Ett av de mest framgångsrika inslagen i Sveriges reformsamarbete med Estland, Lettland och Litauen under nittiotalet var det så kallade suveränitetsstödet. Syftet var att stödja de berörda regeringarnas ansträngningar att upprätthålla och stärka den nationella suveränitet, som hade återerövrats 1991 tack vare Sovjetunionens upplösning. Suveränitetsstödet kunde efter några år gradvis omvandlas till ett säkerhetssamarbete runt Östersjöregionen, med också den Ryska Federationen som samarbetspart.
I slutet av nittiotalet ägde säkerhetssamarbetet med Baltikum och Ryssland rum inom tre huvudområden: 1) säkerhetspolitisk kompetens, demokratiskt totalförsvar och fredsfrämjande verksamhet, 2) gränsbevakning och -kontroll, och 3) bekämpning av internationell och organiserad brottslighet samt uppbyggnad av asyl- och migrationspolitisk kompetens och olycks- och katastrofberedskap. År 2000 breddades samarbetet till att också omfatta upprustning av fältförband i Baltikum. Efter sin avslutning bedömdes det säkerhetsfrämjande samarbetet påtagligt ha främjat säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Det bidrog genom materielleveranser och utbildningsinsatser till uppbyggnaden av ländernas nationella försvarsförmågor, vilket också underlättade Estlands, Lettlands och Litauens senare medlemskap i EU och i NATO.
I början av nittiotalet uppfattades Estlands, Lettlands och Litauens suveränitet som hotad. Idag har Ukrainas suveränitet kränkts. Landet har berövats
en del av sitt lagliga och internationellt erkända territorium i strid med folkrätt och ingångna fördrag. Och processen är uppenbarligen inte avslutad.
De ryska önskemålen vad gäller Ukraina, i all korthet, har länge varit:
– Egentligen ska Ukraina avskaffas som självständig stat och inlemmas i Ryssland.
– Om Ryssland inte kan få kontroll över hela landet, ska åtminstone de östra och södra delarna avdelas från Kievs kontroll och föras över i rysk kontroll. En EU-inriktad regim i Kiev kommer att destabiliseras.
– Om inte ens det är möjligt, ska åtminstone Krim tas tillbaka. Även i det fallet kommer en EU-inriktad regim i Kiev att destabiliseras.
Krim är erövrat. Steg två i önskelistan håller på att tas.
Det ryska agerandet har hittills visat sig okänsligt för kritik och sanktioner. Svaghet eller frånvaro av motstånd inbjuder till angrepp – endast motstånd på marken har kunnat hindra. Som man enligt Barbara Lönnqvist i Åbo säger i Finland: ”Ryssen prövar isen med käppen”. Går det, flyttar han fram litet till. Och i Moskvas perspektiv ser nog läget i Ukraina ovanligt inbjudande ut just nu.
Nedanstående bild (från Kyivpost.com) visar de provinser, där det ryska språket talas av en stor del av befolkningen och där det dessutom har etablerats som regionalt språk. Att annektera – eller i annan form ta kontroll över – också Ukrainas sju östliga och sydliga provinser skulle skapa ett sammanhängande ryskdominerat territorium fram till Moldavien, som också skulle kunna inkludera Transnistrien. Ett sådant nytt läge, som ger goda möjligheter att fortsätta destabilisera EU-vänliga regimer både i Kiev och i Chisinau, borde för Moskva vara mycket lockande och kan självfallet nu vara huvudplanen. 
För att stärka Ukrainas förmåga att stå emot nya angrepp och ingrepp av skilda slag borde Kiev nu erbjudas ett explicit och långsiktigt genomtänkt suveränitetsstöd. Ett flertal europeiska regeringar har markerat så starkt stöd för Kievs fortsatta försök att hävda en nationell suveränitet, att man borde kunna räkna med ganska stort deltagande av engagerade europeiska stater. Delar av ett västligt suveränitetsstöd pågår redan, till exempel ekonomiskt stöd till regeringen och en styrka om hundra observatörer från OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som kan utvidgas till 500.
Vad som behövs nu är ett samordnat och långsiktigt västligt agerande kring en överenskommen målsättning. Ett suveränitetsstöd till Ukraina behöver inkludera men absolut inte bara innehålla militära komponenter. I sina civila delar borde ett suveränitetsstöd till Ukraina kunna inriktas på ett flertal funktioner av betydelse för landets motståndskraft, såsom strategiska delar av den offentliga förvaltningen, både centralt och regionalt. Liksom i Baltikum kan insatser bland annat inriktas på säkerhetspolitisk kompetens, ett demokratiskt totalförsvar, motstånd mot destabilisering, fredsfrämjande verksamhet, samt korruptionsbekämpning, gränsbevakning och -kontroll. Det borde inte vara svårt att identifiera ett ganska stort antal ändamål för ett seriöst menat suveränitetsstöd.
Kanske kunde EU:s Östliga partnerskap användas som ram för en sådan satsning på ett EU-grannland, och därmed också ges ett nytt, mer strategiskt innehåll. Ukraina undertecknade så sent som den 21 mars den politiska delen av ett Associeringsavtal med EU. Ett europeiskt suveränitetsstöd till Ukraina skulle vara en logisk och övertygande konsekvens av det avtalet. Det skulle vara ett sätt för det demokratiska Europa att försvara de demokratiska landvinningar som uppnåtts genom flera års reformsamarbete med Ukraina, och samtidigt stärka både landets säkerhet och den större, inomeuropeiska säkerheten.
Det är också värdefullt om ett suveränitetsstöd kan placeras in i OSSE:s övergripande samarbetsram. Östersjöländernas suveränitet stöddes givetvis inte bara av Sverige. Flera andra regeringar både inom och då ännu utanför EU bidrog. Det finns en intressant och relevant erfarenhetsmassa att dra nytta av. Ett europeiskt suveränitetsstöd till Ukraina skulle med fördel också kunna baseras på något som saknades i Baltikum på nittiotalet, en överenskommen arbets- och ansvarsfördelning mellan de deltagande länderna på basis av deras komparativa fördelar.
En bred kartläggning av behov och möjligheter behöver snabbt sättas i gång, samtidigt som redan identifierade, strategiska insatser av brådskande slag inte bör behöva vänta på att en helhetsplan blir klar. För att inte sinka den nödvändiga beredningen bör aktörsgruppens kärna inte göras större än absolut nödvändigt – högst ett halvdussin regeringar, kanske två nordiska, den engelska, den tyska och den polska. EU-kommissionen kan liksom tidigare komma att intressera sig för att finansiera olika ändamål, som identifierats och förberetts av medlemsstater. Kompletterande insatser bör kunna komma från flera håll, inte minst från andra engagerade slaviska grannländer inom EU och från de baltiska länderna.
Sverige bör snarast ta initiativ till beredningen av ett europeiskt suveränitetsstöd till Ukraina. För att motverka att även en anspråkslös förstärkning av den ukrainska civila och militära försvarsförmågan uppfattas och definieras som hot och provokationer inom landet behöver regeringen i Kiev fortsätta med förtroendeskapande erbjudanden i de östra och södra provinserna. Gentemot Moskva behöver ett erbjudande till Kiev om ett brett och långsiktigt stöd för landets suveränitet presenteras som just det och inget annat. Det är en logisk följd av trestatsöverenskommelsen mellan den Ryska Federationen, Storbritannien och USA i Budapest 1994, där de tre signatärerna högtidligen bekräftar sitt “åtagande att respektera Ukrainas oberoende och suveränitet och dess befintliga gränser”, liksom att de ska ”avstå från hot eller våld mot Ukrainas territoriella integritet eller politiska oberoende”.