Under loppet av några få vårveckor har jag deltagit i två konferenser i den Nya Världen. Den första, vid Columbia University i New York City, är en bred, mångdisciplinär konferens som årligen sedan nästan tjugo år tillbaka arrangeras av Association for the Studies of Nationalities (ASN) och eldsjälen Dominique Arel. Här samlas forskare, doktorander, filmare, journalister och en och annan praktiker för att under tre dagar diskutera alla upptänkliga aspekter av världen österut, det vill säga Ryssland, hela före detta Sovjetunionen, Balkan och Centraleuropa. Mitt i myllrande New York City, på 15:e våningen i Harriman Institute och med utsikt över Manhattans skimrande skyskrapor, böljar analyser, samtal, och diskussioner fram och tillbaka, kontakter knyts och nya projekt inleds. Inte enbart så kallade ”paneler” med presentationer av uppsatser fyller konferensen, här förekommer alltså filmvisningar och rundabordssamtal om nyutkomna böcker eller särskilt uppmärksammade händelser.
Jag har varit med ett antal gånger, och varje gång har det slagit mig hur de sessioner som har ukrainskt fokus nästan alltid drar stor publik – detta är en marknad, många sessioner äger rum parallellt och folk vandrar runt – medan vi som sysslar med mindre och mer perifera länder (som de baltiska staterna) kan sitta med 5 istället för 50 åhörare. Det har också slagit mig att engagemanget bland publiken och talarna i just de ukrainska sessionerna är särskilt intensivt. Så och nu.
Den första panel jag ramlar in på handlar om Ukraina, om identitet, om Holodmor, om OUN och de nationalistiska rörelserna. Rumment är proppfullt och medan talarna pratar på – för att vara ärlig ibland mal på – tittar jag mig omkring. Många skakar då och då irriterat på huvudet, eller nickar instämmande, kvinnan bredvid mig muttrar hela tiden ohörbara kommentarer. Bakom mig hör jag viskande samtal föras i anslutning till vad som sägs. När frågestunden inleds tar en yngre man genast ordet och anklagar en av talarna för att missbruka ordet fascist, någon annan i publiken protesterar ilsket, och så är en animerad diskussion igång. Jag är en outsider; det här är i mångt och mycket en intern ukrainsk angelägenhet. I rummet sitter delar av den ukrainska diasporan, men också personer som kommer från det samtida Ukraina. Exilgruppen – som ibland är inne på både andra och tredje generationen – är mycket aktiv, och ibland aggressivt bevakande och hävdande. Bilden av Ukraina, historieskrivningen och förståelsen av den ukrainska identiteten är oerhört levande frågor för dem, föremål för stridigheter och starka känslor. Om möjligt är Ukraina än mer levande här, i NYC eller i Toronto, än i Lviv, Kiev, eller Donetsk.
Jag åker vidare till Chicago, en klassisk immigrantstad där många grannskap har sin etniska särprägel. Mexikanska Pilsen, skandinaviska Anderssonville, Greek town, liksom litauiska, polska, och italienska exilgrupperingar finns här. Konferensen ordnas av Association for the Advancement of Baltic Studies (AABS), en organisation som startades 1968, överlevt självständigheten och nu är inne på sitt 46 år.
Nästan alla vi som deltar, många amerikaner men också deltagare från Europa, har baltiskt ursprung i en eller annan form. Sista kvällen är det middag i Greek town, grekisk plockmat. En ståuppare med litauisk bakgrund underhåller om sin litauisk-amerikanska uppväxt, om hur hans litauiska farmor kom till dem i Chicago efter att ha återvänt från 12 års deportation till Sibirien. Kvinnan bredvid mig, född i Riga och nu vid Harvard, skrattar och säger ”think of all us Balts sitting here in this Greek restaurant in Chicago”. Öst, väst och syd möts. De sessioner som har historia och minnen som övergripande tema är till antalet överläget flest, och drar också – precis sin i New York – stor publik. Liksom i New York är de östra hemländerna, även om man levt någonannanstans i världen västerut i över femtio år eller inte ens fötts där, fortfarande ytterst levande.
Alla denna emigration, ibland frivillig, ofta påtvingad, som världen österut genomlevt – från Ukraina, från Litauen, från Polen, från Estland, Lettland, Ryssland, Armenien – binder på ett alldeles påtagligt sätt sedan länge ihop öst med väst. När Sovjetunionen fortfarande existerade var dessa exilgrupper många gånger centrala för att bevara minnen, hålla liv i en nation och i en identitet som riskerade att vittra bort. Idag är det annorlunda Nu är det ofta, men inte alltid, en besvikelse som artikuleras i dessa kretsar över förlusten av det ”riktiga” Ukraina, det ”sanna” Estland eller Litauens ”själ”, drömda och föreställda länder som den långa kommunisttiden förött och förstört. Historie- och minnesforskning blir därför en central del i sökandet efter denna förlorade identitet, och en del i en process av försoning och läkande. Samtidigt är frågorna djupt existentiella för många. Det är en påminnelse om hur starkt nationalism och nationell identitet kan upplevas, hur dessa känslor förvisso kan söndra – men också hålla samman.