Den 14 maj startade Azerbajdzjans sex månaders ordförandeskap i Europarådet, en organisation vars hjärtefråga är främjandet av mänskliga rättigheter i medlemsländerna. Ett av de områden som landet sagt sig vilja prioritera under sin tid som ordförande är ungdomars utbildning i mänskliga rättigheter och demokratiskt medborgarskap. Detta eftersom de azerbajdzjanska politiska ledarna anser det viktigt ”att fostra en generation av utbildad och ansvarsfull ungdom och säkerställa deras tillgång till rättigheter”. Och det låter ju definitivt som något att sträva efter. Problemet är bara att denna ambition klingar väldigt falskt just nu i mångas öron. En vecka innan ordförandeskapet inleddes föll nämligen domarna över de åtta unga demokratiaktivister – hälften styrelseledamöter i organisationen NIDA – som varit delaktiga i att organisera de folkliga protester förra våren mot missförhållanden i den azerbajdzjanska armén som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Efter att ha suttit häktade i över ett år dömdes nu dessa till mellan sex och åtta år i fängelse för innehav av narkotika och sprängämnen och avsikt att ”orsaka allmän oordning”, anklagelser som de allra flesta är övertygade om är totalt grundlösa.
NIDA (som betyder ’utropstecken’ på azerbajdzjanska) kallar sig själv för en folkrörelse och grundades 2011 av en grupp ungdomar som ville ”göra något för Azerbajdzjan”. Tanken hade funnits där länge. ”Vi hade talat om detta ett tag, att starta en självständig ungdomsorganisation med ett politiskt mål: demokratisering av Azerbajdzjan. Vi ville skapa en struktur för de unga som redan var aktiva och dessutom få med de som ännu inte var det”, berättar en av dem som var med från början för mig. I rörelsens manifest står skrivet att NIDA vill ha frihet, rättvisa och sanning, men inte strävar efter politisk makt för egen del. I mina samtal med NIDA-medlemmar berättar de om olika ’online och offline’ kampanjer som syftar till att informera befolkningen om mänskliga rättigheter, demokrati och vad som händer i samhället och uppmuntra dem till att inte vara passiva betraktare.
En viktig verksamhet är gatuaktivism där till exempel flygblad och egentryckta tidningar med rörelsens budskap delas ut på torg, tunnelbanan eller i brevlådor (dock vågar man inte arbeta med dörrknackning som anses alltför farligt. ”Tänk om det skulle råka bo en polis till exempel där man knackar på!”). Organisationen anordnar också seminarium kring olika samhällsfrågor, till exempel ’EUs Östliga Partnerskap’ eller ’politiska ideologier’ där de bjuder in experter som föreläser och diskuterar med deltagarna. Ett annat projekt är bokpresentationer där till exempel böcker som handlar om icke-våld som politisk metod debatteras. Dessa har översatts från utländska språk till azerbajdzjanska av rörelsens egna medlemmar. Medlemmarnas breda kompetens är för övrigt en viktig komponent i verksamheten, särskilt i den undervisning som bedrivs i de egna leden, parallellt med de evenemang som är öppna för allmänheten. De som engagerar sig i NIDA kan bland annat delta i ledarskapsutbildningar, olika team-building aktiviteter och lära sig om hur man bedriver effektiva kampanjer.
Under förra årets presidentvalskampanj beslöt NIDA att stödja den kandidat som representerade den samlade oppositionen. ”Vi använde alla våra resurser till kampanjarbetet och våra medlemmar var väldigt aktiva under alla valmöten. Vi var kan man säga oppositionens lokomotiv”, berättar en av styrelseledamöterna och skrattar lite. Den bilden bekräftas av andra jag talar med i oppositionsblocket som alla betonar betydelsen av ungdomarnas deltagande under valkampanjen. Trots att Hasanli inte vann valet (inte oväntat var det den sittande presidenten som en tredje gång gick segrande ur striden) var de unga deltagarnas entusiasm och energi och framförallt deras erfarenhet av ”online-mobilisering” viktig för koalitionens arbete med att få ut sitt budskap.
När jag träffar de här ungdomarna som berättar om sina aktiviteter slår det mig hur mycket deras organisation och arbete påminner mig om min egen tid som aktiv i en folkrörelse. I ett tidigare liv var jag nämligen, tro det eller ej, en engagerad medlem i UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund – en del av IOGT-NTO rörelsen). Det finns dock en väldigt stor skillnad. Även om inte alla i befolkningen var överlyckliga över min och mina vänners kamp för ett helnyktert Sverige så behövde vi aldrig vara rädda att bli arresterade eller drabbas av andra typer av repression för att vi arbetade för förändring. Sju av NIDAs medlemmar (varav fyra från styrelsen) sitter alltså i skrivande stund i fängelse. De andra aktivisterna lever med ett konstant hot om att också de ska frihetsberövas. Hotbilden förstärks av ständiga hembesök från poliser, skuggning, avlyssning, hot mot släktingar och arbetsgivare i syfte att sätta press på medlemmarna och få dem att frivilligt lämna rörelsen. En populär metod för att ”sätta dit” (bland annat) demokratiaktivister är att plantera droger hemma hos dem eller i deras fickor, väskor, bilar och så vidare, och jag upplevde vid mitt besök i Baku nyligen en stor rädsla hos många (inte bara NIDA-medlemmar) för att råka ut för detta. ”Orädd – det är bara en metafor”, säger en av aktivisterna i NIDA. ”Det handlar bara om att lära sig leva med och kontrollera sin rädsla.”
Idag har NIDA över 400 medlemmar (dock är det inte alla som vågar delta helt öppet i aktiviteterna). De mest aktiva är runt 18-25 år gamla. Domarna som föll mot de sju NIDA medlemmarna (och ytterligare en ungdomsaktivist) tycks ha gjort många än mer övertygade om att den här typen av engagemang är viktigt. Styrelsen manar dock numera alltid sina medlemmar till försiktighet och ber dem att hålla en låg profil eftersom ”de är mycket mer värdefulla för rörelsen utanför fängelset”.
Personligen ser jag NIDA som ett mycket intressant inslag i ett azerbajdzjanskt civilsamhälle som ofta beskrivs som icke-existerande. När mer än hälften av styrelseledamöterna häktades ledde det givetvis till inte bara emotionella utan även organisatoriska problem för gruppen, men trots detta är de i dagsläget nästan den enda strukturerade och välfungerande ungdomsrörelse som arbetar för samhällsreform. Trots att de riskerar sina relationer, sina arbeten och till och med sin frihet visar NIDA-aktivisterna inga tecken på att vilja ge upp kampen för förändring, så det är troligt att vi kommer att höra mer från dem i olika sammanhang framöver.