Efter de så kallade ”färg-revolutionerna” i andra post-sovjetiska länder trodde många att Azerbajdzjan var nästa auktoritära land på tur för ett omstörtande regimskifte. Inför parlamentsvalet 2005 var förhoppningarna skyhöga. Den politiska oppositionen enades i blocket Azadliq (Frihet) och organiserade omfattande demonstrationer mot avsaknaden av demokrati och frihet under den sittande regimen.
Det blev emellertid platt fall när man förlorade valet och protesterna mot valresultatet snabbt och brutalt slogs ner av polis. Under de första månaderna av 2013 har dock en ny våg av protester skakat landet vilket fått aktivister och analytiker att tala om en begynnande ”azerbajdzjansk vår”.
En ung värnpliktigs omtvistade död blev upptakten till den första stora protestaktionen. Den offentliga dödsorsaken var hjärtattack, men familjen hävdade att han blev misshandlad till döds vilket skapade våldsam debatt om missförhållanden för nyinryckta soldater. Några aktivister tog initiativ till en Facebookgrupp samt uppmanade till en demonstration i Baku den 12:e januari. 20 000 personer gick med i gruppen och hundratals demonstranter krävde försvarsministerns avgång.
Nästa protest kom den 19:e januari då affärsinnehavare på Bakus största köpcentrum, Bina, protesterade mot höjda hyror. Demonstranterna blockerade bland annat en viktig motorväg och 5000 affärsinnehavare höll sina verksamheter stängda som stöd för protesten.
Ytterligare en stor demonstration ägde rum den 23:e januari i Ismaijli, 150 kilometer nordväst om Baku där uppretade medlemmar ur lokalbefolkningen tände eld på bilar och byggnader samt krävde guvernörens avgång efter en kontroversiell bilolycka. Denna, liksom tidigare aktioner, demobiliserades raskt av polisstyrkor och många inblandade skadades och/eller fängslades. Det brutala bemötandet av Ismaijliprotesten upprörde många och resulterade i en ny manifestation i Baku den 26 januari till stöd för Ismaijliborna, vilken också den stoppades av polis och myndigheter.
Man kan spekulera över vad som påkallat denna protestvilja just vid den här tidpunkten. Den ”arabiska våren” tycks ha ingjutit nytt hopp i azerbajdzjanerna. Särskilt bland de yngre har kampen för demokratiska reformer tagit ny fart de senaste åren och säkert spelar det kommande presidentvalet i oktober också en viss roll. Många tycker att det är viktigt att agera innan demokratiseringsprocessen helt avstannar och dessutom kan det vara ett bra tillfälle att göra det när utländska valobservatörer är på ingång. Regimen har å sin sida redan visat hur man tänker hantera högljudda krav på reformer genom att i slutet av 2012 införa en ny lag som bland annat gett kraftigt höjda bötessummor för ”massmöten”.
Sociala medier har spelat en viktig roll i framväxten av en generation nya demokratiaktivister i Azerbajdzjan eftersom de ökat möjligheterna att öppet deklamera sitt missnöje med den politiska situationen, kommunicera med likasinnade och samordna protestaktioner. Trots det auktoritära styret är Internet relativt fritt i Azerbajdzjan särskilt i jämförelse med andra kanaler för mobilisering, och även om internetanvändandet ännu inte nått de mest avskärmade delarna av landet finns en kritisk uppkopplad massa.
Demonstrationen den 12 januari planerades via Facebook och fick en egen ”hashtag” på Twitter: #protestbaku. Katy Pearce, vid University of Washington har genom en social nätverksanalys av #protestbaku kunnat visa att Twitter faktiskt spelade en viktig roll i detta event. De som deltog twittrade kring logistik och för att sprida budskapet om protesten. De som inte var där använde Twitter för att få information om vad som hände och visa sitt stöd (Läs hela analysen på http://www.katypearce.net/cv/protestbaku-hashtag-analysis/). #protestbaku lever dessutom kvar som en kategorisering som kan användas för efterföljande aktioner.
Tumultet kring Bina och i Ismajli organiserades inte av demokratiaktivister utan tycks ha varit mer spontana protester. Att de inträffar så snart inpå det som hände i Baku den 12:e januari, och dessutom ligger så nära varandra i tid, tyder trots allt på att #protestbaku kan ha tjänat som inspirationskälla. Dessutom blev även dessa begivenheter ögonblickligen uppmärksammade i sociala medier där de fick stort stöd av demokratiaktivister, av vilka flera begav sig dit för att sympatisera. Det var också de som stod bakom stöddemonstrationerna för Ismaijili i Baku och ett antal av dem arresterades i samband med dessa.
Protesterna har på detta vis länkats ihop och framställts som ett led i en pågående folklig mobilisering i Azerbajdzjan även om det inte är helt klart i vilken utsträckning oroligheterna i Azerbajdzjan egentligen utgör en helhet.
Avslutningsvis kan man spekulera i huruvida en ”azerbajdzjansk vår” är en reell möjlighet. Det finns en hel del som talar emot det. Framförallt finns ännu ingen samlad politisk opposition som är redo att ”ta över” om ett omfattande folkligt uppror mot alla odds skulle lyckas avsätta presidenten. Det är också fortfarande oklart hur stort missnöjet med regimen är, eller kanske snarare hur många som är redo att ge sig ut och protestera.
Den azerbajdzjanska befolkningen har ofta beskrivits i termer av politisk apati – man må vara missnöjd, men eftersom det inte gå att påverka så spelar det ingen roll om man engagerar sig eller inte. Januariprotesterna visar likafullt på en ny bredd i missnöjet med den rådande samhällspolitiska ordningen, både geografiskt och demografiskt. Det twittras även om försök till revolt i andra azerbajdzjanska städer, till exempel Imishli. Hur långt det räcker återstår att se.