Bilden av Ungern i svenska medier är föga uppbygglig. När det inte rör sig om kritik mot medialagstiftningen, den nya grundlagen eller kränkningar av mänskliga rättigheter, så handlar det om sänkt kreditvärdering och statens dåliga finanser. Mediernas bild av demokratin ter sig mörk, som om Ungern skulle sakna såväl demokratiska traditioner som tänkare inom demokratins teori. För att ge något perspektiv på denna dystra bild tänker jag nu presentera en underskattad och möjligen okänd ungersk tänkare, nämligen demokratiteoretikern István Bibó.
Född 1911 växte Bibó upp i mellankrigstidens Ungern, vars problem kom att sysselsätta honom under en stor del av hans vetenskapliga karriär. Efter en examen i statsvetenskap och juridik vid universitetet i Szeged fortsatte han sina studier, först i Wien, därefter i Genève, där han tog doktorsexamen i juridik 1935. Samma år publicerades hans första bok, ”Tvång, rätt, frihet”, som fick mycket beröm. Tillbaka i Ungern kombinerade han sin juridiska karriär med vetenskapligt författande. Han skrev artiklar i olika juridiska ämnen, men också samhällsvetenskapliga essäer.
Ett gott exempel på hans skrivande vid denna tid är ”Elit och samhällskänsla”, där han hävdar att elitens roll är att vara ett moraliskt föredöme, som ger goda exempel på hur kulturen berikar livet. Utan en elit uppstår alltså ingen hög kultur eller utvecklad samhällsorganisation. Däremot behövs ingen elit för att styra ett samhälle, utan i elitens frånvaro kan vilka råskinn som helst göra det – det var uppenbart 1942, när Bibó skrev detta, och är lika uppenbart idag. Under krigsåren 1943-44 samlade han sig till nästa större verk, ”Om Europas jämvikt och fred”, där han tar ett historiskt grepp på Europas utveckling sedan den franska revolutionen och hur den politiska kulturen i Mellan- och Östeuropa deformerats. Sedan går han över till det som han betecknar som ”den tyska politiska hysterin”, som han förklarar med att den politiska utvecklingen i de tyskspråkiga områdena gång efter annan lett till in i återvändsgränder, allt från det tysk-romerska riket till Hitlers ”Tredje rike”. Avslutningsvis visar han på en väg som leder ut ur krisen, där ett förnuftigt fredsavtal med Tyskland, som på så sätt kan återvända till den europeiska gemenskapen, spelar en viktig roll. Med denna text föregrep han den (väst)europeiska samhällsutvecklingen med nästan ett decennium.
Åren närmast efter krigsslutet, fram till 1948, var Bibós vetenskapligt sett mest produktiva period. Han valdes in i Ungerska vetenskapsakademin 1946. Som statsrättslig expert skrev han ett flertal artiklar företrädesvis om demokratin i Ungern: dess statsskick, dess förvaltning, statsmaktens olika komponenter, fredsavtalet, politiska organisationer m.m. och deltog också i uppbyggnaden av den nya statsförvaltningen. Politiskt engagerade han sig i Nationella bondepartiet; i ”Förvrängt ungerskt kynne – den ungerska historiens återvändsgränder” (publicerad 1948) påvisade han hur den ungerska adelns strävan efter att få behålla sina privilegier över Ungerns bönder istället för att göra gemensam sak med dem hade lett samhällsutvecklingen i Ungern in i den ena återvändsgränden efter den andra, sist och slutligen till Horthy-erans sammanbrott, något som säkert påverkade hans ställningstagande. Under denna tid skrev han också några längre texter som senare översatts: ”The Crisis of Hungarian Democracy” (1945), ”The Distress of the East European Small States” (1946) och ”The Jewish Question in Hungary after 1944” (1948) återfinns i en antologi med Bibó-texter, ”Democracy, Revolution, Self-Determination” (publicerad 1991). Judarnas situation i Ungern, som vi svenskar känner till inte minst genom Raoul Wallenbergs insatser i Budapest 1944-45, engagerade också Bibó, som försökte att skydda ungrare med judiskt ursprung. Kommunisternas maktövertagande 1948 satte dock punkt för hans vetenskapliga verksamhet och uppdrag inom vetenskapsakademin. Istället hamnade han på Eötvös Lorand-universitets bibliotek i Budapest.
Under revolten 1956 återvände Bibó för en kort tid till politiken. När Imre Nagy ombildade sin regering den 2 november, efter att ha återinfört flerpartisystemet, utnämnde han Bibó till minister. På morgonen den 4 november, när Sovjetarmén anfallit Ungern, var Bibó en av de få ministrar som lyckades ta sig till ett inplanerat regeringssammanträde i Parlamentet; Nagy sökte skydd vid den jugoslaviska ambassaden. Situationen var dramatisk: inne i parlamentet befann sig regeringen och resten av statsledningen – utanför stod Röda armén. Regeringen lyckades förhandla fram ett avtal om fri lejd för alla, som befann sig i parlamentsbyggnaden, med Sovjetarmén. Dessutom utsåg den Bibó till sin enda legitima företrädare; han var ju Ungerns ledande expert på statsrätt. Därför stannade han kvar i parlamentsbyggnaden, när alla andra begav sig därifrån, och författade där en proklamation där han förklarade att regeringen ville undvika ytterligare blodspillan, men att Ungerns folk nu hade visat vad det önskade och att det ankom på stormakterna och FN att avgöra Ungerns öde. Proklamationen, som han förmedlade till USA:s, Frankrikes och Storbritanniens ambassader, finns översatt till engelska med titeln ”For Freedom and Truth” i ”Democracy, Revolution, Self-Determination”. När den sovjetiska militären erövrade parlamentet lämnade Bibó byggnaden, men fortsatte att skriva om revolten fram tills han greps i maj 1957. Han ställdes inför rätta tillsammans med bl.a. Árpád Göncz, som 1990 valdes till Ungerns förste postkommunistiske president, och riskerade att dömas till döden liksom Nagy, men dömdes till livstids fängelse 1958. Han frigavs 1963 i samband med en amnesti och arbetade sedan fram till sin pensionering 1971 i Ungerns nationella statistikmyndighets bibliotek.
Efter pensioneringen engagerade Bibó sig i den ungerska dissidentrörelsen. Erfarenheterna från 1956, särskilt då självbestämmandeprincipens betydelse, kom att påverka hans tänkande, exempelvis i ”Reflections on the Social Development of Europe” och ”The Principle of Self-Determination”, båda återgivna i ”Democracy, Revolution, Self-Determination”. Han skrev också en monografi på engelska om självbestämmande: ”The Paralysis of International Institutions and the Remedies”, publicerad 1976. Bibó dog 1979.
Under 1980-talet blev Bibós tankar alltmer kända och uppskattade i Ungern. Det s.k. yrkeskollegiet för blivande jurister vid Eötvös Lorand-universitet tog 1988 hans namn; detta yrkeskollegium, som bl.a. Ungerns nuvarande premiärminister Viktor Orbán tillhörde, var en av de viktigaste baserna för FIDESZ vid dess bildande. Inom dissidentrörelsen, som också organiserade sig politiskt i slutet av 1980-talet, satte man också stort värde på hans texter och tankar. På så sätt lade Bibó grunden för transitionen från kommunism till postkommunism.
Sammanfattningsvis anser jag att Bibós texter utgör en guldgruva för hur det ungerska samhället ska kunna utvecklas i en demokratisk riktning. Dessutom är han en god stilist som verkligen förstår att tillvarata det ungerska språkets uttrycksfullhet. Hans texter borde ingå i kurslitteraturen på alla jurist- och statsvetarutbildningar i Ungern. För att EU ska kunna stödja den demokratiska utvecklingen i Ungern på ett konstruktivt sätt borde också ett lämpligt urval av hans texter översättas till åtminstone några stora europeiska språk för att göra dem mer tillgängliga för politiker och tjänstemän inom EU.
Till sist vill jag säga att demokratins framtid i Ungern inte alls behöver vara så dyster som vad min inledning ger sken av. Ett folk som på sitt eget språk har tillgång till en demokratisk tänkare av Bibós format har definitivt goda verktyg för att utveckla demokratin i sitt land. Ungerns problem idag handlar om att det politiska livet saknar aktörer som kan omsätta Bibós teorier till konkret verklighet och att väljarna i brist på detta får hålla till godo med de befintliga politiska partiernas strävande efter att maximera sin politiska makt långt in i framtiden eller Jobbiks skenbara lättköpta lösningar. Hur länge ska väljarna i Ungern behöva vänta på detta?
Fotnot : Det senaste inlägget hos vår systerblogg i Danmark Magasinet rØST handlar om Ungerns kulturliv