Åtskilliga läsare av Tolstoj, Dostojevskij eller andra ryska klassiker har haft problem med att hålla reda på (de ofta många) personerna. Men det är inte bara mängden uppträdande figurer som erbjuder svårigheter. Varför heter en någon ibland Sokolov, någon gång Alexander,
en annan Sasja och ytterligare en annan dyker också ett Petrovitj upp för samma person. Det ryska namnskicket är verkligen lite snårigt. Jag vill här uppehålla mig bara vid fadersnamnen.
Och varför måste förresten alla ryssar ha inte bara förnamn och efternamn utan också ett fadersnamn? Vi klarar oss ju alldeles utmärkt utan. Låt oss börja med att konstatera att alla ryska medborgare måste ha ett fadersnamn. Skulle jag – en i och för sig orimlig tanke – bli rysk medborgare måste jag i alla officiella sammanhang skriva mig ”Torsten Magnusovitj Nilsson” eftersom min far hette Magnus. Och skulle min fru göra detsamma skulle det i hennes pass stå ”Margareta Svenovna”. Så sent som på 1800-talet tilltalades också småbarn ur herrskapsfamiljer av tjänarna med förnamn-fadersnamn medan däremot livegna aldrig fick fadersnamn. Ur en bröllopssång från södra Ryssland några ord riktade till brudgummen: Nu kommer man att hedra dig, tilltala dig med fadersnamn, man kommer att bjuda dig på vin.
Manliga fadersnamn bildas med hjälp av suffixen –ovitj, -evitj, eller –itj, t.ex. Pavlovitj (fader: Pavel), Sergejevitj (fader: Sergej), Ilitj (fader: Ilja). Motsvarande kvinnliga varianter kan exemplifieras med Pavlovna, Sergejevna och Ilinitjna. Ändelsen –itj känner vi igen från ”tsarevitj” – ”tsarson” och ”tsarevna”, ”tsardotter”. För att komplicera det hela kan också efternamn sluta på –vitj, ex: Dmitrij Dmitrievitj Sjostakovitj.
När används då fadersnamnen i tal? Vid intervjuer t.ex. i radio och tv är det kutym att man tilltalar varandra med förnamn+fadersnamn (om de talande inte råkar vara mycket nära vänner). Barn på dagis och i skolan samt ungdomar på högskolor tilltalar likaså självklart dagispersonalen respektive lärarna med förnamn+fadersnamn, något annat skulle anses fräckt.
Fadersnamnen har en gammal historia. Redan hjältarna i de gamla bylinerna – medeltida ryska hjälteepos – kallades vid förnamn/fadersnamn t.ex. Dobrynja Nikitij. På 900-talet förekom i vissa furstesläkter fadersnamn. Att en person började använda fadersnamn innebar att han betraktade sig som vuxen .
Det ryska ordet för ”son” – ”syn” – fanns ibland med i namnet, från 1400-talet oftast placerat på slutet, ex. Varlaam Michajlev syn” men i vardagslag utelämnades allt oftare ”syn” för att till sist helt försvinna. Namnen fungerade först ”glidande” mellan fadersnamn och efternamn.
På 1400-talet var det bara furstar som fick fadersnamn på ”-itj”, från Peter den Stores tid alla högt uppsatta personer. Det förekom också fadersnamn på ”-ov” ända till 1800-talet, t.ex. Ivan Petrov Skoblikov. Det har också funnits, låt vara sällan, modersnamn som t.ex. Luka Marfin (Luka, Marias son).
1582 förlänade Ivan den Förskräcklige köpmannen Stroganov ”-vitj-namn”, den första noteringen om en sådan upphöjelse. Katarina den Stora reglerande användandet: de fem högsta klasserna i rangrullan skrevs med fadersnamn på ”-vitj”, de tre följande med fadersnamn på ”-ov”, resten utan fadersnamn. På 1800-talet förlorade ”-vitj” sin tidigare ärofulla klang. I och med revolutionen 1917 blev fadersnamn obligatoriskt för alla medborgare.
Tämligen ofta dyker resonemang om fadersnamn upp i den ryska skönlitteraturen. Här några exempel som kanske ger en fördjupad förståelse för den ”känslomässiga laddning” själva användandet av fadersnamnen kan ha. Först ett par exempel ur sagornas värld:
I Piotr Jersjovs (1815-1869) älskade saga ”Koniok-gorbunok” – Den puckelryggiga lilla hästen – hälsar hjälten på månen med följande ord: God dag, Mesjats Mesjatsovitj, (Måne Månsson), jag är Ivanusjka Petrovitj.
Och i Irina Grekovas (1907-2002) ”Anja och Manja”, en berättelse om ett par dagisflickor, (finns på svenska) äger följande dialog rum: – God dag, farbror Skåp, sa Manja. – Var snäll och tala om vad ditt fadersnamn är, annars kan vi inte va hövliga nog. – Jag har inget fadersnamn, gnisslade skåpet. – Jag har ju aldrig haft någon far heller, jag är tillverkad. – Men vem har tillverkat dig då, vad heter han? – Det var ett kollektiv i möbelfabrik nr 1 i staden Krasnokoktjajsk som tillverkade mig! sa skåpet stolt. Och det gjorde det med den äran! … – Då kallar vi dig Skåp Kollektivovitj. Går det bra? frågade Manja. – För all del, samtyckte skåpet. Det var inget dåligt fadersnamn.
Slutligen ett par exempel ur vuxenlitteraturen. Först Tjechov: Om Jakov Ivanov hade varit likkistmakare i en guvernementsstad hade han säkert haft ett eget hus och man skulle ha kallat honom Jakov Matveitj; i den här hålan kallade man honom helt enkelt Jakov.
I Alexej Tolstojs (1883-1945) roman ”Tsar Peter” talar tsaren med en senfärdig och räddhågad köpman som han vill få att föra ryska varor utomlands, men köpmannen tvekar: – Hur är det du heter? Zjigulin, Ivan, men efter far din?… Zjigulin gapade stort, reste sig, ögonen kröp ur sina hålor, skägget reste sig på ända. – Så du tänker skriva mig med fadersnamn? Ja, i så fall, säg vad du vill! Och som om det hade varit inför frälsaren själv, som han bad om lycka, kastade han sig inför tsarens fötter.
Valentin Rasputin (f. 1937) Farbror Matvej var bror till Innokentij Ivanovitj men de båda bröderna hade inte mycket med varandra att göra. Innokentij Ivanovitj kallades just så, högtidligt och grant, var bemärkt och boksynt, begrep sig på politik och hade före kriget varit borta från byn flera gånger… Att kalla gamle farbror Matvej, som var den äldre av de två, med fadersnamn, det föll däremot ingen in – så oförställd, enkel och vanlig var farbror Matvej, som aldrig hade varit längre bort än till Karda.
Vjatjeslav Sjugajev (1938-1997) Jag har en lillasyster, Ljubka, hon går sista året i dagis nu. Jag kallar henne Ljubov Danilovna, hon funderar så mycket och är så sträng att man kan spricka av skratt.
Viktoria Tokareva (f. 1937) Rozali Jefimovna … var ingen riktig Jefimovna. Hennes far hade det gammalbibliska namnet Srul. Alltså borde hon heta Rozali Srulevna. Men att undervisa med ett sådant fadersnamn, det var inget realistiskt företag. Och det var besvärligt att heta så i vardagslivet också. Den mest allvarlige person kunde inte hålla tillbaks ett leende. Och hennes kollegor på institutionen helt enkelt skämdes.