Armeniens parlamentsval den 7 juni utmålades som ett ödesval: ett indirekt avgörande om fredsprocessen med Azerbajdzjan och landets geopolitiska kurs mot väst. Premiärminister Nikol Pasjinjans parti Civil Contract fick strax under 50 procent av rösterna och gick segrande ur valet. Resultatet signalerar inte nödvändigtvis ett starkt stöd utan reflekterar snarare ett politiskt landskap där väljarna saknade alternativ. Med en opposition tyngd av kopplingar till tidigare makteliter och Ryssland framstod den sittande premiärministern som det minst dåliga alternativet. Samtidigt märks en växande oro för uteblivna demokratiska framsteg, eller till och med tillbakagångar, under en regering vars hantering av oppositionella det senaste året av många uppfattats som alltmer auktoritär.
Folkomröstning om Pasjinjans ledarskap
Valet i juni var det första val som hölls enligt ordinarie valcykel sedan den så kallade sammetsrevolutionen 2018. Det var emellertid ett väldigt ”extraordinärt” ordinarie val där mycket stod på spel – en indirekt folkomröstning om den politiska inriktningen under Pasjinjans ledarskap. I centrum stod två avgörande frågor som kommit att definiera Armeniens politiska landskap efter krigsslutet: fredsprocessen med Azerbajdzjan och landets långsiktiga geopolitiska inriktning.
I september 2023 förlorade Armenien slutgiltigt kriget om Nagorno-Karabach som pågått i över 30 år. Azerbajdzjan genomförde en endagsoperation som ledde till att den självutnämnda republiken Artsachs ledning kapitulerade och hela den armeniska befolkningen – omkring 150 000 personer – flydde inom loppet av dagar. Detta innebar slutet för Nagorno-Karabach som politisk och demografisk verklighet och fick till följd att maktbalansen i regionen drastiskt förändrades.
Det var mot bakgrund av detta som Pasjinjan lanserade idén om det ”riktiga Armenien” [real Armenia] som ett försök att omformulera landets självbild. Syftet med det ”riktiga Armenien” är att se framåt i stället för bakåt och att bygga en armenisk nationell identitet inom landets nuvarande gränser, I praktiken innebär det att acceptera att Nagorno-Karabach inte längre är en del av Armeniens framtid. Men strategin är kontroversiell. Det gäller inte minst symboliska åtgärder som att ta bort berget Ararat från passtämpeln, vilket väckt omfattande kritik. Ararat har nämligen länge fungerat som en central symbol för den armeniska nationen trots att berget i dag ligger utanför landets gränser.
På ett liknande sätt har Pasjinjans uttalanden om behovet av att ompröva hur det armeniska folkmordet förstås utlöst starka reaktioner. Han har dessutom argumenterat för att den så kallade Karabachrörelsen inte bör fortsätta, med hänvisning till att den bidragit till att försvaga Armeniens statliga utveckling. Tillsammans pekar dessa exempel i samma riktning: Pasjinjan försöker medvetet distansera Armenien från historiska anspråk och symboliskt laddade berättelser – allt för att bryta landets isolering och stärka dess ekonomiska och regionala integration.
För regeringen framstår dessa steg som nödvändiga för att möjliggöra en normalisering av relationerna med Turkiet och Azerbajdzjan. För kritikerna är de däremot ett tecken på att Armenien håller på att ge upp delar av sin historia och därmed också centrala delar av sin historiska och politiska identitet. För oppositionen är Nagorno-Karabach fortfarande en symbol för nationell förlust och något som inte borde ha accepterats. Där används frågan för att kritisera regeringen, både för hur konflikten hanterats och för de eftergifter man menar att Pasjinjan gör.
Allt detta bidrog till att göra valet ovanligt laddat. Det handlade inte bara om vem som skulle få styra landet, utan om vilken väg Armenien ska ta efter en period av krig, territoriella förluster och geopolitiska omvälvningar.
I skuggan av geopolitisk förändring
Även Armeniens geopolitiska situation utgjorde en viktig bakgrund till varför valet sågs som avgörande. Landet befinner sig i ett utsatt läge, geografiskt och politiskt, inklämt mellan regionala makter som Turkiet och Iran, och med en historiskt stark nära relation till Ryssland. Armenien är medlem i den ryskledda militära och politiska säkerhetsalliansen CSTO och har dessutom en rysk militärbas på sitt territorium. Detta gjorde Moskva till landets viktigaste säkerhetsgarant gentemot Turkiet och Azerbajdzjan. Trots närvaron av ryska fredsbevarare i regionen kom dock inte CSTO och Ryssland till Armeniens undsättning, varken när Azerbajdzjan intog Nagorno-Karabach eller när de tog kontroll över områden som befann sig på Armeniens internationellt erkända territorium.
Detta sågs givetvis av armenierna som ett enormt svek. Sedan 2024 deltar Armenien därför inte längre i CSTOs aktiviteter, vilket markerar den mest dramatiska brytningen i relationerna med Moskva sedan landets självständighet. Sedan dess har landet strävat efter att minska beroendet av Ryssland genom en mer mångfacetterad utrikespolitik. En viktig aspekt av denna är att relationerna till EU fördjupats.
I dag finns ett nära samarbete mellan Armenien och EU som bygger på partnerskapsavtalet CEPA, som trädde i kraft 2021 och omfattar bland annat handel, ekonomi och reformer. Under senare år har relationen fördjupats ytterligare genom en ny strategisk agenda och ett bredare samarbete inom områden som säkerhet, energi och transporter. I maj 2026 hölls det första EU–Armenien-toppmötet, där båda parter uttryckte ambitionen att ytterligare stärka samarbetet. Dessutom har EU också blivit en av Armeniens viktigaste ekonomiska partners. Unionen är den största biståndsgivaren och har också en civil övervakningsmission på plats i landet. Valet har därför även beskrivits som ett vägval mellan den nuvarande regeringens väst- och EU-vänliga linje och den pro-ryska oppositionen.
Samtidigt är det viktigt att understryka att det inte handlar om att Armenien bryter med Ryssland över en natt. Landet är fortfarande djupt ekonomiskt och strukturellt integrerat med Ryssland genom handel, energi, gästarbetare och infrastruktur. De armeniska ledarna har därför varit tydliga med att deras så kallade multivektorstrategi är ett försök att diversifiera både säkerhets- och ekonomiska partners, snarare än att välja mellan ”Ryssland och Väst”.
När Pasjinjan träffade Putin i Moskva innan valet uttryckte Putin stark oro över Armeniens närmande till EU. Samtidigt så skedde mötet på Pasjinjans initiativ, vilket visar på att relationen med Ryssland är mer komplex än en simpel konflikt. Genom att bjuda in sig själv– och blir insläppt – visar han både att han fortfarande vill och kan hålla kontakten med Moskva. Inför den ryska presidenten passade han också på att leverera en ovanligt frispråkig pik, när han påpekade att Armeniens sociala medier är “100 procent fria” – en tydlig signal till den del av väljarkåren som ser Armeniens framtid bortom Rysslands politiska modell.
Inför valet framkom också flera uppgifter om ryska påverkansförsök. Bland annat publicerade Blankspot ett läckt dokument som beskrev en strategi för att försvaga Pasjinjan genom riktade desinformationskampanjer, ökad närvaro av pro-ryska narrativ i sociala medier och uppbyggnaden av nätverk av opinionsbildare i syfte att påverka opinionen. EU har samtidigt försökt motverka denna typ av påverkan genom bland annat ekonomiskt stöd till att stärka cybersäkerhet och oberoende media, till införandet av särskilda “rapid response”-team för att identifiera och bemöta desinformation i realtid.
Ryssland verkar i sin tur ha varit ganska försiktigt i sina försök att påverka valutgången. Trots ökade spänningar mellan länderna är Armenien fortfarande både en strategisk och ekonomiskt viktig partner. Pasjinjan ses som en problematisk men fortfarande hanterbar partner. Genom att utöva relativt begränsade påtryckningar kunde Ryssland både signalera missnöje och samtidigt behålla ett visst fotfäste i landet. Moskvas handlingsutrymme när det gällde själva valet var också begränsat eftersom det saknades en tydlig, populär och samlande pro-rysk kandidat. Ett alltför öppet ingripande till förmån för oppositionen skulle därför ha riskerat att stärka Pasjinjan politiskt.
Brist på reella alternativ trots många partier
Trots valets betydelse präglades det politiska landskapet överlag av en påtaglig brist på trovärdiga alternativ till den sittande regeringen. Totalt deltog 18 partier och allianser i valet, men de flesta av dem var mindre aktörer som saknar tillräckligt stöd för att spela en avgörande roll. Förutom Civil Contract, som fick knappt 50 procent av rösterna, var det bara Strong Armenia–alliansen ledd av affärsmannen Samvel Karapetian och Armenia–alliansen – ledd av tidigare presidenten Robert Kocharian som tog sig in i parlamentet.
Kocharyan, som representerade ett alternativ med tydlig Rysslandsorientering och en mer konfrontativ hållning i säkerhetspolitiken samlade runt 10 procent av rösterna. Samtidigt är han starkt förknippad med den politiska elit som förlorade makten i samband med sammetsrevolutionen 2018, vilket begränsade hans attraktionskraft hos stora delar av väljarkåren.
I stället var det Karapetians Strong Armenia som blev Civil Contracts starkaste utmanare. Karapetian är en av de rikaste personerna i Armenien och har till stor del hållit sig utanför politiken. När han i juni 2025 arresterades efter att ha visat stöd för den armeniska apostoliska kyrkan under den pågående konfrontationen mellan regering och kyrka blev det startskottet för hans politiska karriär. Mindre en månad efter att han gripits annonserade han sin ambition att skapa en ”fundamentalt ny politisk kraft”.
Eftersom han har både ryskt och cypriotiskt medborgarskap, och dessutom inte har bott i landet de senaste åren, är han egentligen inte valbar enligt Armeniens lagstiftning. Dessutom sitter han fortfarande satt i husarrest och står inför flera allvarliga åtal, som han själv menar är politiskt motiverade. I praktiken innebar det att han inte kunde delta fullt ut i kampanjen och i stället spelade hans brorson, Narek Karapetian, en central roll – han leder partiets vallista och fungerar som en slags frontfigur i valrörelsen, medan Samvel Karapetian själv fortfarande sätter den övergripande politiska linjen från sidan.
Som armenisk-rysk oligark med omfattande affärsintressen i Ryssland – inte minst inom energisektorn – positionerade sig Karapetians allians som ett tydligt alternativ till den riktning som Pasjinjans politik tagit. I valrörelsen betonade han behovet av stabilitet och kritiserade regeringens hantering av säkerhetsläget efter förlusten av Nagorno-Karabach. Han förespråkade mindre fokus på EU-integration och signalerade en vilja att återupprätta närmare relationer med Ryssland. Samtidigt var hans attraktionskraft mycket begränsad bland de väljare som vill se förändring. Många är misstänksamma och kritiska mot hans nära kopplingar till Ryssland. De ser hans politiska projekt som förankrat i ett föråldrat system som man genom revolutionen 2018 velat lämna bakom sig. Att Strong Armenia ändå lyckades få 23 procent av rösterna och därmed blev näst störst illustrerar alltså inte bara missnöjet med regeringen, utan också hur begränsade alternativen i praktiken var.
Mot bakgrund av detta framstår Civila kontraktets valseger inte som särskilt överraskande. Samtidigt innebar valresultatet en viktig begränsning. Enligt det officiella preliminära resultatet får Pasjinjans parti 64 av de 105 platserna i parlamentet. Även om de återigen blev största parti nådde de inte den konstitutionella majoritet som krävs för att på egen hand driva igenom den folkomröstning som blivit avgörande för att föra fredsprocessen vidare.
Fredsavtalet med Azerbajdzjan som Alijev och Pasjinjan satte sina initialer på i Washington i augusti 2025 är ännu inte underskrivet eftersom en fråga kvarstår: Azerbajdzjan kräver att Armenien tar bort en gammal formulering i sin grundlag som antyder anspråk på Nagorno-Karabach. Pasjinjan har signalerat att han kan tänka sig att göra det (faktum är att han redan tidigare framhållit att konstitutionen bör ändras efter revolutionen 2018), men det är inget han kan besluta om utan en folkomröstning. Nu kommer Civil Contract att behöva hitta stöd från andra partier för att initiera en sådan, vilket kan visa sig vara svårt.
Utan den konstitutionella majoriteten saknar Pasjinjan i praktiken alltså möjligheten att uppfylla en av Azerbajdzjans viktigaste förutsättningar för att underteckna fredsavtalet. Och i förlängningen är frågan om det överhuvudtaget finns ett tillräckligt brett stöd för honom i det armeniska samhället för att ta det steget, i ett läge där många redan uppfattar regeringens linje som alltför eftergivande gentemot Azerbajdzjan.
Politisk pluralism men försvagade institutioner
Sedan sammetsrevolutionen 2018 har Armenien ofta lyfts fram som ett land där den demokratiska utvecklingen går åt rätt håll när gäller politiska friheter, civilsamhällets roll och relationen mellan stat och medborgare. Särskilt i jämförelse med Georgien där utvecklingen under de senaste åren gått i motsatt riktning och präglats av en tydlig demokratisk tillbakagång.
Valet 2026 speglade delvis denna utveckling. Det var formellt konkurrensutsatt, oppositionen kunde delta och internationella observatörer fanns på plats. Samtidigt finns tydliga tecken på att utvecklingen inte är entydigt positiv. OSSEs preliminära rapport pekade på problem kopplade till valprocessen, inklusive ojämlika kampanjförutsättningar, rapporter om påtryckningar på väljare och offentliganställda samt anklagelser om röstköp och andra oegentligheter. Brister i transparensen kring kampanjfinansiering och ett starkt polariserat informationsklimat bidrog ytterligare till att begränsa jämlika villkor för politisk konkurrens
Samtidigt finns en växande kritik mot Pasjinjans styre, som av vissa uppfattas som allt mer auktoritärt. Särskilt tydligt har detta blivit i konflikten mellan regeringen och den armenisk-apostoliska kyrkan, som under de senaste åren utvecklats till en central oppositionsarena. När präster och kyrkliga företrädare engagerade sig i protester mot regeringens politik – inte minst i frågor som rör territoriella eftergifter och fredsprocessen – möttes detta i vissa fall av rättsliga åtgärder och gripanden. Detta har väckt frågor om statens tolerans för oppositionella röster. När affärsmannen Samvel Karapetyan arresterades tolkades det i en liknande kontext. Efter att ha tagit ställning för kyrkan och kritiserat regeringen blev han själv föremål för rättsprocesser och senare husarrest – något som av hans anhängare beskrivits som politiskt motiverat.
Denna utveckling ligger också i linje med hur forskare beskrivit den politiska utvecklingen I Armenien inför valet. Snarare än en tydlig demokratisk konsolidering beskrivs ett mer blandat system, där politisk pluralism består, men makten i allt högre grad koncentrerats till premiärministern, institutioner försvagats och det politiska landskapet blivit starkt polariserat. I det perspektivet framstår konflikterna med kyrkan och de omstridda rättsliga åtgärderna mot oppositionella inte som enskilda händelser, utan som en del av en bredare utveckling där utrymmet för kritik i praktiken begränsats.
Samtidigt är bilden inte entydig. Vissa armenier menar att en viss grad av centralisering och kontroll är nödvändig i det rådande säkerhetsläget, särskilt med tanke på risken för extern påverkan, inte minst från Ryssland. För dem framstår regeringens agerande som ett försök att skydda staten snarare än att begränsa demokratin.
Ödesval som ännu inte avgjort landets framtid
På ett sätt gav valet ett tydligt resultat: Pasjinjan och hans parti behåller makten och kan fortsätta den politiska kurs som etablerats efter krigen. Från europeiskt håll har den utvecklingen i hög grad setts som ett strategiskt möjlighetsfönster att stärka sitt inflytande i regionen och motverka rysk påverkan. Europeiska ledare var därför snabba att gratulera Pasjinjan. I ett meddelande på X hyllade Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hans seger som ett bevis på ”ett demokratiskt Armenien” som ”närmar sig Europa alltmer”. Hon tillade: ”Armenien kan räkna med oss.”
Men bakom valresultatet finns ett politiskt system där den demokratiska utvecklingen inte är självklar. Den kanske mest grundläggande utmaningen är strukturell. Valet visade att Armeniens partisystem är fortfarande svagt och oppositionen saknar både organisatorisk kapacitet och sammanhållning. I ett sådant läge ökar risken att en stark regering, i avsaknad av effektiva motvikter, gradvis kan utvidga sitt handlingsutrymme på ett sätt som med tiden urholkar demokratiska normer.
Det finns en risk att EUs entusiastiska stöd till Armenien kan bidra till denna utveckling. Genom att i stor utsträckning knyta sitt politiska och ekonomiska engagemang till den sittande regeringen riskerar unionen att förstärka den redan tydliga personaliseringen av makten kring Pasjinjan. I praktiken innebär detta att frågor om demokratisering, fredsprocessen och relationen till Europa i hög grad kopplas till en enskild politisk aktör, snarare än till institutioner. Erfarenheterna från Georgien visar dessutom att ett sådant stöd inte nödvändigtvis leder till långsiktig demokratisk konsolidering.
På längre sikt kommer Armeniens utveckling i hög grad att bero på om institutioner och politiska aktörer lyckas stärkas, och om det kan växa fram ett mer fungerande system av politisk konkurrens och ansvarsutkrävande. På så sätt var valet i juni inte slutpunkten på en politisk process, utan början på en ny fas.
