Detta är ingen bokrecension. Icke desto mindre vill jag på uppmaning skriva några korta personliga kommentarer till Ingrid Carlbergs bok (eller berättelse) om Raoul Wallenberg: ”Det står ett rum här och väntar på dig…” respektive Bengt Jangfeldts biografi om Raoul Wallenberg. Jag gör det på basis av den kunskap om Raoul Wallenberg jag förvärvade som ansvarig för Wallenberg-ärendet i UD ett antal år och särskilt som medordförande i den svensk-ryska arbetsgruppen om Raoul Wallenbergs öde under åren 1991-2000. Det bör kanske betonas att vi i arbetsgruppen av naturliga skäl koncentrerade oss på Raoul Wallenbergs öde i Sovjetunionen/Ryssland och inte så mycket på förhistorien.
Därför är det desto roligare att kunna konstatera att vi nu har två nya utomordentligt fylliga och välskrivna biografier om Raoul Wallenberg – särskilt om tiden före hans halvår i Ungern men även om hans verksamhet i Budapest.
Jag har svårt att tro att det finns så väldigt mycket att lägga till om hans barndom, studier och yrkesverksamhet före sommaren 1944. Båda författare ger enligt min mening en detaljerad och rättvisande bild av Raouls heroiska insatser i Ungern. Det är dock inte uteslutet att det beträffande dessa kan finnas ytterligare detaljer att gräva fram, särskilt ur ungerska och kanske tyska källor. Vi vet heller inte med säkerhet om ryskt underrättelsematerial, särskilt i SVR:s arkiv, kan innehålla något ytterligare av intresse, även om jag inte tror att det rymmer några stora sensationer.
Om tiden efter arresteringen innehåller de två böckerna föga nytt – med ett undantag när det gäller Carlbergs bok, och det gäller hennes uppgifter om att CIA från slutet av 70-talet manipulerade vittnesmål som ett led i en kampanj att förmå Sverige att driva Wallenberg-ärendet mer aggressivt. Detta var helt okänt för oss när arbetsgruppen höll på med sitt arbete.
Ett par smärre påpekanden vill jag göra. På sid. 681 skriver Carlberg att inga kopior av originaldossiererna fick tas. Jodå, vi fick ta en hel del kopior av olika originalhandlingar, och även se originalakter. Registreringsböckerna från KGB fick dock inte kopieras i sin helhet.
När det gäller beskrivningen av relationerna mellan ledamöterna respektive de oberoende experterna i arbetsgruppen så är det svårt att undvika subjektiva värderingar. Visst förekom det meningsskiljaktigheter – konstigt vore det väl annars i detta komplicerade ärende – och olika personer lade inte tonvikten på exakt samma ställen.
I Jangfeldts myckt dramatiska och levande skildring av Budapesttiden är det framförallt uppgifterna om att Raoul gömt undan pengar, smycken och guld som är, om inte helt nya, så åtminstone avsevärt mer detaljerade och trovärdiga än de ganska fragmentariska upgifter som tidigare skymtat förbi. Denna omständighet kanske inte fick någon avgörande betydelse för Raouls vidare öde men kan ha haft en negativ påverkan på marginalen, även om fynden inte nämns någonstans i de sovjetiska källorna.
Jangfeldt har en intressant och välskriven diskussion om motiven för arresteringen och för Raouls tragiska öde. Den ansluter sig nära till den redovisning vi hade i arbetsgruppens rapport. Möjligen är jag benägen att inte tillmäta det s.k. Himmlerspåret – dvs. RW:s eventuella roll via Walter Schellenberg i kontakter om en separatuppgörelse med västmakterna – riktigt lika stor vikt som Jangfeldt, av det enkla skälet att Budapest knappast kan ha varit nyckelpunkt för sådana kontakter. Å andra sidan vet vi inte hur Moskvas perception av allt detta såg ut.
Jangfeldt lyfter också fram ett alternativt spår, att Raoul åtminstone några månader i början av 1947 skulle ha kunnat befinna sig i Birgittaklostret i Lviv – detta på basis av vittnesmålet från den polske juden Coen. En del i detta må förefalla bestickande men såväl jag själv som våra ryska kontakter i FSB betecknar det som ytterst osannolikt och ologiskt att skicka Raoul till en sådan plats i det avgörande skede som i början av 1947 närmar sig. Det finns ingen dokumentär bekräftelse av en sådan förlyttning; tvärtom vet vi att Wallenberg förflyttades från Lefortovo till Lubjanka i månadsskiftet februari-mars 1947 och den cell i Lefortovo som anges är densamma som när han kom dit i maj 1945. Medfångars vittnesmål indikerar också att RW var kvar i Lefortovo åtminstone fram till slutet av 1946. Framförallt är dock de två moskvafängelserna en mycket säkrare förvaringsplats för en högsäkerhetsfånge än fånganstalten i Lviv.