En viktig milstolpe i de svensk-ryska förbindelserna var ett antal diplomatiska delegationer under andra halvan av 1600-talet. Mellan 1647 och 1699 skickade de svenska kungarna över 200 vackra konstföremål i guld och silver som gåva, många av dem utgör fortfarande prydnader i ”Oruzjejnaja palata” (Livrustkammaren) i Moskva. Överlämnandet av gåvor var ett viktigt inslag i sådana sammanhang, om man inte iakttog etiketten strikt
uppfattades det som bristande respekt för härskaren och landet. Överhuvudtaget var den diplomatiska etiketten sträng, det var t.ex. viktigt vem som först tog av sig mössen, vem som först steg ner från hästen o.s.v. Vanligtvis var det den högsta chefen för den ryska polisen som mötte utländska delegationer vid gränsen och ledsagade dem under färden i Ryssland. I sitt sällskap hade han en tolk för att undvika onödiga missförstånd och slumpmässiga ”förolämpningar”.
Som särskilt skydd kunde man avdela från en till tjugo skyttar. Själva gränsöverskridandet ledsagades även särskild ceremoni som skrupulöst iakttogs av båda sidor. Ibland var det frågan om väldigt stora delegationer, 1674 hade ryssarna t.ex. förberett 440 hästar på varje skjutsstation. När svenskarna skulle fara in i Novgorod visade det sig att den praktfullaste svenska vagnen var alltför bred för att kunna passera stadsporten. Då befallde den ryske ståthållaren helt enkelt att man skulle bredda porten, för att inte svenskarna skulle bli förnärmade och vända tillbaks hem. Dock kom man överens om att under den fortsatta resan skulle svenskarna färdas i ett annat ekipage, som tsaren ställt till deras förfogande.
Det fanns ett talesätt som ganska exakt återger beskickningarnas status: Härskaren är solen, ambassadören dess strålar. En obetydlig förseelse mot det diplomatiska protokollet kunde få långtgående följder: Om en ämbetsman gjorde minsta fel när han skrev ut härskarens titel eller om han uttalade den felaktigt vid mötet med de utländska sändebuden straffades han genom att man pryglade honom med en käpp. Ibland kunde en beskickning få vänta i månader i Moskva eller dess omgivningar innan de fick audiens, även om tsarens ämbetsmän dagligen kom på besök för att höra vilka klagomål eller önskemål gästerna hade.
Kapten Erik Palmkvist, som var med på den stora ambassaden 1674, har beskrivit sin resa. Beskickningen inkvarterades en bit utanför Moskva, men längs hela vägen till staden stod uppställda levande staket av soldater: På vänster sida fanns 24 regementen fotfolk med 200 pjäser, på höger – kavalleri. Framför varje kompani stod trumpetare och musikanter med tamburiner och skalmejor som frambringade ett fruktansvärt oväsen. De utsända tågade in i huvudstaden långsamt och ceremoniellt, oavsett väder. Detta högtidliga tåg började vid den plats där ambassaden bodde. Främst brukade ambassadens sekreterare rida, därefter bar man de gåvor som skulle överlämnas personligen till tsaren. Långt ifrån alla gåvor togs emot. Försämrade relationer ’länderna emellan kunde göra att tsaren bara tog emot ambassadörens personliga gåva men skickade tillbaks gåvorna från kungen till Stockholm.
Det hände att tsarens gengåvor till kungen var trefalt värdefullare än de han själv fått. Men det fanns en särskild avdelning inom den myndighet, som hade hand om utländska beskickningar, i vars uppgifter ingick att värdera de gåvor man fick motta och välja ut lämpliga svarspresenter. Kapten Palmkvist beskrev de 30 gåvor man hade med sig 1674: Där fanns bl.a. en rad föremål av guld och silver: skålar för vatten, ett tvättfat, korgar, skålar för konfekt m.m. Bland de dyrbaraste gåvorna fanns en stor ljuskrona för 10 ljus av massivt silver och en ”konstgjord fontän”. Tsaritsan Natalia Kirillovna fick ett skrin med filigranarbeten och ädelstenar, sex ovanligt vackert dekorerade solfjädrar, en guldklocka, ett utomordentligt fint nattlinne, en fin lisös, broderad med silver och blått silke samt allehanda galanterivaror för kvinnor och andra rariteter. Palmkvist beskrev också i vilken ordning ambassadens medlemmar tågade fram: Ambassadens marskalk Herman von Fersen, sedan betjänter, kanslister, pastorn, tolken, hovjunkern. sekreterarna, som bar ambassadörernas kreditbrev på en ljusblå taft, pager, därefter själva ambassadörerna i tsarens vagn, som drogs av ett par rappar och slutligen ”hans kungliga höghets egen vagn”, omgiven av drabanter.
Före intåget i Kreml satt alla av hästarna. Tsaren tog emot ambassaden sittande på en tron under en rikt smyckad baldakin, prydd med en tvehövdad örn, han höll en spira i handen och hade en liten krona på huvudet. På båda sidor om tronen stod tsarens livvakter i silverbroderade dräkter med pälsbräm och i höga pälsmössor. Varje person och föremål i salen hade sin bestämda plats och funktion. Sändebuden stannade en bit framför tsaren och deras dokument överlämnades till honom av hans hovfolk. Att själv få överlämna dokumenten i tsarens hand ansågs som en alldeles speciell ära.
Sändebuden talade på sitt modersmål, men det fanns en tolk från vardera sidan närvarande. När budskapet till tsaren lästs upp reste han sig och frågade efter monarkens och sändebudens hälsa, först därefter fick de tillstånd att sätta sig ner på en speciell bänk. Också under den avslutande middagen i matsalen följde man minutiöst protokollets föreskrifter. En särskild ära var det att få en rätt som tsarens själv befallt skulle serveras till en speciell person, i så fall måste mottagaren resa sig och buga åt alla fyra väderstrecken. Allt gick värdigt och långsamt till tills tsaren avlägsnade sig, därefter blev stämningen lite lättare.