Den 19 juni 2013 avled Ungerns tidigare statsminister och utrikesminister Gyula Horn. Hans levnadsbana omfattar flera dramatiska perioder i Ungerns moderna historia: Horthy-styret, andra världskriget, Ungerns variant på stalinism under Mátyás Rákosi, revolten 1956 och inte minst järnridåns fall sommaren och hösten 1989 – ett skeende där han själv spelade en nyckelroll.
Eftersom han deltog i de milisstyrkor som Kádár-regimen byggde upp sedan revolten 1956 slagits ner råder det delade meningar om hans person i Ungern. När han 2007 föreslogs som mottagare av Republiken Ungerns förtjänstordens storkors, avvisade president Solyom detta på grund av hans aktiviteter i anslutning till revolten 1956. Hans insatser för att riva ner järnridån sommaren och hösten 1989 ger honom dock en plats i världshistorien.
Horn föddes den 5 juli 1932 i Budapest i en arbetarfamilj med tyska rötter och växte upp under ytterst torftiga omständigheter i ett Budapest präglat av först Horthy-styret och sedan pilkorsarnas regim under andra världskriget. I mars 1944 såg han sin far för sista gången, då fadern hämtades av civilklädda tyskar åtföljda av en ungersk gendarm.
Efter faderns bortförande var han den äldste hemmavarande sonen av totalt sju söner, så tillsammans med sin mor fick han ta ansvar för sina yngre bröder och lämna skolan efter fem års skolgång. Under denna tid var livsmedelsförsörjningen ett stort problem för massor av familjer i Budapest, även för hans familj: när han inte arbetade gick all tid åt, förutom när bombningar gjorde det omöjligt, att försöka skaffa mat, ibland även i andra städer.
Först 1948-49 kunde han slutföra sina grundskolestudier genom aftonskola, ett år då han efter en hel dags arbete skyndade sig till aftonskolan vid 17-tiden och var hemma sex timmar senare. Därefter fortsatte han sina studier vid en internatyrkesskola, men efter bara ett par dagar där öppnade sig en möjlighet till högre studier i Sovjetunionen. Efter en preparandkurs i Budapest kom han hösten 1950 till Rostov, där han tog examen vid Rostovs finanshögskola våren 1954. Examensarbetet bestod av en ekonomisk analys av ett ölbryggeri i Astrachan. Under dessa år fick han också uppleva en påtvingad sommarvärnplikt i Sovjetarmén, Stalins död och ett sällsamt gästspel som frivillig kolchosarbetare utanför Rostov. Tillbaka i Ungern inkallades han igen i armén för en officersutbildning, en utbildning han lämnade med övertygelsen att han om möjligt aldrig mer skulle ha något med det militära att göra.
Mellan 1954 och 1959 arbetade han på finansministeriet. När Ungern-revolten bröt ut i oktober 1956 befann han sig i Szeged; hans fru, som han gift sig med i februari, var då höggravid, så han skyndade sig hem för att få in henne på BB, där deras dotter Anna föddes den 30 oktober. I Budapest blev han inkallad i det nybildade nationalgardet för patrullering som reservofficer, en verksamhet som han blev utfrågad om sedan revolten slagits ner. Efter Sovjetunionens anfall mot Ungern den 4 november intensifierades striderna, så han hämtade hem sin fru och dotter från sjukhuset och återvände till finansministeriet när situationen hade lugnat ner sig. I mitten av december beordrades han ånyo till ett halvårs kaserntjänstgöring som skyddsvakt, sedan han fört sin fru och dotter i säkerhet hos fruns föräldrar. Därefter återvände han till finansministeriet.
1959 flyttades han till utrikesdepartementet som analytiker och tolk med inriktning på Ungerns förbindelser med Sovjet. Mellan 1961 och 1964 var han stationerad vid Ungerns ambassad i Sofia och därefter vid ambassaden i Belgrad tills 1969. Tiden i Jugoslavien gav honom bestående intryck, som kom att prägla resten av hans karriär fram tills järnridåns fall. På den tiden betraktades Jugoslavien och Titos version av socialismen med stor skepsis i Ungern, så när han 1970 skrev boken ”Jugoslavien, vår granne i söder” utan att falla in i de gängse fördömandena bröt han ny mark. Senare skrev han också en kandidatavhandling i nationalekonomi om Jugoslaviens ekonomiska system; han erhöll kandidatgraden 1977.
Efter tiden i Jugoslavien började han arbeta för det ungerska kommunistpartiet, vid Centralkommitténs utrikesavdelning, som förutom att syssla med partiets förhållande till de kommunistiska systerpartierna också arbetade med att utforma Ungerns utrikespolitik. Detta arbete förde honom till många olika länder, såväl västländer som andra länder i östblocket och länder som samarbetade med östblocket. Intrycken från dessa resor bidrog till att fördjupa hans misstro mot den propaganda som det ungerska kommunistpartiet och än mer dess systerpartier förevisade i offentliga sammanhang, en misstro som han också demonstrerade vid tid och tillfälle. Eftersom utrikesavdelningens funktionärer antagligen var de mest beresta inom statsapparaten och därmed de mest välinformerade om förhållandena i såväl väst som öst, så var diskussionerna synnerligen livliga; Gyula Horn tillhörde de mest engagerade medarbetarna och förespråkarna för en öppnare utrikespolitik. Under den här tiden byggde han också upp ett stort kontaktnät, inte minst bland västpolitiker. 1985 förflyttades han tillbaka till utrikesministeriet, eftersom Kádár ansåg att han som ledare för utrikesavdelningen hade ett dåligt inflytande på den sekreterare som ansvarade för utrikesfrågor i centralkommittén. Dock blev han invald i centralkommittén vid 1985 års partikongress.
Som statssekreterare och senare utrikesminister arbetade han målmedvetet för en nyorientering av Ungerns utrikespolitik, där ett viktigt element var utveckling av kontakter med länder som hade mer utvecklade ekonomier än Ungern. Detta var närmast en nödvändighet med tanke på den ytterst prekära ekonomiska situationen i Ungern. Efter den extraordinära partikongressen 1988, då Kádár och hans närmaste medarbetare tvingades bort från makten, deltog han också i den partikommission som undersökte omständigheterna kring revolten 1956 och som kom fram till att Imre Nagy och de andra som deltog i revolten borde rehabiliteras.
Tack vare de internationella kontakter han byggde upp för Ungerns räkning kunde han den 27 juni 1989 tillsammans med sin österrikiske kollega Alois Mock klippa upp järnridån vid den ungersk-österrikiska gränsen intill Sopron. Hans personliga insatser då tusentals östtyskar sökte sig till Ungern istället för att återvända till Östtyskland efter sina sommarsemestrar betydde i förlängningen att järnridån föll samman. Östtyskarna sökte sig först till den västtyska ambassaden i Budapest, och när den inte längre kunde ta emot fler samlade sig allt fler östtyskar på campingplatser och andra hastigt iordningställda läger. Genom att samarbeta med den västtyska regeringen och Röda korset lyckades han förse alla dessa östtyskar med resehandlingar så att de kunde bege sig västerut, trots det avtal om återförande av östtyska medborgare som Ungern 1969 hade ingått med Östtyskland. Genom att hävda att den sittande ungerska regeringen inte hade ingått detta avtal och att det vore ett brott mot mänskliga rättigheter att tvinga människor att återvända till ett land som de inte ville tillbaka till, försvarade han Ungerns politik visavi Östtyskland. Eftersom han också hade god kontakt med utrikesminister Sjevardnadze och indirekt med Michail Gorbatjov var han tillräckligt övertygad om att de inte skulle tillåta ett sovjetiskt militärt ingripande för att våga genomföra denna lösning.
Hösten 1989 deltog han, liksom en övervägande majoritet av tidigare kommunistpartimedlemmar, i bildandet av det ungerska socialistpartiet, som förlorade makten vid de första flerpartivalen 1990. Våren 1990 valdes han till partiledare, ett uppdrag han innehade tills efter parlamentsvalen 1998. Efter fyra år i opposition, då han bland annat ingick i styrelsen för SIPRI, blev han statsminister då socialistpartiet van parlamentsvalet 1994. Under hans tid som statsminister inledde Ungern förhandlingar om NATO-medlemskap och EU-medlemskap, förhandlingar som dock inte slutfördes förrän efter hans mandatperiod. Under hans regering kämpade Ungern med svåra ekonomiska problem, som regeringen försökte avvärja. Han representerade socialistpartiet i parlamentet mellan 1990 och 2010, men lämnade detta uppdrag 2007 p.g.a. sjukdom.
Gyula Horn har skrivit två memoarböcker, Cölöpök (Pålar) och Azok a kilencvenes évek… (De där 90-talsåren…). 2002 utkom en kritisk bok om honom, skriven av Szabolcs Szerdahelyi: Hiányzó cölöpök – Ami a Horn Gyula életrajzból kimaradt (Saknade pålar – Det som utelämnades från Gyula Horns biografi). Tidigare i år utkom Árpád Pünköstis biografi A Horn – Angyalföldtől a pártelnökségig 1932 – 1990 (Horn – från Angyalföld till partiordförandeskapet 1932 – 1990) och en fortsättning lär vara på väg.
Gyula Horn sörjs närmast av sin maka statistikern Anna Király och deras två barn Anna (född 1956) och Gyula (född 1969).