Den 16 juni 1958 avrättades Imre Nagy, Pál Maléter och Miklós Gimes på en fängelsegård i Budapestförorten Köbánya – väl värt att minnas idag. Länge var det oklart vad som hänt med deras kvarlevor – i Kádárs Ungern var revolten inget man talade högt om, annat än i termer av ”kontrarevolution”. Det är ingen överdrift att säga att Imre Nagy och minnet av revolten förföljde János Kádár likt Banquos vålnad under hela hans tid vid makten. Ändå vill jag hävda att revolten, om än indirekt, fick viktiga konsekvenser för Kádárs tid vid makten:
För det första så visade revolten, trots dess sorgliga slut, att den dittills förda politiken hade nått vägs ände. För att Kádár (och Sovjetunionen) skulle kunna legitimera kommunistpartiets fortsatta makt krävdes en ny politik.
För det andra fick Kádár ryggen fri gentemot resten av östblocket att genomföra de reformer som behövdes för denna nya politik. I praktiken betydde detta att Kádár-regimen inte riskerade militära ingripanden för den politik man förde, så länge Ungern ställde upp på Warszava-pakten och östblockets utrikespolitik. Den här politiken bestod i allt väsentligt av ekonomiska reformer – den Nya ekonomiska mekanismen – som syftade till att de enskilda medborgarna skull få mer inflytande över sin egen situation, framför allt ekonomiskt. Ingen skulle behöva oroa sig för inte kunna äta och dricka sig mätt. Dessutom skulle man genom egna initiativ kunna höja sin levnadsstandard även i andra avseenden. I praktiken kunde varje ungrare välja mellan två olika vägar att förbättra tillvaron: den ena var partivägen – den andra var egna tillåtna ekonomiska aktiviteter. I det här sammanhanget fyllde de partimedlemmar som ursprungligen var socialdemokrater en viktig roll – med tidigare socialdemokrater i spetsen var det deras politik som reformerna byggde på.
För det tredje fick dessa reformer en långsiktig betydelse den dagen då kommunismen föll, eftersom Ungern då sannolikt var det land som var bäst förberett för övergången till marknadsekonomi. Tyvärr drogs Ungern redan då med en kolossal utlandsskuld, som ingen regering sedan dess egentligen lyckats göra något åt. Avsaknaden av en bärkraftig ekonomisk politik, oavsett vilken regering som suttit vid makten, har gjort att land efter land har passerat Ungern, som på så sätt förlorat denna konkurrensfördel från tiden för järnridåns fall.
Med andra ord spelade revolten en viktig roll för Ungerns väg till ett postkommunistiskt samhälle, något som också visade sig i händelseutvecklingen i slutet av 1980-talet. Även om de som deltagit i revolten talade tyst om detta, åtminstone i offentliga sammanhang, så ville de naturligtvis tala om det som var sanning sett ur deras synvinkel. Till och med inom kommunistpartiet fanns det sådana röster, som började få luft under vingarna mot slutet av Kádár-eran. Länge lyckades Kádár och hans närmaste medarbetare hålla kraven tillbaka, men efterhand som kraven inom partiet blev allt starkare, så tillsattes i maj 1988, då Kádár i praktiken förlorat sitt inflytande över partiet, en ”partihistorisk kommission” för att göra en vetenskaplig granskning av revolten. I januari 1989 hävdade ledaren för denna kommission, Imre Pozsgay, i radio att revolten verkligen var en folklig resning, något som gjorde honom mäkta populär. Samtidigt började minnena vakna även hos dem som deltagit i avrättningen av Imre Nagy. Bland annat kunde de visa var kropparna fanns, nämligen i utkanten av kyrkogården i Rákoskeresztúr, alldeles intill Ferihegy-flygplatsen. När kropparna väl identifierats gick kraven på Imre Nagys rehabilitering inte att motstå: Nagy, Maléter och Gimes ”ombegravdes” tillsammans med Géza Losonczy och József Szilágyi, som också var aktiva under revolten men som dött innan juni 1958, samt ytterligare en kropp, som fick symbolisera alla andra offer under revolten, under högtidliga former på Hjältarnas torg den 16 juni 1989, på 31-årsdagen av deras avrättning.
Efter ceremonin på Hjältarnas torg fördes kistorna till kyrkogården i Rákoskeresztúr, där de fick sin sista vila i gravkvarteret 301 tillsammans med många andra av revoltens offer. (Den som vill besöka gravarna går rakt fram från ingången genom hela kyrkogården och tar därefter till vänster; där gången slutar ligger gravkvarter 301 på höger hand.)
Vid ombegravningen framträdde för övrigt dagens premiärminister Viktor Orbán för första gången offentligt: i ett begravningstal ångande av harm över Imre Nagys öde, liksom alla andra offer under revolten, varnade han Ungerns dåvarande politiska ledning för att falla i samma fälla som Rákosi, Pol Pot, Jaruzelski och Li Peng (detta var ju bara några dagar efter massakern på Himmelska fridens torg) och gå emot folkets krav på demokrati och fria val. Som företrädare för FIDESZ liknade han sig och sina generationskamrater vid de som kämpat i revolten och som därför ”böjer sina huvuden för Imre Nagy och hans medarbetare” av två skäl: dels respekt för dem som kunde identifiera det ungerska samhällets vilja, dels sympati för alla unga som blivit förföljda för sitt deltagande i revolten. Dessutom anklagade han Kádár och hans medarbetare för att ha ödelagt framtiden för Ungerns ungdom, något som tedde sig obegripligt för hans generation: ”Vi ungdomar förstår inte mycket som kanske är naturligt för äldre generationer.”
Viktor Orbáns begravningstal illustrerar tydligt hur offren för revolten efter dessa årtionden fick sin återupprättelse. Därför är det föga överraskande att det då var en klar fördel att ha deltagit i revolten för de som började engagera sig politiskt. När partiet Demokratiskt Forum bildades sökte många sig dit, men en del gick till Fridemokraterna, bland annat den blivande presidenten Árpád Göncz. Imre Pozsgay, som möjliggjorde partiets rehabilitering av Imre Nagy, fick också en kort tid i den politiska scenens rampljus.
Det är intressant att ställa Viktor Orbáns begravningstal mot den politik som hans regering för idag. Kan unga i dagens Ungern på samma sätt säga att de inte förstår det som är naturligt för äldre generationer, inklusive Orbáns generation? Samtidigt är det en ironi att den Orbán, som hyllade kommunisten Imre Nagy, idag försöker plocka poäng på sitt motstånd mot alla som på något sätt befattat sig med det parti som Nagy tillhörde. Kanske är det tur att Imre Nagy inte överlevde revolten, i alla fall idag. Samtidigt är det kanske en ännu större ironi att Ungerns allra största folkhjälte under 1900-talet faktiskt var kommunist.