En av de ”bortglömda konflikterna” mellan våra länder är kriget 1741-43. Svenskarna tappade då för all framtid illusionen att de skulle kunna hävda sig som stormakt på samma sätt som på 1600-talet. Kriget fördes på ett ganska slappt sätt och berörde föga folks känslor. Det var som om soldaterna mest stred av ren pliktkänsla.
Så sent som 1735 hade det skrivits under ett ömsesidigt försvarsavtal mellan Sverige och Ryssland. Det första slaget, och samtidigt det största och blodigaste, ägde rum vid Wilmanstrand den 23 augusti 1741. De svenska trupperna var så trötta att de inte orkade samla in sina vapen på slagfältet. Befälhavaren, generalmajor Wrangel, ett antal officerare och 1.250 man togs till fånga. De ryska framgångarna fortsatte sommaren 1741: utan större problem intog man praktiskt taget hela Finland. I slutet av augusti närmade man sig Helsingfors och skar av svenskarnas förbindelse med Åbo.
Kapitulationsvillkoren innebar bl.a. att 7.000 man finska trupper avväpnades och blev kvar i Finland medan 16 svenska regementen återvände till Sverige. Segern vanns förvånansvärt lätt, de svenska trupperna hade nästan inte alls gjort något motstånd. Den svenske överbefälhavaren drogs därför inför rätta och fick sona med sitt liv för sitt beteende.
Något slutgiltigt fredsfördrag var det emellertid inte fråga om och i maj 1743 gick den ryska östersjöflottan till havs
i syfte att landstiga alldeles intill Stockholm. En redan gammal irländare i rysk tjänst, Lassi (Peter von Lacy) som härjat i Sverige 1719 och 1721, var en av de ryska anförarna. Den här gången var det ryssarna som agerade ytterst passivt och landstigningsförsöket misslyckades. I juli slöts fred.
Längs Petersburgs gator red kavallerister med olivkvistar i händerna i stället för svärd. Efter denna fred rådde lugn och gott grannskap mellan våra länder i nästan ett halvt sekel. Redan hösten samma år skickades en rysk flottstyrka till Stockholm för att hjälpa till att försvara Sveriges kust i ett eventuellt krig mot danskarna. Lite märkligt var också att medan kriget fortfarande pågick rådde ingen riktigt fientlig stämning. I ett manifest 13 augusti 1741 kungjorde t.ex. den ryska regeringen att de svenskar som redan bodde i Ryssland inte skulle behandlas illa på grund av kriget. Man skyddade inte bara svenskarnas person; ingen fick ens röra deras gods eller tillhörigheter, annars hotade ett strängt straff.
Men det förekom naturligtvis också hemska episoder, som de svenska krigsfångarnas tvåmånadersmarsch från Petersburg till Moskva. Marschen, heter det, blev till en väg till helvetet, en tyst tragedi där de tröttande ryska avstånden utmärktes med namnlösa svenska gravar. Under veckan 30 oktober-6 november dog 119 av 640 marscherande.
Men också här ingrep myndigheterna och befallde att man skulle göra halt i marschen för att låta dem som var i behov av vård få träffa läkare och för att äta upp sig igen: man ska ha god tillsyn över dem och se till att det inte finns några brister i deras mathållning och hotade samtidigt marschens ledare med krigsrätt. Därför gjordes ett två veckors uppehåll i Valdaj, där man fick läkarhjälp. Tsaritsan Elizaveta fann tid redan under sina första dagar vid makten att bekymra sig om de svenska krigsfångarna, låt vara i första hand officerarna: hon skrev personligen under ett dekret som sa att fångarna skulle behandlas under god ordning utan varje ondska, de ska lämnas i ro och välmåga. .. så att ingen av dem lider minsta nöd.
Men ska man summera detta egentligen ganska oblodiga krig så blir resultatet ändå dystert: minst 700 svenska fångar av de 1250 som togs utanför Wilmanstrand dog.