Michail Glinka – ”Den ryska musikens fader” – levde mellan 1804 och 1857. Men naturligtvis fanns det musik i Ryssland dessförinnan, och då inte bara folkmusik och kyrkomusik med rötter tillbaks i medeltiden utan även s. k. ”konstmusik”. Men denna musik är märkligt okänd utanför specialistkretsar – också musikintresserade ryssar är inte sällan totalt obekanta med musiklivet i Ryssland på 1700-talet. Den kände musikkritikern Vladimir Stasov (1824-1906) menade för övrigt att det heller inte fanns några värdefulla ryska sångare, musiker eller kompositörer före Glinka.
Liksom i så många andra avseenden låg utvecklingen av Rysslands musikliv långt efter Västeuropas. Den blomstring för flerstämmighet som ägde rum hos oss redan på 14-1500-talen har ingen motsvarighet i Ryssland. Den tidigaste mer betydande kompositören av flerstämmig musik, Vasilij Titov, blev känd först under 1600-talets sista decennier. Hans verk är huvudsakligen av sakral karaktär, men Titov skrev också t.ex. ett tolvstämmigt körstycke till minne av segern vid Poltava.
Och den typen av musik var verkligen på modet under Peter den Store – lovsånger över tsaren och hans framgångar på slagfältet. Den främsta musikformen var ”kant” < latinets ”cantus” – sång. Den världsliga kanten hade sitt ursprung i hymner av religiös innebörd men utvecklades åt olika håll. Den var i regel enstämmig och hade en enkel och fast rytm. Innehållet kunde någon gång vara lyriskt eller pastoralt men också skämtsamt, t.ex. i bordsvisor. Under Peter uttryckte kanten alltså ofta triumf efter militära segrar i form av mer eller mindre panegyriska s.k. ”vivat”. En sådan kant prisar den (för ryssarna) ”Gyllene freden” i Nystad 1721 (ibland felaktigt associerat till den kända restaurangen i Stockholm). Ett kuriosum: från 1715 finns ett manuskript bevarat med musik som komponerats eller åtminstone nedtecknats av en svensk krigsfånge i Tobolsk, Gustav Blidström, innehållande bl.a. ”Prins Eugens marsch”. Från samma tid finns också en ”Benderpolska” av en viss Johan Svart.
Ofta restes tillfälliga triumfbågar för att hylla tsaren när han återvände efter en seger, högst uppe på dem kunde man ibland se skulpturer i form av figurer med musikinstrument, t.ex. trumpeter och trummor. De sista högtidligheterna av det här slaget ägde rum på 1720-talet, bland annat efter slaget vid Derbent i Kaukasus. Peter besjöngs som en örn, Karl XII som ett lejon (efter deras respektive vapen). Kanten återspeglade de krigiska daterna: här förekom fanfarliknande melodier, marschrytmer, eggande, utropande vändningar. I Poltavamusiken finns satiriska element, t.ex. kraftlösa klagorop från förrädare på flykt och berättelser om svenskar som tar till harvärjan undan de ryska soldaterna. En rytm i tretakt som ofta förekommer i kanten påminner om polonäsen, vilken blivit på modet vid 1700-talets början som paraddans i högre kretsar. En typisk ”polonäskant” är ”Orle rossijskoj” (Till den ryske örnen). Slutkören i Glinkas ”Ivan Susanin” eller ”Livet för tsaren” är förövrigt påverkad av kant.
Besättningen vid paradtillfällen bestod oftast av trumpeter, trummor och pukor. Peter utgav en särskild förordning: varje regemente borde ha en egen orkester med trumpeter, pukor och oboer. Först bestod orkestrarna av utländska musiker men snart medverkade också ryssar. 1702 fanns i Preobrazjenskijregementet 40 trumslagare och 32 flöjtister, andra orkestrar kunde bestå av 10-12 personer. Sådana orkestrar slogs gärna samman vid högtidliga tillfällen. Efter slaget vid Poltava tillfångatogs över 120 trumpetare och ”oboister”, en term som vid den tiden kunde innebära spelare av olika instrument t.ex. flöjtister och trumslagare. För att transportera bort alla instrument Peter erövrat lär det ha krävts 54 lastvagnar. I Peters hovkapell, som bestod av sexton musiker, fanns trumpetare, valthornister, träblås- och stråkmusiker. Peter själv spelade gärna trumma. Det berättas att en religiös dispyt 1724 mellan lärde män ledsagades av musik på trumpeter och pukor.
Hovkören bestod av ett 40-tal av landets allra bästa sångare och Peter tog ibland med sig en del av dem på resor. Om hovkören har någon sagt: Bland sångarna finns utmärkta röster, särskilt basarna är utomordentliga, vilka i Ryssland är bättre och starkare än någon annanstans… Vissa av basrösterna är lika rena och djupa som orgelns ljud och i Italien skulle de ha fått stora pengar.
Banduramusik var på modet hos adeln vid 1700-talets början, många banduramelodier var populära ända till seklets slut. Banduran är ett ursprungligen ukrainskt lutliknande instrument som spelas med plektrum. En särskild sånggenre var s.k. ”navigatsionnye”, som handlade om mer eller mindre vådliga seglatser. Förhållandevis lite musik har bevarats från den här tiden. Musikaliska verk hade ingen högre status utan betraktades som ren underhållning, t.ex. som bakgrund till måltider, promenader eller jakt. Det fanns knappast några musikaliska utbildningsanstalter av betydelse och vem som hade skrivit musiken brydde man sig oftast inte så mycket om. Partitur förstördes inte sällan direkt efter uruppförandet. Västeuropeisk musik började spridas i Ryssland på allvar först efter Peters död men under Katarina den Stora var utvecklingen nästan explosionsartad.