En gång i tiden var Sverige och Ryssland bästa vänner, just efter kriget. Röda arméns seger över Nazityskland hade skänkt Sovjetunionen en nästan ofattbar goodwill i vårt land. Vi vurmade för allt som var ryskt – och sovjetiskt.
Ett Ryskt institut inrättades vid Stockholms högskola. Ryskkurser startades av både Sveriges Radio och bildningsförbunden. En kvällstidning gick ut på gatan och frågade stockholmarna varför de ännu inte valt att studera det mäktiga grannidiomet.
Ellen Rydelius satte samman en rysk kokbok. Radioteatern startade en serie rysk dramatik. Tidens förlag instiftade sin ryska klassikerserie. På biograferna visades ryska filmer, på Stockholms Konserthus framträdde ryska pianister.
Detta var förstås alldeles utmärkt. Men sedan tillkom det andra: ett skamlöst svassande för Stalindiktaturen.
Runt årsskiftet 1945-46 gick Sveriges socialdemokratiska regering med på Moskvas krav på utlämning av balter som hade tvångsenrollerats i den tyska armén. Utrikesminister Östen Undén förklarade att det inte fanns något att frukta eftersom Sovjetunionen var ”en rättsstat”. Handelsminister Gunnar Myrdal, styrelsemedlem i det Moskvastyrda vänskapsförbundet, gick så långt att han ville upprätta en svensksovjetisk front mot de angloamerikanska inflytandena. I november 1946 rodde han det stora handelsavtalet i hamn – det var tänkt som första steget.
Tidens förlag gav ut de båda praktverken ”Ryssland i bild” och ”Sovjetunionen i bild”, i nära samarbete med den sovjetiska nyhetsbyrån. Här var ord som ”terror”, ”förtryck” och ”censur” bannlysta. Arkebuserade författare uppgavs ha ”tystnat”.
I annonser för ryska pälsverk dök ett leende Stalinansikte upp: diktatorn, kort sagt, som mysfarbror. I ”Sovjetunionen i bild” var han därtill ”klotets märkligaste personlighet”.
Lenins gamle vän Ture Nerman svarade för en egen omfångsrik historisk exposé, ”Svensk och ryss”, som ville visa på hur mycket de två folken egentligen hade gemensamt. Nu fanns inte längre fog för någon ryssrädsla, så löd budskapet.
Expressens redaktionschef Carl-Adam Nycop gjorde en reportageresa till Sovjetunionen och kom hem med exalterade rapporter, där han förklarade att Anna Achmatova och Michail Zosjtjenko, just uteslutna ur författarförbundet, var tragiska kvarlevor från det förflutna som inte kunnat acceptera en ny verklighet.
Mitt i allt satt Raoul Wallenberg fången i Lefortovo och Lubjanka. Inte underligt att regeringen mumlade och teg – medan chansen ännu fanns att åstadkomma resultat. I juli 1947 giftmördades han med stor sannolikhet, förmodligen inte minst av det skälet att Sovjetledningen ville undanröja ett besvärligt kommunikationshinder.
Ännu hösten 1947 kunde 33 ledande svenska författare skicka ett hyllningsbrev till Kreml i anledning av oktoberrevolutionens 30-årsjubileum. Där ordades om ”det stora kulturella uppbyggnadsarbetet” under Stalin.
Sedan brast det, i synnerhet efter Pragkuppen i februari 1948. Plötsligt förvandlades vänskapen till en historisk kuriositet: Äntligen såg vi (bortsett från några tredjeståndpunktare) den kommunistiska sanningen i ögonen.