Den absoluta makten kan inte tygla sin stora skräck för Fienden. Varje Kreml i städerna längs Volga vittnar om makthavarnas känsla av maktlöshet inför det okända och hotfulla. En hemlig bunker i Samara skulle skydda Stalin från tyskarnas invasion.
Hur skulle det kännas att ha absolut makt, total tillgång till människor, territorier och naturresurser?
Den frågan uppkommer under vår resa längs Volga men den får aldrig något tydligt svar. Dock ger färden en fingervisning: i snart sagt varje stad vi besöker finns en Kreml, en borg med tjocka, skyddande murar. Och varje Kreml vittnar om en enda sak: skräck. Absolut makt är uppenbarligen ingen garanti för säkerhet. Den absoluta makten känner absolut skräck för Fienden. Och Fienden finns överallt. Att lita på sina medmänniskor verkar inte tillrådligt, därför förskansar sig makten likt ett djur, djupt inne i sitt gryt.
När tyska militära enheter hösten 1941 stod bara 20 km från centrala Moskva genomsyrade denna skräck hela samhället. Kommunistpartiet beslutade att Stalin och ledningen runt honom måste få en säker tillflyktsort. Vid den här tiden var staden Samara vid Volga i praktiken landets andra huvudstad. Den hette då Kujbysjev och delar av statsapparaten hade evakuerats dit liksom diplomatiska kåren, industrier och tusentals civila. Det var självklart att en reträttplats för partiets ledning skulle ligga där.
Mellan februari och november 1942 snabbuppfördes ett skyddsrum mitt i staden, byggt med inspiration från den då helt nya tunnelbanan i Moskva. Men om tunnelbanan löper horisontellt under Moskva så byggdes bunkern i Samara lodrätt, ett jättelikt rör 37 meter djupt, inklätt med olika lager av sand, lera, betong och gjutjärn. Det skulle stå emot både bombangrepp och kemiska attacker och det kunde hysa upp till 600 personer. Specialister med erfarenhet av tunnelbanebygget i Moskva skickades till Samara och projektet var givetvis topphemligt – arbetarna fick skriva på ett löfte om tystnadsplikt. På den svenska ambassaden, som för tillfället hade sin hemvist bara några tiotal meter från byggplatsen, var det ingen som anade att man höll på att få en ny granne.
Nu kom bunkern aldrig till användning och historikerna hävdar att Stalin inte ens besökte den. Men om den hade behövts – skulle diktatorn då ha känt sig säker här? Trygg och vid gott mod? Jag tvivlar på det. I Stalins privata rum 34 meter under markytan står skrivbordet – massivt i mörkt trä täckt av en grön filt och med en tung telefon i bakelit. På väggen hänger porträtt av forna tiders segerherrar: Kutuzov och Suvorov. Dock, ingen säng. ”Josif Vissarionovitj tyckte inte om att sova i sängar” förklarar guiden och pekar på den enkla soffan med ljusgrått överdrag. ”Han sov på soffor.” Jag vet inte om detta är en av det slags skrönor som guider ärver av sina kollegor och sedan okritiskt sprider vidare men det understryker den stämning av fältläger, som Stalin nog hade känt sig hemma i. Och rektanglarna på väggen, inklädda med ljusblått siden – vad är det? ”Det ska föreställa fönsterrutor och påminna om att det kanske finns en blå himmel utanför” blir guidens lakoniska svar.
Maktcentrum ligger vägg i vägg med arbetsrummet och upptas helt av ett t-format bord med plats för 25 personer. Där var det tänkt att partiets och militärens ledare skulle hålla sina möten. Stenografer skulle nedteckna diskussionerna men deras bord är placerat så att de fick sitta med ryggen till, vem som sade vad fick de gissa sig till med ledning av rösten.
Den ”maktens vertikal” som Putin införde i Ryssland för 13 år sedan är en mild västanfläkt jämfört med den vertikal av ångest och total kontroll, som Stalins bunker i Samara förkroppsligar. Ända fram till 1990 var dess existens en väl bevarad hemlighet och den sköttes av en särskild avdelning inom KGB. 1994 kom flera av arbetarna som deltagit i bygget på besök. Vår guide konstaterar belåtet att konstruktörer och arbetare alltså faktiskt hade fått behålla livet – trots att deras uppdrag hade varit topphemligt.
Föregående avsnitt i serien:
23 dec: Från Stalin till Boris Godunov