På våren 2023 valde Kungliga Operan (härefter Operan) att ställa in en scenisk produktion av Pjotr Tjajkovskijs opera Spader dam och bara ge tre föreställningar konsertant. Föreställningarna hade anpassats och inslag av rysk nationalism hade uteslutits. Orsaken var Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Operan har sedan dess inte spelat några ryska operor överhuvudtaget. Det kan bero på en tidigare fastställd repertoarplan, men kan också tolkas som att man vill visa solidaritet med Ukraina.
Vilka ryska operor har Operan spelat? Hur har det sett ut historiskt? Vilka operor är fortfarande relevanta idag och i framtiden? Operan har ett öppet digitalt arkiv, som förtecknar alla produktioner och föreställningar sedan Operans etablering 1773 fram till idag (www.operan.se, Arkivet). Det gör det möjligt att se hur olika operor har förekommit på repertoaren. Jag har gått igenom de ryska operor som finns förtecknade, anger hur många uppsättningar som har gjorts, ger korta kommentarer och beskrivningar av handlingen.
Den i särklass mest spelade ryska operan är Pjotr Tjajkovskijs Eugen Onegin. Den bygger på Alexander Pusjkins diktverk med samma namn. Operan sattes upp i Stockholm första gången 1903 och har getts i sex olika produktioner med ett stort antal föreställningar. De senaste gjordes 2005 med regi av Dmitrij Bertman från Gelikonoperan i Moskva, och 2008 med regi av Vasily Barkhatov, som har varit verksam vid Marinskij och Michajlovskij teatrarna i Sankt Petersburg. Det är ett relationsdrama med den unga Tatjana som förälskar sig i Onegin men blir försmådd. Några år senare när Tatjana har gift sig blir det omvända förhållanden.
Tjajkovskijs Spader dam baseras också på ett diktverk av Pusjkin och sattes upp första gången 1909. Den handlar om den spelmissbrukande Hermann, som blir besatt av att den gamla Grevinnan ska avslöja de vinnande korten. Operan har getts i fem produktioner, men med färre föreställningar är Eugen Onegin. Den spelades senast i full uppsättning 2009 med Bertram från Gelikonopera som regissör. Tjajkovskij har också skrivit Iolanta, som ges mer sällan. I Stockholm har den bara givits i två produktioner, 1893 och 2021. Den handlar om en blind prinsessa som blir seende när hon möter kärleken och bygger på Henrik Hertz skådespel Kong Renes dotter.
Många ryska operor har historiska teman. Den främsta är kanske Furst Igor av Alexandr Borodin. Borodin dog innan verket var klart och det färdigställdes av kompositörerna Nikolaj Rimskij-Korsakov och Aleksandr Glazunov. Furst Igor bygger på Igorkvädet eller Eposet om Igors härnadståg. Det beskriver furst Igor Novgorod-Severskijs misslyckade fälttåg mot polovtserna 1185. Furst Igor sattes upp 1933 med många föreställningar och igen 1946. Sista aktens polovtsiska danser har även givits separat.
Rimskij-Korsakov finns också representerad med egna operor. Kasjtjeis död sattes upp 1930. Kasjtjei är en ond gestalt i ryska folktro (förekommer också i Stravinskijs Eldfågeln). Sadko handlar om en man som en sjöjungfru förälskar i och han belönas och blir rik. Den sattes upp 1934. Tsarbruden sattes upp 1945 och är förlagd till Ivan den förskräckliges tid och beskriver svartsjuka och maktkamp vid det ryska hovet. Operorna förekommer bara i en produktion var med ett fåtal föreställningar.
Det finns också historiska politiska operor och Boris Godunov av Modest Musorgskij är ett bra exempel. Operan bygger på ett diktverk av Alexander Pusjkin med samma namn. Operan utspelar sig i Ryssland och Polen 1598-1605. Handlingen följer Boris som är tsar men plågas av samvetskval efter ha låtit mörda den verkligen tronarvingen Dmitrij. Samtidigt gör munken Grigorij – den falske Dmitrij – anspråk på tronen, vilket leder landet mot uppror, svält och kaos. Perioden brukar kallas ”den stora oredans tid”. Musorgskij dog innan operan var klar och återigen är det Rimskij-Korsakov, som träder in och slutför verket. I Stockholm sattes den först upp 1911, därefter 1943, 1967 och 1996. Speciellt uppsättningen 1943 verkar ha mottagits väl. Den spelades till 1967. Kungliga Operan har också mottagit gästspel av denna opera från Leningrad, Talinn och Sankt Petersburg. Den är allvarsam och lite dyster, men spelas fortfarande utanför Ryssland trots att den inte är helt lätt att sätta upp, partituret kräver flera basar och en bas-baryton. Jag har framförallt sett den i festivalprogram t ex i Munchen 2024 och Savolinna 2025. Verkets attraktion är naturligtvis den fantastiska musiken. Tyvärr stryks ofta ”polska akten”, akt 3, med den kvinnliga huvudrollen den polska furstinnan Marina Mniszech och falske Dmitrij. Jag har haft förmånen att se den fullständiga versionen på Bolsjoj teratern och den polska akten är en välbehövlig kontrast till det mörka dova i övriga akter.
Även Musorgskijs andra opera i Stockholm Chovansjtjina har historisk-politisk karaktär. Operan handlar om en brutal maktkamp där furst Chovanskij försöker liera sig med streltserna och de gammeltroende mot Peter den stores reformpolitik. Även denna opera fick slutföras av Rimskij-Korsakov, men resultatet ansågs ligga långt från Musorgskijs intentioner. Dmitrij Sjostakovitj gjorde senare en ny version baserat på Musorgskijs partitur, vilket är den version som spelas idag. Operan har satts upp en gång 1941 och spelades till och med 1948. Östersjöfestivalen gav ett konsertant framförande av Chovansjtjina som inledning till festivalen 2025.
En tredje opera av Musorgskij finns förtecknad i Operans arkiv, Marknaden i Sorotjinskij. Den skrev samtidigt med Chovansjtjina och är en mycket ovanlig opera, jag har inte sett den omnämnas tidigare. Den spelades med ett tiotal föreställningar 1938.
Rucklarens väg anses väl knappast vara en rysk opera, men musiken är skriven av Igor Stravinskij. Verket bygger på William Hogarths målningar och gravyrer ”En rucklares väg”. Operan är engelskspråkig. Operan satte upp verket 1961 med Ingmar Bergman som regissör och man spelade närmare 50 föreställningar fram till och med 1967. Handlingen äger rum under 1700-talet och följer den unge Tom Rakewell, som lämnar sin trogna kärlek Ann Truelove för ett liv i synd och fördärv med djävulens hjälp. Uppsättningen blev mycket uppmärksammad och väl mottagen.
Stravinskij har även komponerat Näktergalen, som bygger på en saga av H.C. Andersen. Handlingen är förlagd till Kina där kejsaren blir sjuk och endast näktergalens sång kan få honom att tillfriskna. Stravinskij har även skrivit många baletter varav flera har uppförts på Operan. Näktergalen blev färdigkomponerad efter att han hade skrivit Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Operan spelades 1977 i vad som verkar vara barn- eller skolföreställningar (föreställningar dagtid) och därefter 2002 (ordinarie tider).
En mer dyster opera är Katarina Ismajlova av Dmitrij Shostakovitj. Den bygger på en kortroman av Nikolaj Leskov med titeln Lady Macbeth från Mzensk. Den handlar om en kvinna som är otrogen och för att kunna fortsätta sitt förhållande begår hon mord. Det slutar med att hon och älskaren döms till straffarbete i Sibirien och dör. Operan gjorde en uppsättning 1935, som bara gavs i tre föreställningar och därefter 1979 med ett tjugotal föreställningar.
Sergej Prokoviev har skrivit få operor och endast en har tagits upp av Operan. Den brinnande ängeln bygger på en roman med samma titel av Valeij Brjusov. Det är en ganska bisarr historia. Den utspelar sig i Köln på 1600-talet och handlar om en ung kvinna som är förälskad i en eldsängel. Faust, Mefistofeles och andra demoner figurerar och hon genomgår olika äventyr för att till slut brännas på bål. Operan satte upp verket 2002.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att Operan genom åren har haft ett dussintal ryska operor på sin repertoar. Under första halvan av 1900-talet sattes stora tunga operor med ryska historiska teman upp som Furst Igor, Chovansjtjina, Boris Godunov och Tsarbruden. Det gavs många föreställningar och man måste ha haft ett bra publikunderlag. Det är spännande att tänka att så många i den svenska publiken i början av förra seklet kunde fascineras av dessa ryska historiska verk. Operorna är långa, 4-5 timmar, vilket är en utmaning även med dagens textmaskin (den översatta texten visas löpande ovanför scenen). Fram till 1990-talet översattes alla operor till svenska, men alla som varit på Operan vet att det kan vara svårt att förstå vad de sjunger ändå. Numera sjungs alla operor på originalspråk och översättningen ges av textmaskinen. På den här tiden hade man fast ensemble och det är också imponerande, att man har kunnat rollbesätta många krävande partier med de sångare som funnits tillgängliga. Idag finns större delen av sångarna på en internationell marknad och de kontrakteras för specifika produktioner, vilket ger möjlighet att skräddarsy ensemblen för varje uppsättning.
Eugen Onegin och Spader dam är de operor som mest kontinuerligt har spelats alltifrån tidigt 1900-tal till våra dagar. Båda innehåller sorgliga kärlekshistorier och rör mänskliga relationer, som vi kan identifiera oss med. Operorna återfinns också som standard repertoar på många operahus i Europa, och Metropolitan hade en Eugen Onegin i sitt program av streamade föreställningar (opera på bio) 2026. När kriget tar slut eller om Operan ser att uppsättningar kan anpassas och utesluta eventuella inslag av rysk nationalism kommer dessa operor sannolikt att tas upp igen. Operor omtolkas ständigt för att vara relevanta. Som exempel, i uppsättningen av Spader dam 1973 valde man att spärra i Hermann på ett sinnessjukhus och större delen av handlingen utspelas i hans huvud med olika vanföreställningar. Den senaste uppsättningen hade mer humoristiska inslag.
Även nyare operor som Katarina Ismajlova kan komma på fråga. Operan gav för några år sedan Wozzek av Alban Berg, som har en liknande dyster ton. Mindre troligt är att man tar upp Den brinnande ängeln igen, men kanske andra experimentella verk, eller Prokovievs opera Krig och fred som är baserad på Lev Tolstojs roman med samma namn. Den senare gavs vid Munchens operafestival 2024 och förtjänar att spelas.
De historiska operorna har mindre chans att bli uppsatta framöver. Hur bra musiken än är i Furst Igor är det osannolikt att en svensk publik idag skulle känna det angeläget att se en så rysk opera som bygger på en östslavisk hjältedikt. Chovansjtjina bygger på ett brutalt stycke rysk historia och få är de som idag känner till vilka streltserna var eller de gammaltrogna. Östersjöfestivalen menade dock, att det var relevant att spela detta verk som beskriver svek och maktkamp med tanke på Rysslands agerande och andra konflikter, men en full scenisk version verkar långsökt. Den historiska opera som har mest chans att tas upp igen är Boris Godunov, som är ett psykologiskt drama. Den återkom på Stockholmsoperan både i egen uppsättning under senare delen av 1900-talet och i flera gästspel. Den spelas också utomlands.
Kungliga Operan är idag inte det enda operahuset i Sverige, det finns flera. De största är Göteborgsoperan, Malmöoperan och Norrlandsoperan. Dessa har dock inte öppna digitala arkiv som förtecknar alla produktioner. När man googlar får man fram att Göteborgsoperan har satt upp Boris Godunov (2018) och Eugen Onegin (2008 & 2014). För övriga anges att ryska tonsättare ingår i olika konsertprogram. Det finns också en lång rad mindre teatrar och operasällskap som är aktiva främst på sommaren. Huruvida dessa har spelat ryska operor har jag inte fått fram.
Operan spelar i höst sin sista säsong innan totalrenoveringen av operahuset på Gustav Adolfs torg, som planeras ta fem år. Under tiden kommer Operan spela på olika scener med bas i Gasometern, en av gasklockorna i Norra Djurgårdsstaden. Vad som kommer att spelas från och med 2027 är inte känt än. Så länge som Rysslands anfallskrig mot Ukraina fortgår krävs försiktighet vid val av verk och anpassning om ryska operor ska vara en del av spelplanen.
Susanne Oxenstierna är nationalekonom och har arbetat som forskare och expert med inriktning mot ekonomierna i Ryssland och Östeuropa.