Goda spannmålsskördar både i Ryssland och Ukraina ger utrymme för betydande export. Det ryska embargot mot livsmedelsimport från EU, USA, m.fl. medför ett bortfall motsvarande 10 procent av konsumtionen; i storstäderna blir effekten betydligt kraftigare. Flera EU-länder får problem med akuta överskott av produkter. I Ukraina har jordbruk och livsmedelshantering skadats i stridszonerna; befarade mer omfattande problem har uteblivit.
Spannmålsskördar och exportpotential
Årets odlingssäsong har präglats av fördelaktigt väder och prognoserna pekar på goda skördar både i Ryssland och Ukraina. I Ryssland väntas 97-100 miljoner ton, att jämföras med förra årets 89 och femårsgenomsnittet 82 milj ton. För Ukraina ligger skördeprognosen på 57-60 milj ton (i fjor 63 milj ton, femårsgenomsnittet 52). Krims skörd utgör knappt 2 milj ton och är nu intagen också i Moskvas prognos. Baserat på en egenförbrukning av 70 milj ton väntas Ryssland exportera minst 25 milj ton under säsongen 2014/15. Ukraina har en egenförbrukning kring 30 milj ton och i princip en exportpotential på ungefär lika mycket, liksom den gångna säsongen. Tillgången till hamnar kan bli en begränsande faktor: Sevastopol har också använts för utlastning av spannmål ; även andra hamnar kan vara i fara. Goda skördar väntas också globalt och världsmarknadspriserna ligger på en måttlig nivå.
Det ryska importstoppet
Genom presidentens ukas av den 6 augusti stoppades livsmedelsimporten från EU, USA, Kanada, Australien och Norge för ett år. Den omedelbara effekten blev stora problem med osäljbara överskott av färskvaror som frukt i Polen, Grekland och Ungern m.fl., och en del mejerivaror. När dessa överskott började jaga köpare spreds prissänkningarna över hela EU. I de ryska storstäderna började motsvarande prisstegringar. För bröd och andra spannmålsprodukter har man 100-procentig försörjning och mycket mer. Av de andra tunga livsmedelsgrupperna svarar importen av kött för 20 procent av den totala konsumtionen, kanske någon procent mer. För mejeriprodukter är läget ungefär det samma. Ansedda västliga media har rapporterat om importandelar på 40, 50, upp till 70 procent. Hur kan det vara möjligt? – Det är gamla systemfel som upprepas. Första frågan att ställa är: procent av vad?
- Ofta är ursprunget en intervju med en livsmedelsgrossist i Moskva eller St. Petersburg. För den firman gäller de höga procenttalen. De rapporteras som giltiga för hela den ryska konsumtionen, särskilt när siffrorna används i andra och tredje hand.
- Bättre underbyggda siffror bygger på offentlig statistik för livsmedelsindustrins produktion, importen och den registrerade handelsomsättningen i hela landet. Det ger rimligare procenttal, men de anges också ofta felaktigt som representativa för landets hela livsmedelskonsumtion.
- Rysk jordbruksstatistik ser tre producentgrupper: 1. Storjordbruken, f.d. kol- och sovchoser, numera oftast aktiebolag; 2. Nyskapade bondejordbruk av västeuropeisk modell; 3. Lantarbetarnas jordlotter och stadsbornas kolonilotter (de flesta familjer har en), sammanslagna till en grupp. I den tredje gruppen produceras 40 procent av köttet i Ryssland, 50 procent av mjölken, 70 procent av grönsakerna, 80 procent av potatisen och förmodligen en liknande andel för frukt. Av detta säljs en inte obetydlig del till mejeriers och konservindustriers insamlings- och inköpsställen och kommer så med i deras omsättningssiffror. En del säljs vid landsvägskanten, något på marknader i stan. Men statistik för denna avsättning saknas. Resten, troligen huvuddelen, konsumeras dels av producenterna själva, dels slussas den ut i nätverk av vuxna barn, släktingar och bekanta i småortsryssland, och även i större städer. Det kan tilläggas att kompetensen i denna del av livsmedelsproduktionen är påfallande hög. Men denna småskaliga produktion har börjat avta, som ett generationsfenomen. Farfar och farmor med potatisland, ko, gris och höns dör. Mellangenerationen fortsätter, delvis av ekonomiskt tvång. Och de unga vill slippa, men tvingas till arbetstjänst av hårdföra mödrar: ”Den där icke vill arbeta, ….”. Först när vi räknar in all denna oregistrerade produktion och konsumtion har vi på fötterna när vi talar om importens andel. Om någon undrar: denna produktion mäts och vägs inte som den storskaliga. Men Rosstat – Rysslands SCB – har ett brett och, som det verkar, tillförlitligt stickprovssystem som ger riktiga totalvolymer.
Följder i Ryssland
I presidentens ukas ingick också ett påbud om skärpt prisövervakning. Prisstegringar är redan ett faktum i storstäderna och luckorna i sortimentet lär bli allt större. President och premiärminister säger att de skall täckas genom ökad import från andra, icke bannlysta leverantörer, inom tullunionen Kazakstan och Vitryssland, Brasilien (nötkött och svinkött), Nya Zeeland (mejeriprodukter), Argentina (nötkött och mejeriprodukter), Serbien (mejeriprodukter), Turkiet (mejeriprodukter) och Kina (svinkött). Men omställningen tar tid och lär bara delvis täcka bristerna.
Detta är också ett gyllene tillfälle för det ryska jordbruket, säger premiärministern. Ryska experter säger att, visst, men det tar fem år. Förutsatt att importstoppet fortsätter, att särskilt stödet till mjölk- och nötköttssektorn höjs betydligt och att infrastruktur byggs ut. Sådan saknas framförallt för att fånga upp och leda småproducenternas överskott av frukt och grönsaker utifrån landet till storstäderna. Både hårdvara (lager, transportsystem) och mjukvara (intresserade och kompetenta företag) lyser med sin frånvaro. Detta är ett klassiskt marknadsmisslyckande, känt från läroböckerna: en för ögonen lockande ymnighet (och tryckta priser) i produktionsområdena vid skörden, och i konsumtionscentra brist och höga priser under vintern-våren. Dessutom har småproducenterna hittills varit utestängda från de stora jordbrukspolitiska stimulanspaketen, som främst riktats till den industrialiserade köttproduktionen. Detta måste ändras, säger experterna.
För kött är alltså läget hyggligt: broilerproduktionen har expanderat snabbt de senaste åren och nått en självförsörjningsgrad på 90 procent. Det samma gäller svinproduktionen, som mot årets slut kan nå 80 procent. Men produktionen av mjölk och nötkött ligger sedan 10 år stilla eller svagt fallande vid 80 respektive 50 procents självförsörjning, trotsande de (relativt sent) insatta stimulansåtgärderna. Ett experiment med riktat stöd till bondejordbrukens mjölkproduktion de senaste åren har gett en ökning med 5 procent; samtidigt som mjölken från storjordbruken minskat med 7 procent. Den allra senaste statistiken visar en liten uppgång för nötkött.
Jordbruks- och livsmedelsmarknader har ett särdrag: små procentuella underskott av de viktigaste livsmedlen kan ge våldsamma prishöjningar. Mat måste man ha ”till varje pris”. Och omvänt: relativt små överskott vill ingen ha över huvud taget, och det ger nedåtgående prisspiraler som inte vill upphöra och som gäller hela marknaden, inte bara överskottsvolymerna.
Om vi räknar med en importandel på drygt 20 procent för de tunga livsmedlen, kan man sammanfattande säga att hälften kommer från de spärrade länderna, hälften från fortsatt godkända leverantörer, med Brasilien på första plats. Men fördelningen är olika: för mjölk och mejeriprodukter dominerar EU. För kött är EU:s andel lägre, och spridningen på andra leverantörer är ganska stor. Om man skulle våga en prognos på ett halvårs sikt, kan den för kött se ut så här: av det 20-procentiga importbehovet är 10 procent redan täckt av befintliga godkända leverantörer; antag att man lyckas förhandla fram ytterligare 5 procent från dessa och några nytillkomna. Fortsatt deficit 5 procent.
För mjölk och mejeriprodukter blir kalkylen omvänd: EU-volymerna dominerar och det är mycket svårare att hitta alternativa leverantörer med någon kapacitet. Deficit 12-17 procent? Frukt och grönsaker: ingen siffra, men det blir nog torftigt.
Någon har försökt sig på en politisk bedömning: det blir storstadsborna som drabbas hårdast av importstoppet. Och det är inte Putins folk. Mot detta kan sägas att tydliga livsmedelsproblem i storstäderna inte kan bli utan politiska följder. Dessutom kan fickor av akut livsmedelsbrist och höga priser uppstå ute i landet, säg Kamtjatka och platser i Sibirien där man inte har egen produktion och inga gas- eller gruvföretag som kan köpa dit livsmedel.
Följder i EU och USA m.fl.
I EU söker man med hjälp av reservfonder inom den gemensamma jordbrukspolitiken mildra stöten för de hårdast drabbade länderna och producentgrupperna. Men exemplet med de akuta fruktöverskotten i Östeuropa visar att åtgärden täckte ungefär en femtedel av det förlorade produktvärdet. Och ett större problem är att överskott i enskilda regioner eller länder sänker prisnivåerna i hela EU. Åtminstone för producenterna. Men finska konsumenter har ju kunnat köpa Putinost till halva priset, så i det omedelbara perspektivet har även de fått något. På kort sikt riskerar nu företag att slås ut som på längre sikt hade behövts i balanserade marknader. De åtgärder EU nu planerar innebär stöd till tillfällig lagring av kött och mejeriprodukter i väntan på att marknadsläget klarnar och eventuellt nya avsättningsmöjligheter dyker upp. Men ändå märks försämrade producentpriser på hela EU-marknaden.
Ryssland som handelspartner och WTO-medlem hade visat ansiktet redan tidigare i år, då man införde importförbud mot svinkött från hela EU. EU var Rysslands största leverantör, följt av Brasilien och Kanada. Bakgrunden var den epidemi av afrikansk svinpest som från Ryssland spritt sig till Vitryssland och därefter Litauen. Senare kom också utbrott vid den polsk-vitryska gränsen. EU protesterade, med motiveringen att avstängning av hela EU:s export, efter sjukdomsutbrott i avgränsade regioner, var en oproportionerlig åtgärd enligt WTO-begrepp. Företeelsen visar hur lite WTO-systemet, med sina tvååriga reaktionstider, har att sätta emot en snabb och beslutsam spelare som skriver egna regler. I stället för att gå WTO-vägen inledde hårt utsatta exportörer, t.ex. Danmark, direktförhandlingar med Moskva. Som kunde spela ut olika parter mot varandra. Nu är detta överspelat av det allmänna importstoppet. Av EU:s livsmedelsexport gick 10 procent till Ryssland, av USA:s bara 1 procent. USA:s Rysslandsexport bestod mest av broiler/kyckling. För 10-15 år sen levererade USA motsvarande halva Rysslands konsumtion. Effekten av importstoppet nu ses som begränsad. Australien går miste om sin ryska marknad för nötkött. Ur rysk synpunkt är det en mindre leverantör som försvinner; 70 procent av nötköttsimporten kom från Sydamerika, varav Brasilien 40 procent. Australien svarade för 5 procent.
En intressant detalj: ryssars privata inköpsresor till sydöstra Finland tycks inte beröras av importstoppet.
Följder i Ukraina
I april besöktes Krim av den ryske jordbruksministern Nikolaj Fjodorov tillsammans med chefer för ministeriets olika avdelningar. På dagordningen stod hur Krim skulle inordnas i det ryska jordbrukets administrativa och ekonomiska system. Bl.a. innebär det att Krimjordbruket kommer i åtnjutande av det högre ryska jordbruksstödet. Vidare diskuterades riktade åtgärder och projekt.
En följd är att Krims spannmålsskörd, normalt c:a 2 miljoner ton, nu räknas in i den ryska statistiken. Det kan jämföras med Ukrainas, inklusive Krim, uppskattade skörd för i år på 60 milj ton. I farozonen p.g.a. stridshandlingar är också delar av skörden i östra Ukraina. Luhansk- och Donetsklänen producerar tillsammans 3,5 milj ton. I slutet av augusti hade 3 milj ton ändå skördats. Enligt länens jordbruksförvaltningar kan 15 procent, alltså 500 000 ton, förloras i de direkta stridszonerna. I dessa har mjölk- och köttproduktionen störts kraftigt, framförallt genom att transporterna mellan foderfabriker, uppfödningsanläggningar, mejerier och slakterier inte kan uppehållas; det samma gäller distributionen ut till livsmedelsaffärerna.
Jordbruket på Krim har drabbats. Man är beroende av bevattning, och vattnet kommer från en stor damm i Dnepr, strax norr om Krim, vid Nova Kachovka. I början av sommaren släpptes vattnet delvis på till den s.k. Krim-kanalen, men nu är det helt avstängt. Förutom vattnet ger dammen/kraftverket också en stor del av Krims elförsörjning. Båda blir nu insatser i det rysk-ukrainska förhandlingsspelet. En annan kuriös följd var att Krim-jordbruket i år hade brist på tröskor för spannmålsskörden. Ukraina har delvis tagit efter det amerikanska systemet, där entreprenörer med tröskor och personal börjar skörda längst i söder och sedan rör sig norrut i takt med att grödorna mognar. Men efter vinterns Krim-annektering stannade tröskentreprenörerna på fastlandet. Och det finns rapporter om grönsaksbrist på Krim!
Årets skörderesultat för hela Ukraina är ändå ganska bra p.g.a. gynnsamt väder. Men för de kommande åren finns flera negativa faktorer. Två kvävegödselfabriker, med rysk naturgas som råvara, har stängts. Hryvnans fall, 60 procent sedan krisens början, gör att importerade insatsvaror kraftigt fördyrats. Detta gäller konstgödsel, men framför allt växtskyddsmedel, i huvudsak importerade, och utsäde. Jordarna töms efter hand på växtnäring; det blir ingen katastrof första året, men efter hand sjunker avkastningen. Erfarenhet finns från nittiotalet.
Tillgången till hamnar är ett frågetecken för Ukrainas spannmålsexport. Sevastopol är förlorat, Mariupol är omedelbart hotat. En del krigsscenarier innebär att Ukraina kan förlora hela sin Svarta Havskust, eller delar av den. Och därmed, förutom stora praktiska problem, exportintäkterna från en av sina få konkurrenskraftiga näringsgrenar.