Den 14 juni 2013 upphörde VNIITE, en gång världens största forskningsinstitut för design, att existera. Händelsen har passerat helt obemärkt i internationell press, så varför bry sig?
Frågan är berättigad, svaret enkelt. Design från Sovjetunionen är helt okänd, både i och utanför Ryssland, därför är det ingen som reagerar.
Efter Berlinmurens fall har Rysslands produktionsindustri gått från den ena krisen till den andra. Trots handelshinder på import har efterfrågan på inhemska varor minskat. Hellre BMW än Lada. Så klart. Efter årtionden av ständiga motorstopp, avsaknad av garanti och reservdelar är valet inte svårt att förstå.
Dmitry Azrikan, VNIITEs stora designstjärna, emigrerad till Chicago sedan 1992, säger: ”Det är ett under att man uppehållit den konstgjorda andningen i tjugo år.”
Problemen i Ryssland är stora. Var ska man börja? Vad ska man göra med de närmare femhundra monostäderna som är beroende av en enda industrigren? Som i realiteten ofta varit arbetsläger som med tiden permanentats. I Pikalevo utanför S:t Petersburg stängdes cement-och aluminiumfabriken 2008 och en hel stad blev arbetslös. När värmen och vattnet stängdes av i staden kriminaliserades protesterna. Hur ska vi förstå det som händer ur ett designperspektiv?
Som ett första steg måste vi vrida på fokus. Men design handlar inte bara om varor vilka som helst, utan sådana som tillverkats utifrån ett användarperspektiv. VNIITE, institutet för teknisk estetik, som design kallades för bakom järnridån, ville producera varor som tillfredsställde basbehoven. För alla. Designade bruksvaror som ett mått på allmänt välbefinnande. I Sovjetunionen fanns ett oöverträffat system för att förverkliga detta: Det centraliserade näringslivet.
Den ryska förkortningen VNIITE, betyder i översättning Det Allunionella forskningsinstitutet för teknisk estetik. Här skulle tekniken giftas med estetiken. Sinnesförmågor och känslighet skulle beaktas, inte ses som problem. Fingertoppars känslighet och näsors sinne för doft — allt skulle utvecklas i samklang med maskinernas effektivitet. Med andra ord: I konstellationen människa-maskin skulle människan uppvärderas.
VNIITE gjorde prototyper som var användarvänliga inte bara för den perfekta människan. Det var design på riktigt. Inte bara för den övermänskligt starka tekniknörden, utan också för gamlingen med reumatiskt värkande händer. Med sitt välförtjänt dåliga rykte verkar det i det närmaste osannolikt att något sådant skulle ha existerat i det teknokratiska Sovjetunionen, diktaturernas diktatur. För både diktatur och teknokrati kännetecknas av total likgiltighet inför mänskligt lidande.VNIITEs budskap var därför en stor sak i ett land med sin skärgård av fabriker med portarna låsta om sin billiga arbetskraft. Med sina miljontals rättslösa Ivan Denisovitjs bakom taggtråd, vakttorn och skällande hundar. Men inte nog med det. Vad var alls är meningen med allt slitet? Vad var det som tillverkades och varför? Som dessa berg av klumpiga vänsterskor. Den som frågade blev straffad, den som teg och anpassade sig premierades.
Så det faktum att det i maktens centrum inrättades ett institut för att undersöka den andra sidan kan inte liknas vid någonting annat än ett under. Men så var det också det enda i sitt slag. Jag känner i alla fall inte till något liknande som stod på den lilla människans sida i teknokratins diktatur, där tekniska lösningar var svaret på allt och den mänskliga faktorn mest ett problem.
Otroligt nog finansierades VNIITE av staten. Motkraven var visserligen dels att uppdatera maskinparken och göra sovjetiska traktorer, radioapparater och verktygsmaskiner presentabla, dels att gestalta representativa mässutställningar med produkter passabelt uppdaterade för att inte bli utskrattade på internationella mässor. Men förutom plagierandet, industrispionaget och den ytliga modestylingen som kännetecknade mycket av den rysk-sovjetiska industrikonsten, gjorde VNIITE mycket annat. Som en rad roliga och intressanta prototyper: Den miljövänliga lilla bilen Myran (Muravej), ett genomtänkt recyclingsystem för sopor i den moldaviska staden Bălți med 180 000 invånare, ett smart distributionssystem för bröd i Minsk och mycket annat. Som var före sin tid även med västerländska mått mätt.
VNIITEs förebild var flygindustrin: inte ett kilo för mycket och ingen onödig bråte. Allt för tillverkning inom en centraliserad planproduktion. Men förslagen krävde grundläggande förändringar och därtill saknades tillräcklig vilja. Fram till perestrojkan.
När Gorbatjev inledde sina reformer var 1960-talets ”förperestrojka” förebilden. På 1960-talet inleddes stora reformer inom ett nogsamt planerat näringsliv. Det är inom detta sammanhang VNIITE behöver förstås.
VNIITEs grundardirektör Jurij Solovjov var välmeriterad som formgivare av den geniala tredjeklassvagnen som än idag trafikerar de ryska järnvägarna. Efter direktörsposten på VNIITE, från 1962 till 1988, blev han deputerad i Sovjetunionens Högsta Sovjet (kan liknas vid riksdagsledamot) på stolen bredvid medborgarrättskämpen Andrej Sacharov. Dessutom engagerade sig Solovjov i det jättelika designcentrum som planerades för Arbatkvarten, mitt i Moskva. Det hade han Boris Jeltsins handslag på.
Jag ringer Jurij Borisovitj i Moskva för en kommentar:
”Tyvärr har vi inte någon industri i landet att tala om. Vi saknar beställningar”, säger han. ”Ledningen saknar insikt i de mest grundläggande frågorna. Det är allt jag har att säga.”