Det ryska ordet ”Krugozor” betyder ”horisont”. Det var namnet på en sovjetisk/rysk månadstidskrift som utkom 1964-1993. Namnet antyder att man ville ge en överblick över människans hela horisont – samhällsliv, politik, kultur, geografi – både inhemsk och utländsk – o.s.v. Tidskriften var rikt illustrerad i färg och svartvitt.
Det var Sovjetledaren Nikita Chrustjov själv som, efter ett utlandsbesök där han sett något liknande, väckte idén att starta en sovjetisk tidskrift av det här slaget. Man inköpte en maskin i Frankrike för att kunna genomföra projektet. Dmitrij Sjevarov, journalist och litteraturkritiker, berättar: Enligt legenden spelade en högt uppsatt medarbetare vid KGB en viktig roll i företaget. Han lever fortfarande i högönsklig välmåga, men undviker att berätta några detaljer… I mitten av 60-talet blev Krugozor en av de populäraste utgåvorna i Sovjetunionen och vid mer än ett tillfälle bröt sig läsare, som absolut ville komma över ett exemplar, in i ”Sojuzpetjats” tidningskiosker.
Så här presenterade redaktionen målsättningen: I dag ligger hela planeten öppen på andra sidan tröskeln till varje hus och utanför varje fönster börjar universum. Vi vill att livet ska komma in i ert hem i hela sin mångfald av färg och ljud för att ni ska bli bekanta med de beundransvärda människor som skapar det.
Det nya och speciella med Krugozor var att det till varje nummer fanns bilagor i form av små mjukplastskivor, sex 33-varvare, med en sammanlagd speltid på över en timme (de sista åren ersattes skivorna av kassetter). När tidskriften upphörde på grund av ekonomiska problem – upplagan hade sjunkit från 500 000 ex. 1983 till 60 000 1991 – var den sammanlagda speltiden över 500 timmar.
1968 började man ge ut en ”barnmotsvarighet” – Kolobok – ”rundbullen”, namnet på en populär saga för de minsta. Trots att tidskriften alltså vände sig till barn var den starkt politiserad. I det enda nummer jag har kvar (nr 2 1970) upptas fem av de tjugo textsidorna av Lenin och på mittuppslaget möter vi Vladimir Majakovskijs dikt ”Låt oss ta de nya gevären”, illustrerad av ett antal stridsflygplan och örlogsfartyg samt pionjärpojkar med gevär i hand. Sidorna är rikligt prydda av röda stjärnor – arméns symbol. Den första ryska ljudboken (om Lenin) utgavs av Krugozor.
Redan det allra första numret av Krugozor ger en viss uppfattning om spännvidden i tidskriften. På en skivsida kan vi höra skådespelaren Smoktunovskijs kommentarer till den Hamletfilm där han själv spelade huvudrollen och ett avsnitt av Sjostakovitjs musik till filmen. Numret inleds med ett utdrag ur Chrustjovs tal till författare och konstnärer på centralkommitténs plenum i juni året innan.
Här finns också en skivsida historia där man bl.a. får höra Georgij Ordzjonikidze, en framstående revolutionär och på 30-talet en av de mäktigaste männen i Sovjetunionen näst Stalin. På en annan sida läser nobelpristagaren Sjolochov ur sin stora roman ”Stilla flyter Don”. Vidare berättar en överste från underrättelsetjänsten en episod från andra världskriget, vi får genom en framstående kirurg några glimtar från en hjärtkliniks arbete och slutligen fyller landets på den tiden populäraste revyartist Arkadij Rajkin en skivsida.
Bland musikinslagen kan nämnas både rena schlagers, folkmusik och en modern ballad om apatitutvinning norr om polcirkeln. Den armeniske tonsättaren Aram Chatjaturjan ”ger en musikalisk autograf”, d.v.s. han säger några korta ord om sig själv och dirigerar ett avsnitt ur sitt symfoniska poem. Man presenterar till sist ett av de många (och oftast lite töntiga) försöken att bjuda en inhemsk ersättning för västerländsk dansmusik av typ twist eller rock-and-roll som fortfarande inte var accepterade vid den här tiden.
Praktiskt taget alla populära inhemska musikartister finns representerade i Krugozor, somliga återkommer gång på gång. Men också en rad utländska grupper presenterades och det torde vara en viktig orsak till tidskriftens stora popularitet främst under 1960- och -70-talen: sådan musik var normalt mycket svåråtkomlig men här erbjöds alltså ett andningshål. Också verk av flera inhemska senare giganter inom viskonsten nådde de sovjetiska lyssnarna allra första gången via Krugozor, t.ex. Vladimir Vysotskij och Bulat Okudzjava. Världspianisten Michail Pletniov spelar i nr 10 1978 som helt ung ur sin egen transkription av Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, David Ojstrach förekommer ett tiotal gånger – uppräkningen av berömda instrumentalister och sångare kunde göras mycket lång.
Men ett namn till från den klassiska musiken vill jag nämna – pianisten Jevgenij Kisin, nu etablerad i världseliten. Inte vet jag om det är skrönor som berättas i Krugozor, men fullt klart är att ”Zjenja” var ett underbarn. Här står att han elva månader gammal av sin syster lärt sig ”sjunga” en fuga av Bach, som treåring började han vid pianot ge sig på Liszts ”Ungerska rapsodier” och när han var sex kom han in på det berömda Gnesininstitutet. I alla händelser skivdebuterade Kisin som elvaåring i Krugozor nr 9 1983 med Schumanns ABEGG-variationer. Följande år framförde han i Moskvakonservatoriets konserthall Chopins båda pianokonserter samt sex extranummer.
Det kanske är lätt att gissa att ABBA är den oftast förekommande svenska musikgruppen i tidskriften. Men där finns också musiker som Anders Glenmark och Bengt Hallberg.
Jag har inte räknat efter hur många namn som förekommer i Krugozor men gissar på åtskilliga tusental. Att Lenin är den person man möter oftast är ändå och inte oväntat helt klart, jag hittar hans namn över sextio gånger i mitt långtifrån kompletta register. T.ex. Brezjnev finns förstås också med flera gånger, man kan t.o.m. vid något enda tillfälle få höra Stalins röst, trots att det var länge sedan Chrustjov avslöjat en del av hans illgärningar.
Sedan flera år tillbaks har det arbetats på att göra alla nummer av Krugozor tillgängliga på nätet. Ännu finns en hel del luckor men på www.krugozor-kolobok.ru går det att hitta det som redan nu är digitaliserat, både text och ljud. Tyvärr krävs det förstås kunskaper i ryska för att man ska ha någon större glädje av detta unika material.