd många Ivan och Marja, men när jag ser exempel på sådant hjältemod som visats av unge Nurmagomet Gadzjimagomedov, etnisk lak från Dagestan, och även av andra bland våra krigare, får jag lust att säga: Jag är lak, dagestanier, tjetjen, ingusj, ryss, tatar, jude, mordvin och ossetier”.
Den unge mannen som postumt fick motta utmärkelsen Rysslands hjälte stupade 24 februari, under första dagen av det upptrappade ryska anfallskriget mot Ukraina, och det var Rysslands president Vladimir Putin som på ryska säkerhetsrådets möte 3 mars lyfte fram honom som exempel på en offervillig rysk patriot från ett av landets många minoritetsfolk. Runt Gadzjimagomedov har de ryska myndigheterna därefter skapat en veritabel hjältekult, med bland mycket annat en byst i den lakiska hembyn, en gata omdöpt i hans namn i den dagestanska huvudstaden Machatjkala och intressant nog ett omdöpt torg i centrala Donetsk, huvudorten i en av de två ryskskapade folkrepublikerna i Donbas.
Hjältekulten runt Gadzjimagomedov bör ses mot bakgrund av den starka närvaron i den ryska ockupationsarmén av soldater och officerare som inte är etniska ryssar, utan kommer från någon av Rysslands etniska minoriteter. Närvaron har i viss mån uppmärksammats i västliga media, men rapporteringen är begränsad och omgärdas möjligen stundom av en viss politisk naivitet i sina antaganden om Rysslands minoritetsregioner och dess invånare. I denna text tittar jag lite närmare på några etniska republiker och hur deras befolkning har reagerat på sina landsmäns medverkan i det brutala kriget.
Varför tycks då soldater från vissa etniska republiker delta och stupa i kriget i så hög utsträckning? Det är lätt att påstå, men svårare att finna belägg för, att Ryssland helt enkelt använder minoriteterna som kanonmat, medan man är försiktigare med etniska ryssar, åtminstone de från städer i centrala delar av landet. Mycket tyder snarare på att det är tvångsmobiliserade etniskt ukrainska och ryska män från de s.k. folkrepublikerna i Donets’k och Luhans’k som är den ryska kanonmaten.
Nära till hands ligger att likt den tatariske journalisten Kamil Galejev tala om social snedrekrytering, då unga män från medelklassfamiljer i storstäderna har mycket lättare att befrias från värnplikten genom att bedriva universitetsstudier tills man når tillräckligt hög ålder för att avskrivas.
Unga män från provinserna, både utpräglade etniska minoritetsområden och fattigare huvudsakligen etniskt ryska områden med lägre utbildningstradition gör inte detta i samma utsträckning. Till det kan läggas att armén i dessa områden kan framstå som en av få möjliga karriärvägar, inte minst i områden kring garnisonsstäder som t.ex. Kjachta i Burjatien. I vissa områden antar denna sociala snedrekrytering etnisk karaktär, inte minst då många minoriteter har högre födelsetal än de etniska ryssarna och således producerar fler unga män. I de värnpliktigas led hittar man sedan de som med olika grad av frivillighet skriver kontrakt med armén. Det går också att föreställa sig att man från rysk sida är medveten om de personliga band, inklusive släktband, som många ryssar har med Ukraina, liksom om faran att få hem alltför många likkistor med pojkar från urbana medelklassfamiljer, men det är i dagsläget svårt att ge belägg för intentionalitet.
Hur påverkar då det höga antalet stupade de döda soldaternas hemregioner? För att få något slags inblick i detta har jag valt att titta på sociala medier i de tre ryska delrepubliker – Burjatien, Nordossetien och Dagestan – som har de allra högsta dödstalen bland de ryska regionerna i kriget. Jag har under några månader följt grupper på VKontakte, den största sociala mediaportalen i Ryssland, och kanaler på Telegram från dessa republiker. Betydelsen av dessa sajter har sannolikt ökat efter att Facebook och Instagram blockerats i Ryssland i samband med kriget. Jag har följt grupper som är helt eller övervägande ryskspråkiga, har relativt många medlemmar och följare och fokuserar på nyheter och aktualiteter.
I första hand har studien baserats på följande VK-grupper: Fyrank, Osetia, Podval Dagestana, Golos Dagestana, South Ossetia, TjP Dagestan, Podslusjano Ulan-Ude, Memorial pamjati vojennym iz Burjatii, Kjachta – Pesjtjanaja Venetsija. Motsvarande Telegramkanaler har undersökts i mindre utsträckning. I vissa fall handlar det om generella ryska grupper och kanaler som har underavdelningar på många håll i landet, ibland om mer utpräglat lokala media.
Här har jag främst fokuserat på poster som utgår från bilder, och de efterföljande kommentarerna. Bilderna tillhör två kategorier, och visar antingen hur soldater från dessa republiker på olika sätt flaggar sin närvaro i Ukraina, eller utgör dödsrunor över lokala soldater som stupat i Ukraina. Vad säger trådar och kommentarer i regionala sociala medier om stämningarna runt kriget och det lokala deltagandet i detta?
Självfallet är det nödvändigt att förhålla sig till felkällorna, som självcensur i dagens repressiva ryska samhälls- och medieklimat, medvetna trollningar och kommentarer från uppenbara utsocknes – även om de sistnämnda ibland kan provocera fram intressanta reaktioner. Likväl är detta ett sätt att få en inblick i krigets påverkan på dessa regioner.
Förutom de tre ovannämnda republikerna lyfter jag fram Sydossetien, som formellt inte är en del av Ryssland utan en utbrytarrepublik, vars självständighet från Georgien erkänns av få länder förutom Ryssland. Många soldater från det av Ryssland starkt ekonomiskt och militärt beroende Sydossetien deltar som frivilliga i kriget, och en folkomröstning om anslutning till Ryssland är planerad till i sommar. Jag hade gärna även tittat på Burjatiens västra grannrepublik Tuva, som också har många stupade soldater. Tuvinerna är liksom burjaterna huvudsakligen buddhister, men är till skillnad från de senare i stark etnisk majoritet i sin republik och talar sitt eget språk i mycket högre utsträckning, vilket kanske bidrar till att de flesta diskussioner kring aktuella frågor på tuvinska sociala media förs på tuvinska och därmed är otillgängliga för mig.
Jag väljer också bort Tjetjenien, trots att både den tjetjenske ledaren Kadyrovs nationalgarde och andra tjetjenska soldater blivit mycket uppmärksammade för sin närvaro på flera fronter. Som konstaterats av flera analytiker har Tjetjenien ett slags inofficiell specialstatus genom den tjetjenska ledningens nära relationer med den ryska ledningen ända sedan republiken i det andra Tjetjenienkriget tvingades tillbaka under rysk kontroll i början av 2000-talet. Den tjetjenska delen av den ryska ockupationsmakten är mycket starkt profilerad, men utgör alltför mycket av ett specialfall för att kunna diskuteras vid sidan av de andra exemplen. Det finns även andra intressanta fall, som de helt eller delvis tjerkessiska republikerna Adygej, Kabardino-Balkarien och Karatjaj-Tjerkessien. Den tjerkessiska flaggan kan idag ses både i demonstrationer till minne av det ryska folkmordet på tjerkesser i mitten av 1800-talet och på stridsvagnar hos tjerkessiska soldater i den ryska armén i Ukraina. Dessa republiker har dock hittills haft något lägre dödstal än de ovannämnda, och jag väljer av utrymmesskäl att inte inkludera dem i diskussionen.
Det ska sägas att denna text inte redogör för en fullständig studie utan snarare förmedlar intryck från en första materialbearbetning. Förhoppningsvis kommer det att finnas möjlighet att presentera en mer genomarbetad version av detta tema längre fram i andra sammanhang.
De tre republikerna – kort bakgrund
Glesbefolkade Burjatien vid gränsen till Mongoliet har en knapp miljon invånare, varav nästan hälften bor i huvudstaden Ulan-Ude. Burjaterna är traditionellt buddhister, talar ett mongoliskt språk, och utgör ungefär 30% av befolkningen i Burjatien, medan 65% av invånarna är etniska ryssar. Burjaterna har därmed en relativt svagare ställning i sin republik än flera andra formellt republikbärande grupper, även om deras andel av befolkningen på landsbygden är stark. Detta avspeglas i att andelen etniska burjater som uppgav sig kunna burjatiska sjönk dramatiskt från 81% i folkräkningen 2002 till bara 43% 2010, och bara några få procent av befolkningen i Ulan-Ude uppges använda språket till vardags. Detta avspeglas också i sociala medier från Burjatien, som med delvis undantag av grupper som särskilt fokuserar på burjatisk kultur är starkt ryskspråkiga, inte bara bland nyhetstexter utan även i kommentarsfält, och även bland användare med tydlig etnisk burjatisk bakgrund.
Soldater från Burjatien kommer ofta från förband i Ulan-Ude eller i Kjachta på gränsen till Mongoliet, och soldater från båda städerna har lidit svåra förluster under kriget. Enligt vad som framkommit i media tycks de delta i kriget på de flesta fronter.
Det är inte oviktigt att påpeka att burjater i ett ryskt och ukrainskt sammanhang är en s.k. visible minority – de identifieras omedelbart av ryssar och ukrainare genom sitt utseende som annorlunda. Genom att förband från Burjatien har deltagit i tidigare faser av kriget finns en förförståelse hos ukrainare att burjater – s.k. bojevyje burjaty (stridsburjater) – ingår i den ryska armén. När ukrainare ser ryska soldater med vad de uppfattar som ”asiatiskt utseende” ligger det därför nära till hands att de antar att de är burjater, även om de kanske i själva verket tillhör en annan grupp, som tuviner, kalmucker eller jakuter. Sådan ambivalens i identifikationen finns t.ex. i berättelserna om de övergrepp ryska soldater begick mot civila ukrainare i byn Jahidne i Tjernihivlänet under den korta ryska ockupationen, där burjater sannolikt åtminstone delvis förväxlats med tuviner.
Dagestan är en extremt etniskt och språkligt heterogen republik med 3 miljoner invånare fördelade på stora grupper som avarer, darginer, kumyker och lezginer och ett stort antal mindre grupper. De etniska ryssarna utgjorde mindre än 4% av befolkningen i folkräkningen 2010. Religiöst är området tämligen homogent sunnimuslimsk, och Dagestan anses allmänt vara Rysslands mest markerat muslimska republik. En övergripande dagestansk identitet existerar också, kanske främst i relation till utomstående, inte minst utanför republiken. De generella dagestanska nyhetsgrupper och kanaler jag undersökt har ryska som helt dominerande språk och som lingua franca mellan de olika etniska grupperna. De andra språken tycks i sociala media oftare användas i mer specifika grupper riktade till de olika etniska minoriteterna.
Dagestanska soldater tycks som de burjatiska delta på de flesta fronter i kriget, och en del av dem deltar i förband baserade utanför republiken, t.ex. i Moskvaområdet. Även människor från norra Kaukasus, som dagestanier eller osseter, är ibland synliga som minoriteter, talar ibland ryska med brytning och kan därmed av både ukrainare och ryssar ofta identifieras som avvikande. Liksom andra kaukasier och människor från Centralasien utsätts dagestanier utanför sina hemrepubliker ibland för en rysk vardagsrasism, ett faktum som kommer till uttryck i lokala diskussioner om kriget.
Osseterna, talare av ett av Europas få inhemska iranska språk, framställs ofta, och kanske inte alltid helt korrekt, som Rysslands främsta traditionella allierade i norra Kaukasus. De flesta osseter är liksom ryssar och georgier ortodoxt kristna, med ungefär en fjärdedel sunnimuslimer. I den ryska republiken Nordossetien med drygt 700 000 invånare utgör osseterna 65% av befolkningen medan ryssarna är drygt 20%, och den ossetiska andelen har ökat kraftigt sen Sovjetunionens fall. Däremot tycks det ossetiska språket vara på tillbakagång och ryska används mycket flitigt som diskussionsspråk tillsammans med ossetiska i lokala sociala mediegrupper- och kanaler. Republiken rymmer viktiga ryska militärstäder som huvudstaden Vladikavkaz och Mozdok, och osseter har främst deltagit i striderna i Charkivområdet och i Donbas.
Många soldater från utbrytarrepubliken Sydossetien deltar i kriget som frivilliga på den ryska sidan. Området är som nämnts statsrättsligt en del av Georgien, men erkänns av Ryssland som en självständig stat sedan kriget 2008. I praktiken är området mycket starkt beroende av Ryssland både ekonomiskt och militärt, och medvetenheten om detta påverkar diskussioner i sydossetiska sociala medier. Området har bara 53 000 invånare, en minskning med nästan hälften sedan 1989 och de relativt stora förlusterna under Ukrainakriget torde vara kännbara för republiken. Befolkningsminskningen kan delvis förklaras med den etniska utrensningen av områdets georgiska befolkning som genomfördes 2008 av främst tjetjenska soldater på den ryska sidan. Georgiernas andel av befolkningen har sjunkit från 29% 1989 till 7% 2015, medan osseternas andel ökat från 65% till 90%. Ossetiska diskussioner på båda sidor av gränsen går uppenbart in i varandra och bör analyseras tillsammans.
Etnisk flaggning och sociala medier
Det finns många exempel på hur förband från etniska republiker flaggar sin närvaro i Ukrainakriget. Detta görs ofta speciellt för lokala media och uppmärksammas i lokala sociala medier. Ofta sker det mycket påtagligt genom att soldater tar gruppbilder bakom den egna flaggan, eller genom att den egna flaggan fästs eller målas på fordon eller vapen. Ibland fästs flaggan på ett för ukrainare mycket provocerande sätt, ofta tillsammans med den ryska, på ockuperade ukrainska byggnader. Flaggning kan också ske med foton på traditionella maträtter som äts vid fronten, genom foton av religiös karaktär på ossetiska präster, dagestanska mullor eller burjatiska lamor som välsignar soldater eller på ossetiska eller dagestanska soldater i bön, eller genom videoklipp med soldater som vänder sig till folk därhemma på det egna språket eller bara talar med varandra på det egna språket. Mitt intryck är att ossetiska soldater är de som flaggar flitigast, betydligt mer än burjater och dagestanier.
Liksom all nation-branding kan det etniska flaggandet riktas både utåt mot omgivningen och inåt mot den egna gruppen. Det kan användas av lokala politiker för att visa för den ryska ledningen och det ryska samhället att deras republik tar del i kriget och att de som ledare därmed tar ansvar. Det är inte en slump att Sydossetiens president besökt ossetiska förband i Ukraina eller att nordossetiska politiker tar foton när de överlämnar hjälp till sina soldater vid gränsen till Charkivprovinsen. För hemmaopinionen kan man mana till stolthet över de egna soldaterna, visa att de egna soldaterna slåss tillsammans och inte utspridda på olika ryska förband. Soldaterna kan visa folk hemma att de är vid liv, vid gott humör, simulerat eller ej, och att de håller ihop med andra soldater från samma grupp. Gentemot det övriga Ryssland kan man också hävda att folk från republiken gjort sin plikt och förväntar sig att bli behandlade därefter, vilket som nämnts inte alltid varit fallet för de grupper som diskuteras här. Samtidigt väcker man med flaggningen avsky hos den ukrainska befolkningen som inte bett om att ha krigande och flaggviftande osseter eller burjater i sitt land.
Ett tragiskt exempel på en misslyckad flaggning är de tuvinska soldaternas ockupation av den tidigare nämnda byn Jahidne, till vilken de medförde ett lass ryskspråkiga böcker om Dalai-Lama och tuvinsk kultur. Det saknas så vitt jag vet intervjuer med de tuvinska soldaterna, men sannolikt hade de tänkt sig betydligt bättre relationer med de ukrainska byborna än vad som blev fallet. I stället för ömsesidigt berikande kulturutbyte med en ”befriad” civilbefolkning mötte tuvinerna en fientlig omgivning som de i stor uträckning snart låste in i den lokala skolans källare och utsatte för våld och övergrepp. När ukrainska soldater återtog byn, låg en mängd tuvinska böcker med Dalai Lama på omslaget utspridda på marken.
I lokala sociala medier möter flaggningen dock mestadels positiva reaktioner. Folk skriver uppmuntrande kommentarer, uttrycker stolthet och uppmanar soldaterna att komma hem med livet i behåll. Vi ska återkomma till de lokala argumenten som framförs både för och emot kriget, men det kan nämnas att soldaternas närvaro i Ukraina i dagestanska grupper i sådana sammanhang ibland också ifrågasätts, ofta av religiösa skäl eller med hänvisning till att man inte bör slåss för samma imperium som en gång underkuvade Dagestan. Det förekommer även enstaka motröster från osseter i dessa sammanhang, främst av mer allmänt pacifistisk karaktär.
Åminnelse av stupade soldater i sociala medier
Om flaggning är ett sammanhang där kriget görs närvarande i dessa minoritetsryska sociala media, är det kanske allra mest typiska sammanhanget diskussioner förda under fotografier på döda soldater med kortfattade beskrivningar av deras liv och omständigheterna kring deras död. Även om många – sannolikt de flesta – dödsfall inte rapporteras, får man genom den relativa mängden av dessa poster i sociala media en uppfattning om i vilken omfattning kriget drabbar de olika grupperna och intensiteten i krigets olika faser. Genom kommentarerna får man insyn i hur kriget uppfattas av lokala medieanvändare, även om vi åter ska komma ihåg de återhållande faktorerna i det ryska mediala sammanhanget.
De flesta kommentarer under dessa foton är respektfulla. Många ber för soldatens själ eller önskar frid över hans minne. Man beklagar sorgen och önskar styrka åt de anhöriga, och i mindre stadsgrupper, där användare faktiskt kan vara personligen bekanta med den stupade soldaten, sägs några vänliga ord om vederbörande. Många postar dock bara en symbol, som ett hjärta eller två sammanförda handflator. Ganska ofta, och särskilt i perioder där många sådana bilder publiceras i snabb följd, uttrycker användare sin sorg över att så många unga män från regionen dör. Detta har varit särskilt tydligt på ossetiska och burjatiska sidor efter att den ryska offensiven i Donbas inletts. Den burjatiska VKgruppen om staden Kjachta, som förde en tynande tillvaro fram till kriget, består därefter t.ex. nästan enbart av dödsrunor för stupade soldater.
Även under dessa poster förekommer dock, särskilt i de dagestanska grupperna, kommentarer som ifrågasätter rättfärdigheten i kriget och om den unge mannen verkligen bör betraktas som en hjälte, eller som åtminstone som i de burjatiska undrar över fördelningen av stupade mellan regioner, garnisoner och vapenslag och över de ryska myndigheternas hantering av kriget och de döda soldaterna. Ibland dyker ukrainska användare upp och påminner, med olika grad av direkthet, om de ryska truppernas förbrytelser i Ukraina. Ofta bannas de av moderatorerna och deras inlägg raderas. Uppstår kortare ordväxlingar mynnar de sällan ut i större förståelse. De minoritetsryska användarna kräver respekt för de dödas minnes och vill inte bli störda i sin sorg eller förstämning, medan de ukrainska användarna med olika retoriska medel vill få burjater och osseter att reflektera över den död, vanmakt och förödelse som deras soldater bringar till Ukraina.
Lokal argumentation för eller emot kriget
Vare sig det handlar om flaggning eller dödsrunor anförs i alla tre fallen både samma slags argument för eller emot kriget som används i den övriga ryska diskussionen och argument som är specifika för respektive republik. De förra argumenten kan vara av universell natur eller mer specifikt präglade av den ryska kontexten, och kan ofta avspegla den officiella propagandan, eller ibland vanliga motargument mot denna. Här fokuserar jag dock på argumenten som är specifika för de olika republikerna och kan konstatera att den mest pluralistiska och mångfasetterade diskussionen förs i Dagestan.
I burjatiska sociala media syns förutom enstaka hänvisningar till buddhismens icke-våldsbudskap ganska få specifikt burjatiska argument. Däremot ställs ibland frågan varför så många dör från en fattig och etniskt avvikande region, eller från ett visst arméförband placerat i Burjatien. Särskilt osseter från Sydossetien kan ibland lyfta fram behovet att stödja Ryssland i dess roll av garant mot Georgien, men där förekommer även motargumentet att (syd)osseterna är få och att kriget trots allt inte riktigt är deras.
Det är dock bara i det virtuella Dagestan som vi ser en tydlig och kontinuerlig diskussion (om än något taggig som så ofta sociala medier) om de egna soldaternas deltagande i kriget. Bara där ser man regelbundet både försvar för och kritik mot Rysslands agerande, och ofta med argument som är specifikt anpassade för just Dagestan och det muslimska norra Kaukasus. Ett dagestanskt argument för kriget, som i sin tur överlappar med transnationella islamistiska narrativ, handlar t.ex. om att den verklige motståndaren i Ukraina är USA, som är islams största fiende, och att det är därmed legitimt och önskvärt för muslimer att kriga i Ukraina. Liksom i många antiamerikanska narrativ om Ukraina försvinner här det ukrainska subjektet fullständigt och kriget blir bara en fråga om inställningen till å ena sidan USA och ibland Israel/sionismen och å andra sidan Ryssland och den islamiska världen.
Vanligare är dock det motsatta argumentet, att det handlar om ett främmande ryskt krig som dagestanier och andra muslimer från Kaukasus inte bör delta i. I denna religiösa argumentationslinje kan ibland ryssar beskrivas som kafirer (otrogna) som rättrogna muslimer bör hålla sig borta från. Parallellt påminner man som nämnts ofta här om att dagestanier inte bör slåss för det imperium som på 1800- talet erövrade norra Kaukasus. Argumentationen kan alltså vara både religiös och antikolonialistisk och är det ofta samtidigt. Ofta nämner man Imam Sjamil och andra gamla hjältar från motståndet mot den ryska erövringen, och hävdar att imamen hade misstyckt mot deltagandet i kriget och inte skulle ha betraktat de fallna soldaterna som hjältar.
Ytterligare en argumentationslinje, som kanske kan kallas antirasistisk, ifrågasätter varför dagestanier och andra kaukasiska muslimer ska offra sig i kriget när de ändå bara som tidigare efteråt kommer att ses som andra klassens medborgare av den ryska majoritetsbefolkningen: ”Även om detta var deras medvetna val så kommer denna specialoperation att ta slut och när allt kommer kring dog de för dem som åter kommer att se dem som babbar och svartskallar (tjurki i chatjiki), i detta läge ska vi vara neutrala”.
Avslutning
Man behöver bara tänka på hur de franska, brittiska och tyska imperierna använde trupper från kolonierna för att inse att burjaters, osseters och dagestaniers deltagande i det ryska kriget i Ukraina kan förstås också i ett bredare sammanhang. Vad gäller social snedrekrytering kommer många nog dessutom också att tänka på den amerikanska armén, även om fallen knappast är identiska. Mångfalden i den ukrainska armén, både genom etniska minoriteter och tillresta frivilliga, för kanske snarare tanken till den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget.
Det spekuleras redan om att sanktionstrycket tillsammans med det hittills tröga ryska anfallskriget med tiden kommer leda till stora etniska spänningar i ett allt mer trängt Ryssland. En del tror även att starka ryska motgångar i förlängningen kommer att medföra att Ryssland splittras upp i sina etniska beståndsdelar. Även om centrifugalkrafter i en sådan situation inte ska underskattas ger denna snabba blick ut över det mångetniska ryska stämningslandskapet kanske snarare anledning att betona hur starkt olika lokala kontexter kan skilja sig åt.
Osseternas handlingsutrymme kommer sannolikt länge att vara geopolitiskt begränsat, och det är svårt att avläsa någon tydlig burjatisk opinion för rörelse i riktning bort från Moskva. Av de tre republiker jag tittat på här är det bara i Dagestan som en tydligt antikolonial opinion går att urskilja, även om regionens specifika gör att denna blir religiöst snarare än etniskt präglad. Denna opinion är heller inte på något sätt hegemonisk. Sedan ska man inte glömma att flera av dagens postsovjetiska stater, som t.ex. Kirgizistan eller Turkmenistan, inte blev självständiga 1991 på grund av en särskilt stark lokal opinion utan genom processer som mestadels avgjordes en bra bit över lokalbefolkningens huvuden.
Mest slående i diskussioner av det slag vi tittat närmare på här är ju ofta inte det som sägs utan det som inte sägs. Även om man självklart bör ta hänsyn till återhållande faktorer i dagens ryska sammanhang är det slående att nästan ingen diskussion förekommer i dessa grupper och kanaler om vad kriget innebär för den ukrainska befolkningen, om detta inte framprovoceras av uppdykande ukrainare. Det är den egna sorgen över de stupade soldaternas som står i centrum, och ser man dem som hjältar blir deras död inte lika meningslös. Som märks i reaktioner på den etniska flaggningen kan här också finna stolthet över de egna soldaternas insats i kriget, och vid invändningar har man inga problem att slänga ur sig nazistanklagelser hämtade direkt ur den ryska propagandan. I denna mening kan man säga att de minoritetsryska forumen så här långt i kriget uttrycker samma brist på empati och oförmåga till självreflektion som stora delar av det ryska majoritetssamhället.
Bilden är hämtad från Kamil Galeevs Twitterflöde.