Manas – känd eller okänd? Det beror på vem man frågar. Ytterst få svenskar känner till honom. Nationalencyklopedin ägnar Manas fyra rader medan Wikipedia ger en betydligt utförligare introduktion. Men frågar man en kirgiz misstänker jag att det är lika svårt att hitta någon som inte känner till honom – Manas ställning i kirgisisk ”litteraturhistoria” är unik. Det påstås att varje kirgiz kan verser ur verket utantill.
Eposet om denna nationalhjälte omfattar mer än 500 000 rader vilket gör det till det längsta i världen, räknat till antalet verser. Det finns en särskild institution vid vetenskapsakademin i Kirgizistans huvudstad Bisjkek för studium av Manas. Särskilda skolor för blivande ”manas-barder” tar också emot flickor, aspiranter måste kunna sjunga och vara skådespelare.
Förresten är det inte riktigt korrekt att tala om ett
Nedtecknandet av olika varianter började först under andra halvan av 1800-talet och kom igång på allvar åtskilliga decennier senare. När jag besökte Kirgizistan vi två tillfällen under första halvan av 80-talet sas det att det då fanns ett 60-tal tryckta versioner av detta nationalepos, sedan dess har det tillkommit ytterliga några. Wikipedia skriver: Den längsta översatta versionen av Manas sjöngs av Sajakbaj Karalajev och startade 1936 och avslutades först 1970.
Manas är en mytisk gestalt som i sig förenar flera, historierna om honom sträcker sig över flera hundra år. Urbilden levde kanske 1300-1500-talet. Ett huvudtema är Kirigisiens frihetskamp och enandet av de c:a 40 kirgiziska stammarna. Eposet har spelat stor roll i skapandet av det kirgiziska språket (ett turkspråk) och förenhetligande av dialekter. Verket är delvis påverkat av Islam och är en rik källa för studiet av Kirgizistans andliga och sociala liv.
Manasbarder kan samlas och recitera, alltifrån aksakaler (stamhövding, högt ärad åldring) till skolpojkar. Verket utgör ett slags ”allvetenskap”: här ryms historia, etik, estetik, religion, medicin och mycket annat. Manas är en emotionell encyklopedi, därför att här finns allt – från beskrivning av läkemedelsväxter till filosofiska utläggningar. Kvinnorna i historien är ofta dådkraftiga, inte i första hand vackra och undergivna gemåler. Om Kanykej, Manas hustru, heter det: I svåra stunder drar hon på sig ringbrynjan, fäster sina täta flätor under hjälmen och galopperar fienden till mötes.
Karakteristiskt för stilen är ibland de väldiga överdrifterna. Så här beskrivs t.ex. Den enögda Makel-djoa = ondskan personifierad: Om han tänder sin pipa så sveper röken in hela staden så att fåglarna inte kan flyga, går han till källan för att dricka så torkar den ut hel och hållen. Beskrivningen av Manas får hjältar som Herkules och Simson att framstå som ganska beskedliga figurer. Min tolkning utgår från den ryska översättningen, hur nära den ligger det kirgisiska originalet kan jag förstås inte bedöma.
Så här beskrivs Manas i alla fall i ett sammanhang: Han stod, enorm som en klippa / långhuvad, bredpannad, bredaxlad och kroknäst. / Bröstet var som sluttningen på en stor kulle / som en bergsbrant var hans axlar / som en slätt hans breda rygg. / Hans hotfulla blick var ett lejons, ett lejons var hans nacke, i hans fasta grepp fanns lejonets raseri. / Kroppen var som en smidad dolk / hjärtat fastare än flinta / och i sinnet var han djärv och eldig… / Säger du: ”Drick vatten!” så dricker han gift. / Säger du: ”Ta av mössan!” så tar han av hela huvudet. / Säger du: ”Gjut ditt blod!” sprättar han upp sin mage. / Han tar aldrig ett steg bakåt i striden, / skiljs aldrig från sin svarta blick / flyr aldrig en kula / drar sig aldrig undan döden. / Får ha se en hel härskara så viker han sig inte.
Manas kan inte skratta därför att han hela tiden med sin uppsyn måste på en gång injaga skräck och framkalla vördnad. I striderna med fienden uppträder Manas alltid som vanlig enkel krigarhjälte. Han strävar inte efter makt utan överlåter till och med i ett viktigt fältslag ”överbefälhavarens kommandostav” till sina närmaste förtrogna.
Eposet består av tre delar – den första beskriver Manas bedrifter, del två sonen Semetejs och den sista sonsonen Seiteks. Del ett slutar med Manas död. I en kirgisisk encyklopedi från sovjettiden heter det: Det tragiska slutet i trilogins första del når realistisk trovärdighet… Det heroiska poemet ”Semetej” är den del i trilogins om framförs oftast. Dess historiska fond motsvarar ungefär 15-1700-talen… Många hjältar i eposet har historiska förebilder men de har kommit att förändras avsevärt när de underordnats eposets konstnärliga lagar.
Mot den här bakgrunden är det inte underligt att Manas blivit till en nationell symbol. Man hittar hans bild på kirgisiska sedlar och frimärken samt på affischer och statyer över hela landet. Den internationella flygplatsen vid huvudstaden bär hans namn (NATO-bas för flygoperationer i Afganistan), liksom ett universitet i Bisjkek. Landets förnämsta utmärkelsetecken är ”Manasorden”, en asteroid har hans namn liksom en opera av en kirgisik kompositör. Säkert kan man hitta fler exempel.
Den 24 februari i år restes den första statyn över Manas utanför Kirgizistan, i Vänskapsparken i Moskva. På Sidenvägen ligger ”Manas mausoleum”, uppfört 1334 för en dotter till emiren Abuki Kjanizek-chatun. Men folkviljan har velat annorlunda och tillskrivit Kanykej äran av att ha uppfört detta monument över sin avlidna gemål och så kallas alltså falskeligen byggnaden än i dag.