Finns det alls ett utrymme för civila kontakter mellan Ryssland och dess grannländer här i norr? Retoriken går helt klart i motsatt riktning. Den centrala ledningen i Moskva har knappast längre ett intresse av att bidra till att kontakter upprätthålls.
Flera svenska kännare av dagens Putinryssland vittnar om att det knappt går en dag utan att det på något litet område fastställs nya regler, antas lagar, utfärdas byråkratiska rutiner osv som alla försvårar vanligt folks kommunikationer med varandra, med medier av olika slag, med utlandet.
Det svenska OSSE-nätverket anordnade tillsammans med det finländska säkerhetsinstitutet Stete och norska Helsingforskommittén en konferens i Tromsö, Nordic Forum, med inriktningen: The Arctic and Barents regions – Cooperation, Human Rights and Security Challenges. Syftet var att lyfta fram civilsamhällenas betydelse för säkerhet och samarbete i denna nordliga region. Även militära aspekter och klimatproblemen behandlades.
Ett 80-tal personer deltog från främst Ryssland, Finland, Sverige och Norge. Från Sverige kunde ett 20-tal personer medverka tack vare ett konferensstöd från Folke Bernadotte Akademin.
Det transnationella samarbetet i norr har i många år drivits av Norge. Det var dåvarande utrikesministern Thorvald Stoltenberg som 1992, efter Sovjetunionens fall, lanserade tanken på ett Barentsråd, ett mellanstatligt och ett regionalt, i första hand med de fyra nordliga staterna som medlemmar. Syftet var att utnyttja de öppnade gränserna för ett nytt skede av förtroendefullt samarbete och utveckling.
Motorn i detta projekt har hela tiden varit Norge. Under Norges senare utrikesminister Jonas Gahr Støre (2005-2012) utvecklades aktiviteten. Han fick även Sverige och Finland att bättre inse betydelsen av det nordliga samarbetet med Ryssland. Särskilt Sverige hade länge varit ganska ointresserat.
Hur Barentssamarbetet kommer att utvecklas i fortsättningen är oklart. Den borgerliga norska regeringen är inte lika pådrivande som under Arbeiderpartiets tid och Ryssland har med sin allt mer auktoritära politik minskat de nordliga regionernas handlingsutrymme.
Desto viktigare är det att de civilsamhälleskontakter som ändå finns upprätthålls. Tätast är de mellan norska och ryska organisationer, och även mellan de samiska organisationerna på ömse håll. Stefan Mikaelsson, parlamentarisk ordförande för svenska Sametinget, betonade vid Tromsökonferensen att de trans-samiska kontakterna var alldeles för få. De samiska organisationerna borde samverka mycket mer och oberoende av de statliga organen.
De fyra regionala författarföreningarna bildade Barents Literature Centre med säte i Överkalix år 2000, invigt av kulturminister Marita Ulvskog. Centret bedrev verksamhet med stipendier och möten. Detta gav möjlighet för ryska och nordskandinaviska författare att samverka och diskutera kultur över gränserna. Efter en ganska framgångsrik början, med konferenser och med stipendier för vistelse i Överkalixcentret, fick författarcentret med tiden alltmindre ekonomiska resurser.
I december 2014 sattes det i konkurs och lades ner. Det saknades vilja från nationella och lokala parter. Sverige hade som ordförandeland i Barentsrådet åren 2009-2011 chansen att rädda detta centrum men visade inget intresse.
Det mest välorganiserade Barentssamarbetet mellan civilorganisationer är sannolikt Barents Press med säte i Murmansk. Barents Press International, med separata organisationer i Ryssland, Finland, Sverige och Norge, ordnar sedan starten 1995 årliga konferenser om journalistiska frågor och med brett deltagande. Vid årskonferensen 2014 deltog 120 journalister.
Det ekonomiska stödet kommer främst från Norge. Med tanke på de stora avstånden fungerar Barents Press främst som ett nätverk. Hemsidan sköts av en redaktion i Murmansk.
Vid Tromsökonferensen deltog flera representanter för de svenska, norska och ryska Barents Press-styrelserna. Tatjana Polkova, journalist från Petrozavodsk och ledamot av den ryska styrelsen, vittnade om hur viktiga de tvärnationella förbindelserna är för de ryska journalisterna: internationell rätt är viktig för offentliga personer i Ryssland, ansåg hon, och därför är våra kontakter utåt så nyttiga.
Mediesituationen har förvärrats det senaste året och det har också påverkat Barents Press. Lagstiftningen på medieområdet ändras hastigt och oftast så att pressfriheten hotas, intygade hon.
Främst mellan ryska och norska journalister har ett seminarieutbyte pågått, oftast i regi av Norska Helsingforskommittén.
Den ryska grenen av Barents Press har dessutom organiserat en rad utbildningsseminarier för ryska journalister: om undersökande journalistik, om journalisters rättigheter, om den ofta ändrade lagstiftningen, om censur och självcensur mm. I december 2014 hölls i Petrozavodsk en konferens om Journalistik och lagstiftning där politiker, forskare och journalister deltog.
Under år 2015 kommer ryska journalister från Barentsregionen (Murmansk, Archangelsk samt Karelen) att inleda en granskning av öppenheten, i första hand inom domstolarna, polisen och militära kommitteer. Det ursprungliga initiativet kommer från norska Helsingforskommittén.
Ett särskilt EU-projekt, Barents Mediasphere, lett från Lapplands universitet i Rovaniemi, pågick i två år (2013-2014). Syftet var att öka informationsflödet i Barentsområdet och att arrangera utbildningskurser för journalister från området.
Jana Datsenko, reporter på dagstidningen Archangelsk, utgiven i staden med samma namn, betonade vid Tromsökonferensen hur viktigt det är att utländska medier håller kontakter med ryska medier och journalister. Kontakterna minskar och detta gör det lättare för regimen att sprida felaktig information till medborgarna.
Men Ryssland i dag är inte alls som Sovjetunionen, på lokal nivå kan medier som har ambitionen rapportera om problem och missförhållanden. I tidningen Archangelsk hade Jana Datsenko och andra journalister skrivit om olika sociala problem som kräver en lösning.
Hon gav själv exempel på artiklar som hon skrivit om t ex hus som vanvårdas, om en pensionär som vägras flytta till ett ålderdomshem och om en rad andra problem i staden. Läsarna vill läsa om sådana frågor som annars ingen tar tag i.
Det är sådan lokal journalistik som tydligen går att utföra i Ryssland. Men samtidigt vet vi att inte minst regionala journalister ofta befinner sig i en utsatt position: ägaren till tidningen eller radion är ofta en lokal makthavare, politisk eller ekonomisk, påtryckningsgrupper kan vara mycket påträngande, självständigheten är kringskuren.
Stöd behövs men det måste genomföras övertänkt och med aktiv medverkan av ryska journalister. Det skulle kunna ske genom ett större stipendieprogram, genom utbyten mellan redaktioner eller på andra sätt.
Det är ingen tvekan om att det finns intresse och behov bland ryska journalister. Kanske finns det också tillräckligt intresse – och insikt – i den nya svenska utrikesledningen.