Den 29 mars öppnades krimtatarernas kongress i Bachtisaraj. Där restes omedelbart kravet på territoriell nationell autonomi.
Tatarerna (12-15 procent av den annekterade halvöns befolkning) lever farligt. Eftersom de vägrade delta i Putins riggade val hänger förrädarstämpeln åter över dem. En person har efter valet dödats, några har försvunnit. Flera hundra har, efter uttalade hotelser, valt att fly till Ukraina.
De har funnits på Krim sedan 1200-talet. 1783 tvångsinförlivades de med Ryssland av Katarina den stora. De fick lära sig leva med det faktum att ryssarna aldrig hade glömt medeltidens 250 år av ”tatarok”.
Den 18 maj 1944 kom Stalins hämnd. I själva gryningen deporterades de alla, drygt 238 000 människor. På några timmar stuvades de in i oeldade godsvagnar och forslades, under ohyggliga umbäranden, till Uzbekistan i Centralasien. De hade kollektivt utnämnts till förrädare, de skulle ha ”samarbetat med fienden”. I själva verket fanns bland dem procentuellt sett inte fler nazikollaboratörer än hos andra.
De som särskilt drabbades var kvinnor, barn och gamla (eftersom alla män i krigsduglig ålder redan befann sig vid fronten). De dog som flugor under den 24 dygn långa transporten, av svält, törst och nedkylning och av att hållas så tätt sammanpackade.
När ”folkfienderna” kom fram isolerades de i avsides belägna specialkolonier. Det var förbjudet för dem att röra sig utanför ett område med fem kilometers radie. De måste själva bygga sina bostäder och ordna sitt uppehälle. Överskred de kolonigränsen blev de antingen skjutna eller sändes i läger på 25 år.
Under transporten och de tre första nybyggaråren omkom sammanlagt 118 510 personer, drygt 46 procent av alla deporterade (till vilka de hemvändande soldaterna så småningom också tvingades ansluta sig): 60 634 barn, 43 085 kvinnor och 15 061 män. Så reducerades alltså detta folk nästan med hälften.
Traktorer och bulldozrar jämnade samtidigt nationella minnesmärken med marken. Städer och byar gavs nya namn. Krim skulle inte längre erinras om tatarernas historia.
Efter 1956 års avstalinisering upplöstes specialkolonierna och hävdes reseförbudet. Men de fördrivna var fortfarande inte fria från förrädarstämpeln. Först 1967 utfärdades en ukas om deras kollektiva rehabilitering. Där förklarades att fördrivningen hade skett i strid med sovjetisk lag – men för den skull gavs de ingen rätt att återvända hem.
Tatarer reste snart i stora skaror till Krim. De allra flesta skickades tillbaka. Det ledde till demonstrationer, sammanstötningar med polisen, rättegångar. För säkerhets skull utfärdade myndigheterna ett dekret om ”kompletterande åtgärder för förstärkandet av passregimen i Krimområdet” som legaliserade hårdföra massavhysningar.
1979 gick Sovjettrupperna in i Afghanistan. Den förste i landet som protesterade mot ockupationen var fysikern och människorättsaktivisten Andrej Sacharov. Den andre var krimtatarernas ledare Mustafa Dzjemiljov –som kände med sitt muslimska broderfolk. Denne lille spröde 38-åring hade redan dömts i fem omgångar för sitt nationella engagemang.
1984 ställdes Dzjemiljov inför rätta för sjätte gången. I sitt flammande försvarstal fördömde han i samma andetag ”det lömska överfallet” på Afghanistan och ”det monstruösa brottet” mot hans egen nation. Han sändes så långt österut som möjligt – till Magadan i Sibirien. 1986 släpptes han, efter sammanlagt 15 år i fångenskap. Nu uppenbarade han sig plötsligt, utmärglad efter serier av hungerstrejker, på Andrej Sacharovs tröskel i Moskva. Det var en gripande och historisk scen när de båda nyss frigivna (Sacharov från exilen i Gorkij) omfamnade varandra, i perestrojkans själva inledningsskede.
Under eftersovjetisk tid kunde tatarerna successivt återvända hem. De blev en del av det fria Ukraina, låt vara utan full upprättelse.
Nationalhjälten Dzjemiljov är nu i USA för att tala för krimtatarernas sak. Bakom honom står ett enat och välorganiserat folk, i själva verket det enda som kan bjuda ryska ockupanter effektivt motstånd. Man har en massiv erfarenhet av civilmotstånd och kommer enligt Dzjemiljov inte att bejaka någon form av – islamistisk – våldsanvändning (även om en radikalisering av vissa ungdomar ska ha inträffat). Den egna styrkan ligger i att man så väl känner aggressorn.