En nyutkommen rapport från Försvarets Forskningsinstitut beskriver hur Putins Ryssland använder mjuk makt mot de tre baltiska staterna, med underförstådda hot som förstärks av striderna i Ukraina (Tools of Destabilization, FOI-R—3990-SE). Precis som vid den olagliga sovjetiska annekteringen 1940 beskrivs dessa stater som ”fascistiska”.
På 1930-talet handlade det strängt taget inte om fascism utan om auktoritära styrelseformer (distinktionen enligt statsvetaren Juan Linz i The Breakdown of Democratic Regimes från 1978 ), riktade mot liberalism lika väl som kommunism. I dag har de baltiska staterna demokratiska styrelseformer och liberala ekonomier kombinerat med starka nationalistiska drag inom politiken, en kombination som visat sig livskraftig trots att den ideologiskt förefaller problematisk. Hotet från Ryssland bidrar i hög grad till att hålla nationalismen vid liv. I huvudsak är den konservativ, men också liberala och socialdemokratiska partier bekänner sig till den, och den har starkt stöd från majoritetsbefolkningarna.
Varför väljer Putins regim, som ju själv är starkt nationalistisk, beskyllningar för fascism som utgångspunkt? I första hand handlar det naturligtvis om beskyllningar om diskriminering av den ryska minoriteten i Estland och Lettland. Det var ett större problem under de första åren, men man kan nog inte säga att frågan helt förlorat sin betydelse. De estniska forskarna i FOI-rapporten betonar att andelen statslösa minskat till 6,7 procent av befolkningen. Läser man noga innebär det att något över hälften fått estniskt medborgarskap, en femtedel däremot ryskt medborgarskap. Språkfrågor, särskilt i skolorna, får fortfarande känslorna att svalla. Det finns långa rötter, under Sovjettiden var det motsättningar om ryska som undervisningsspråk som ledde till de största protesterna i Baltikum före perestrojkan.
Men epitetet fascister handlar också om de baltiska staternas historia under andra världskriget. I Estland utkämpas dagens symbolstrider kring tolkningen av kriget. Bronssoldaten, till minne av segern mot nazismen, stod centralt intill nationalbiblioteket i Tallinn. Det blev en plats där ryska ungdomar genomförde manifestationer och blomsterhyllningar, inte minst i frustration över att bli betraktade som ockupanter. Enligt släktingar som bor granne med statyn eskalerade aktionerna 2007 inför firandet av segern i andra världskriget, vilket ledde till att bronssoldaten flyttades till en obemärkt plats på en kyrkogård. Då utspelades de enda våldsscener som ägt rum i området efter självständigheten, nattliga upplopp som till sin omfattning knappast var större än de i Stockholmsförorten Husby i somras, men som givetvis har helt andra storpolitiska konsekvenser.
De ryska nationalisternas stolthet över segern mot nazismen är berättigad. Hur mycket vi i väst än fått höra om landstigningen i Normandie eller Pearl Harbor, så var Röda arméns och den ryska civilbefolkningens insats avgörande för andra världskrigets förlopp. Krigshistorien i de baltiska republikerna var inte lika ärofull. De ockuperades först av Sovjet efter Molotov-Ribbentrop-pakten, senare av tyska armén under de första dagarna av operation Barbarossa. Tyskarna sågs av många som befriare från den röda terrorn, och kring de tre år då området tillhörde Reichskommissariat Ostland råder fortfarande en historisk ambivalens. Förintelsens tidiga år, det som kallats ”Holocaust by bullets” ägde rum i samband med den tyska inmarschen, och omfattningen av lokalt deltagande hör till det som ännu diskuteras. Inför EU-anslutningen uppmuntrades de baltiska staterna till en seriös forskningsinsats för att klarlägga lokalbefolkningens deltagande och ansvar. Men tunga forskningsrapporter (6,8 kg enligt badrumsvågen för två volymer om Estland) är inte det mest effektiva medlet för att påverka den allmänna debatten.
En glidning mellan kategorierna judar och bolsjeviker är central för tolkningen av historien. Historikern Anton Weiss-Wendt, som skrivit Murder without hatred (2009) om judarna i Estland under andra världskriget, betonar att också under den tyska ockupationen ansåg de lokala polisstyrkorna i Estland att de bekämpade kommunister, inte judar. De hade ibland svårt att förstå tyskarnas judehat, vilket inte hindrar att det bland dem fanns personer och befattningshavare som begick svåra krigsförbrytelser mot judar. De första efterkrigsåren gjorde Sovjetunionen upp med kollaboratörer och medlöpare i omfattande och ganska summariska rättegångar. Brottens art benämndes annorlunda än i väst; det talades nästan inte alls om judeförföljelser och judemord. I stället var det nazisternas brott mot Sovjetmedborgare och kommunister som betonades, och däri inkluderades de som var av judisk börd. I de baltiska republikerna kunde detta få en annan innebörd.
Det är dock något annat än den berömda judeo-bolsjevikiska myten, en antisemitisk myt som skyller den ryska revolutionära rörelsen på judarna. Både sovjetmakten och de baltiska befolkningarna var medvetna om att en person kunde vara både bolsjevik och jude, men att det långt ifrån alltid var fallet. Däremot hade det tyska anfallet medfört att det var rimligt för judar att solidarisera sig med Sovjetunionen eller att fly dit för att undgå de nazistiska förföljelserna. När balter deltog i judeförföljelser var den judeo-bolsjevikiska myten något att hänvisa till som förklaring.
Spelar det någon roll vilken etikett man använder på den man förgör? Det är förstås rimligare att bekämpa en meningsmotståndare och potentiell förtryckare än att bekämpa någon på grund av ursprung. De baltiska staterna precis som alla andra europeiska länder behöver göra upp med sitt förflutna under andra världskriget. Men för ögonblicket förefaller det som om Putin-regimens propagandaoffensiv mot de baltiska staterna, mot bakgrund av Ukraina, också kan tysta dem som vill belysa historien om judeförföljelserna under andra världskriget.