Vladimir Putin – mördare, förtryckare och mörkman? Det finns de som säger så. I tolv år har han varit en av världens allra mäktigaste män, och förblir i sex, kanske tolv år till. Vad var det avgörande i utvecklingen från grå KGB-byråkrat till maktens tinnar?
Det avgörande skedde 1990 när Sovjetunionen sjöd av glasnost och Gorbatjovs djärva halvmesyrer. I Leningrad fanns en stadsfullmäktige-ordförande, senare borgmästare som hette Anatolij Sobtjak. Han ansågs vara en demokratikämpe.
Putin lämnade skrivbordet hos hemliga polisen och blev medarbetare till Sobtjak, som fann honom vara en synnerligen användbar kraft.
Om detta kan man läsa i den ryskamerikanska journalisten Masha Gessen i hennes förtjänstfulla bok Mannen utan ansikte, som väckt uppmärksamhet i den strida floden Putin-böcker och även kommit på svenska. Hur det verkligen gick till är väl inte det viktigaste i Putins karriär. Den blev halsbrytande: från ledningen för Leningraduniversitetet till vice borgmästare i Sankt Petersburg. Han återvände till KGB, som nu hette FSB, blev dess högsta chef och sedan premiärminister under Jeltsin. Som vid nyåret 2000 avgick så att premiärminister Putin helt enligt författningen efterträdde honom som tjänsteförrättande president.
Det var en remarkabel karriär på bara tio år, inte sant? Följt av att han sedan styrt Ryssland i tolv år, av vilka fyra år som premiärminister under Dmitrij Medvedev som varit ”president av Putins nåde”.
Det har varit lugnt, jämfört med fyrverkerierna under Jeltsins åtta år. Löner betalas åter ut i tid och näringslivet blomstrar, åtminstone i jämförelse med sovjettiden. Statens finanser har återhämtat sig. Putin har slagit till mot en del av de ohyggligt rika oligarker som roffade åt sig enorma värden under privatiseringen. En sitter i fängelse och några har gått i landsflykt.
Det ekonomiska uppsvinget grundar sig på export av gas och olja, men den industrin kritiseras hårt av västliga ekonomer. Ty inget förekommer av den utveckling som moderna ekonomer kräver av vad det vara må. Den dag som oljepriserna sjunker blir det kärva bud.
Vad beträffar ”oligarkerna” säger somliga att alla och inte bara några få borde ha satts i fängelse. Masha Gessen går inte in närmare på Putins egen förmögenhet, nämner bara uppgifterna om fyrtio miljarder dollar. Hon redogör grundligt för hur Putin själv började förmögenhets-bildningen med en gigantisk försnillning under tiden som vice borgmästare i Sankt Petersburg.
Korruptionen i Ryska Federationen har antagit enorma former som får oegentligheterna under Brezjnevtiden att te sig oskyldiga. Egentligen har Putin inte lyckats med så mycket. Den ineffektiva polisen rår inte med mord och stölder och andra lagbrott utan ägnar sig själv åt mutor och utpressning av hjälplösa medborgare. Någon tillverkningsindustri värd namnet finns ännu inte – i detta land med utbildad befolkning och inhemska naturresurser.
Putin har tagit makten över det mesta av massmedia och de senaste valen kan inte karakteriseras som fullvärdigt demokratiska. Frågan är om det valfusk som förekommit är att anse som spontant. Putin skulle ha vunnit även utan valfusk, säger de flesta bedömarna.
Masha Gessen är skoningslös i sin skildring av Putins förehavanden. Hon delar upplysta ryska intellektuellas ryggmärgsreaktioner med avsky mot den sort som Putin tillhör, med vulgärt gangsterspråk; eller som hans utbrott i en presskonferens i Paris där en journalist som ställde en otrevlig fråga om kriget i Tjetjenien inbjöds att komma till Moskva och träffa experter på omskärelse som gör jobbet så grundligt att det inte blir något kvar.
Det här uppträdandet är typiskt för dagens KGB-are. När dagens Ryssland beskrivs som en ”maffiastat” är det också för att det på många viktiga poster i näringslivet och det offentliga sitter före detta KGB-män, ”de aktiva reservisterna” – ett formidabelt nätverk.
Till dessa allmänt kända försyndelser från Putin lägger Masha Gessen sådana konspirationsteorier som man i Väst har svårt att tro på men som har långa traditioner i Ryssland under skilda regimer: att gisslantragedin i Beslan och teatern Dubrovka liksom sprängattentat mot bostadshus skulle vara regisserade eller hanterade för att öka folks tilltro till Putin som en stark man.
Putins syndaregisters allvarligaste punkt är naturligtvis det fruktansvärda kriget i Tjetjenien, som han ärvde av Jeltsin och redan tidigare varit med om att leda.
Det är svårt att säga om han bär ansvar för en del av de många politiska morden, inte minst på journalister, under senare år, och de mord som ryska säkerhetstjänsten utfört i arabvärlden. Mest flagrant är mordet i London 2006 på den avhoppade KGB-mannen Litvinenko, med otroliga detaljer som den sällsynta och extremt dyra metallen polonium. Det mordet var en klar signal – från Putin! – till alla berörda att KGB, nu FSB, inte glömt sin tradition att aldrig förlåta svikare ur de egna leden.
Masha Gessen emigrerade fjortonårig 1981 med sina föräldrar till USA men återvände till Moskva efter tio år i USA och har både ryskt och amerikanskt medborgarskap. Hon agerar bland annat för de homosexuellas rättigheter, bor själv ihop med en annan kvinna – tufft i det synnerligen homofoba Ryssland. Hennes engelska språkbehandling får beröm från många håll.
Har Masha Gessen kommit med något nytt? Nja, det är svårt att göra det efter den intensiva bevakningen av Putin under tolv år. Det är mycket intressant att att Putins far nog var involverad med KGB (NKVD etc), vilket skulle förklara en del. Och det finns inte mycket kvar av ”demokraten” Sobtjak efter den här boken; han dog för resten 2000. ”Mannenutan ansikte” oförskräckt sammanfattning och det är bra att den kommit ut på svenska.
Masha Gessen:
Mannen utan ansikte.
Översättning Nille Lindgren