När jag påbörjade skriva detta inlägg, en tidig morgon 26 mars, väntades besök på Sida av UNDP:s relativt nytillträdde Moldavienchef, Nicola Harrington-Buhay, som skulle tala om utvecklingsprogrammets senaste National Human Development Report: European Aspirations and Human Development of the Republic of Moldova (2012). En intressant och välskriven studie (och så blev också presentationen!) som tar sitt avstamp i hur Moldaviens sammanvägda välståndsnivå (human development), dvs. BNI per capita, förväntad livslängd, antal utbildningsår, förväntat antal utbildningsår, kan stärkas genom europeisk integration. Trots att landet har utvecklats mycket inom många områden, ligger det fortfarande långt efter sina östeuropeiska grannländer. Detta gäller inte minst de östra EU-medlemsstaterna, men det låga HDI-talet håller i sig även i jämförelse med länder som Vitryssland, Ukraina och Georgien. EU-integration skulle kunna vara en väg ut ur detta för Moldavien. Medelst reformer av bland annat hälso-, utbildnings-, jordbrukssektorn, rättsväsendet och förbättrande av företagsklimatet inom ramen för ett större EU-närmande skapas möjligheter att förbättra situationen för moldaviska medborgare.
Dock är EU-integration, och för den delen alla större reformsträvanden, inte något som uppstår av sig självt. Det krävs en vilja och samstämmighet inom det politiska ledarskapet och politikerna bör dessutom gå i takt med opinionen. Moldavien må förvisso ha haft en regering som verkat under namnet Alliansen för europeisk integration under de senaste tre åren, men ifrågasättande har kommit från den kommunistiska oppositionens håll och landet har under vintern och våren 2013 genomlidit en större politisk kris med oklar utgång. I förordet till ovan nämnda rapport konstaterar
Harrington-Buhay att EU-integration måste ses som en mångdimensionell process. Förutom politikers och teknokraters bemödanden ”krävs hela samhällets ansträngningar – förändringar i föreställningar och attityder bland alla moldaver, och uppenbarligen en aldrig tidigare skådad kommunikationsinsats och sammanhållning (cohesion) av samhället.” Det sistnämnda, kommunikation och skapande av samhällelig sammanhållning, leder tanken dels till den litteratur inom forskningen om skapandet och upprätthållandet av nationella identiteter, som fokuserar kommunikationens roll, men också till mitt tidigare blogginlägg om vilka moldaverna är samt hur detta påverkar politiken .
Moldaviens inrikes- och utrikespolitiska val kan ibland te sig ryckiga, svårförutsägbara och ibland helt slumpmässiga. Riktigt så illa är det nog inte. Vad som gör de politiska svängningarna så kraftiga står ofta att finna i dess bas: det moldaviska folket. (Jag erkänner givetvis att det kan finnas andra nog så viktiga intressen, inte minst ekonomiska, som även de till stor del påverkar politikens uttryck). Som jag tidigare varit inne på är moldaverna uppdelade mellan de som anser sig vara rumäner, rumänsktalande moldaver, rysktalande moldaver och mängder av konstellationer som blandar det gagauziska med det ryska, det ryska med det ukrainska, det moldaviska med det bulgariska och så vidare. Precis så är det ju också med mänskliga identiteter, de bildas och ombildas ständigt och Moldavien, vilket inte får förglömmas, är en gränsregion där en nationalstatlig moldavisk identitet endast till liten del förespråkats och då bara med begränsat genomslag.
Vad som då gör moldavisk politik komplicerad är att det just är den nationella identiteten som styr mycket av de politiska uttrycken, inrikes- såväl som på utrikespolitisk nivå. En mångfald av åsikter är i sig inget problem, men det riskerar att bli ett sådant när definitionen av vad samhället är och vad det borde vara drar i allt för många riktningar. De svängningar som vi sett i moldavisk politik har många gånger färgats av striden mellan ”rumänister” och ”moldavienister”. I sin tur har det lett till utrikespolitiska positioneringar som speglar hur man betraktar det moldaviska folket. För de moldaver som anammat den sovjetiska historieskrivningen, är den naturliga utrikespolitiska allierade den ryska federationen. För de minoriteter som kommer ihåg det hårda rumänska styret under mellankrigstiden är också för dem en moldavisk-sovjetisk historieskrivning att föredra. För yngre generationer och för dem som aldrig accepterade att Moldavien var en del av Sovjetunionen eller, för den delen, ser delningen av det moldaviska furstendömet 1812 som en stor historisk oförrätt, ligger Moldaviens framtid västerut: via Rumänien och in i EU. Hur man förstår sitt förflutna påverkar i allra högsta grad hur man ser på framtiden.
Den moldaviska EU-integrationen vilar nu närmast på att den pågående politiska krisen finner sin lösning och en ny regering kan tillträda. Detta är det kortsiktiga perspektivet. Det långsiktiga är betydligt svårare att skapa konsensus kring och utgår ifrån att de moldaviska medborgarna sluter upp bakom, eller åtminstone accepterar ramarna för, en politisk vision som sätter upp riktlinjer för vart landet vill gå. Detta är inte någon självklarhet. För moldaver är det en framtid som skulle kunna ligga i EU-tangentens riktning, men lika gärna kan stå att finna österut. Efter mer än 20 år av vacklande från den ena till den andra positionen kan det tyckas att Moldavien borde kunna välja vilket ben det ska stå på. Under de kommande månadernas politiska spel tror jag att vi kommer att få något svar om det åtminstone det kortsiktiga perspektivet.