Öken där en gång Aralsjön Bredde ut sig, Mo’ynoq, Karakalpakstan, Uzbekistan (bild: Adam Harangozó. WikimediaCommons)
av Bo Libert
Denna artikel vill ge en bild av vattensituationen i Centralasien idag, år 2026. Bakgrunden är att Aralsjön till stor del tömdes under 1960- och 1970-talen. Vattnet i floderna Syr-Darja1 och Amu-Darja användes nästan helt och hållet för bevattnat jordbruk med den strategiska betydelsen av råvaran bomull för Sovjetunionen som en avgörande drivkraft.
Karta: https://www.samdu.uz/en/news/31280
Fram till 2017 arbetade jag på FN (den Ekonomiska Kommissionen för Europa, UNECE) i Genève som ”regional miljörådgivare”. Genomförandet av de fem regionala miljökonventioner som har sina sekretariat i UNECE var min huvuduppgift. Dessa konventioner är inriktade på att utveckla miljösamarbetet mellan länder gällande vatten, luft och olyckor som drabbar miljön. Mitt engagemang rörde i hög grad gränsöverskridande vattensamarbete, inte minst i Centralasien. Efter min pensionering har jag också haft en rad konsultuppdrag med samma inriktning. Det är mina egna intryck och erfarenheter som utgör grunden för denna artikel.
Möjligheten att åter fylla Aralsjön med vatten har varit en icke-fråga i Centralasien under ländernas självständighet. Tillgången till vatten talas det mycket om, men själva Aralsjön och dess eventuella återetablering är inte det som debatteras även om förslag att utnyttja vatten från de stora sibiriska floderna fortfarande kan dyka upp som en potentiell lösning i media.
Men det står inte helt stilla. Stabiliseringen av Norra Aralsjön har varit ett viktigt mål för Kazakstan och man planerar att höja vattennivån genom ytterligare fördämningar. Kokaral-dammen som stod klar 2005 gör att det vatten i Syr-Darja som når ända fram till sin mynning kan samlas i en begränsad volym i Norra Aralsjön. Här finns ungefär 10% av den tidigare vattenytan vilket är viktigt för den miljön, tillgång till vatten och fiskeindustrin. Kazakstan är här ensamt ansvarig för beslut och nödvändiga investeringar så det ses inte som en internationell fråga.
För övrigt återstår mycket lite av Aralsjön. Den totala vattenvolymen och ytan varierar år från år beroende på tillflödet från Amu-Darja i söder. Vid flodens utlopp har Uzbekistan gjort ansträngningar att etablera vattenytor och tillgång till dricksvatten för tätorter som Muynak, det tidigare kustsamhället. Men med ett minskande flöde i floden blir försörjningen av lokala sjöar och kanaler allt svårare att upprätthålla.
I länder utan olja och gas, som Kirgizistan och Tadzjikistan uppströms, är vattenkraft den centrala källan till elektricitet. El används mest på vintern medan vattenflödet för bevattning behövs under sommaren. Detta är en tvistefråga med länderna nedströms och ledde på 1990-talet till översvämningar under den kalla årstiden längs med Syr-Darja.
Sand och dammstormarna från den torra sjöbottnen är kanske den fråga som rör själva Aralsjön som är mest i fokus i regionen. Kazakstan och Uzbekistan driver projekt för att plantera buskar och träd i det som nu är en öken. En svår men prioriterad uppgift för att minska de besvärliga saltbemängda sandstormarna som kan nå mycket långt.
Under 2025 var det ont om vatten vilket också återspeglar sig i politiken. När den Mellanstatliga Kommissionen för Vattenkoordinering (Interstate Commission for Water Coordination, ICWC) kvartalsvis möts kan man till exempel notera att det dyker upp representanter på hög politisk nivå. Det pågår också vad man skulle kunna kalla för gräl på bilateral nivå, som mellan Kazakstan och Kirgizistan när det gäller floderna Chu och Talas.
Bakgrunden till att Aralsjön får en undanskymd plats i debatten är att bevattning och vattenkraft är så viktiga. Användningen av vattnet i de två floderna har inte minskat. Produktionen och utkomsten från jordbruk och vattenkraft är central, och ledningen i länderna vill absolut inte ha några orosmoln på den ekonomiska eller politiska himlen.
I brist på flodvatten har man börjat använda grundvatten. Än så länge borrar de enskilda bönderna utan någon egentlig kontroll och användningen är knappast uthållig på sikt.
Vattensamarbete – en utmaning
På hög politisk nivå har man gjort vissa framsteg när det gäller samarbetet i regionen. De fem presidenterna träffas ofta, ibland flera gånger per år, och gör gemensamma uttalanden om samarbete. Det finns ett ”Fördrag om vänskap, god grannsämja och samarbete för utvecklingen av Centralasien under 2000-talet”. Men hittills tenderar det regionala samarbetet att vara mera prat än verkstad.
Generellt utvecklas det bilaterala vattensamarbetet bättre än det multilaterala i Aralsjöns avrinningsområde. Överenskommelser mellan Kazakstan och Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan samt Kirgizistan och Uzbekistan är bra exempel. Under förra året deltog jag i ett projekt som lyckades få till stånd ett avtal om att bygga samarbetet på samma vattendata, gemensam mätning av vattenflödet mellan Tadzjikistan och Uzbekistan i Fergana-dalen.
Vattenfördelningen mellan länderna från den sovjetiska tiden, i protokoll som formulerades i Moskva, gäller fortfarande i Centralasien. Problemet är att man ofta inte är överens om vilka mätningar och data som ska gälla. Därför var överenskommelsen i Fergana-dalen ett viktigt framsteg.
Den gemensamma Aralsjöfonden (International Fund for the Saving of the Aral Sea, IFAS) med en Exekutiv Kommitté som har ett övergripande ansvar för regionens vattensamarbete har aldrig fungerat effektivt.
Åren 2012–2014 var jag involverad i ett försök att reformera Aralsjöfonden. Målet var att också vattenkraft skulle kunna vara del av mandatet och därmed diskussioner och förhandlingar. Men det godkände inte Uzbekistan under den tidigare presidenten Karimov. Bevattning skulle fortsatt vara det centrala, och reformarbetet misslyckades. Idag fortsätter reformförsöken, nu med Kirgizistan som bromskloss. Kirgizistan har ”frusit” sitt medlemskap i IFAS då man vill undvika regionalt samarbete och i stället fokusera på bilaterala avtal där man kan hävda sina nationella behov.
I Kirgizistan har man nyligen antagit en ny vattenlag som gör att man kan se vatten som en vara – både nationellt och internationellt. Man vill ta betalt. Detta ses med oro av länder som är beroende av floder som rinner genom landet.
Men länderna har börjat hitta praktiska, och sen nyligen mera långsiktiga lösningar genom att man byter vatten mot energi. Kirgizistan släpper på vatten för bevattning från den stora reservoaren Toktogul till Syr-Darja på sommaren i utbyte mot energileveranser på vintern från Kazakstan och Uzbekistan.
De korta men blodiga konflikterna mellan Kirgizistan och Tadzjikistan 2021 och 2022 utlöstes delvis av lokala vattenkonflikter och konkurrens om betesmark, vilket förstärktes av att länderna inte kommit överens om gränsdragningen. En osedvanligt nykter bedömning i huvudstäderna att man måste lösa tvistefrågorna ledde fram till ett gränsavtal under våren 2025. Uppgiften är nu att etablera ett konstruktivt samarbete när det gäller några tillflöden till Syr-Darja, med vatten som används på båda sidorna av gränsen. Det finns vissa utmaningar, exempelvis att Kirgizistan från sitt uppströms läge inte vill dela med sig av sina vattendata.
Idag rör de stora regionala vattenfrågorna nya fördämningar: Rogun i Tadzjikistan (Amu-Darja) där byggandet pågår och Kambarata 1 i Kirgizistan (Naryn – Syr-Darja) där man fortfarande är i en planeringsfas. I båda fallen vill länderna nedströms, främst Kazakstan och Uzbekistan, vara med och reglera vattenflödet från de nya reservoarerna. Det är viktigt för dem att tillräckligt mycket vatten släpps på under bevattningssäsongen. Tanken är att deras eventuella investeringar i projekten skulle ge inflytande. Men avtalen är tröga att få fram och Tadzjikistan och Kirgizistan vill ha så mycket som möjligt av framtida regleringar i sina egna händer. När det gäller Rogun så pågår förhandlingar med ett internationellt konsortium lett av Världsbanken där det ställs långtgående krav på Tadzjikistan för att krediter och gåvomedel ska ställas till förfogande.
Idén med de nya stora reservoarerna är också att kunna exportera elektricitet söderut: till exempel till Pakistan. CASA-1000 som byggs just nu är en högspänningsledning som ska användas för att transportera el från Centralasien till Sydasien.
Qosh Tepa-kanalen som byggs i Afghanistan ses som ett hot mot vattenförsörjningen i regionen. Afghanerna planerar att bevattna 500 000 hektar vilket förstås minskar vattentillgången nedströms i Amu-Darja. Afghanistan har förstås rätt att använda en del av vattnet i floden, men Qosh Tepa-projektet tycks tyvärr karakteriseras av en ineffektiv vattenanvändning. Uzbekistan och Turkmenistan är bekymrade och regeringen i Uzbekistans huvudstad Tasjkent försöker etablera en dialog med afghanerna för att förebygga vattenbristen så långt det är möjligt.
Kina är inblandad i vattenfrågorna i Centralasien genom floderna Irtysj och Ili. Kazakstan som ligger nedströms längs floden Ili har fått till stånd ett formellt vattensamarbete, men däremot inte några egentliga åtaganden från kinesisk sida. Frågan om hur man ska dela tillgängligt vatten skjuts i förhandlingarna framåt år från år samtidigt som bevattningen har byggts ut på den kinesiska sidan.
Som en reaktion på kazakiska klagomål engagerar Kina sina egna experter för att göra bevattningen på andra sidan gränsen mera effektiv och de kazakiska dammarna säkrare. Under våren 2025 skrevs ytterligare ett memorandum på för att fördjupa samarbetet. Kommer de kazakiska påtryckningarna att ge resultat? Här finns ett politiskt motiv från kinesisk sida att inte vara för besvärliga. Centralasien är viktig för etableringen av den nya Sidenvägen till Europa.
”More Crop Per Drop”
I Kazakstan och Uzbekistan, som är beroende av det som händer uppströms, är man mycket oroliga för vattentillgången i framtiden. Uzbekistan räknar med att ha 10% mindre vatten tillgängligt redan år 2030. Klimatförändringarna och användningen i Afghanistan är huvudorsaker.
Det finns oerhört mycket att göra för att effektivisera bevattningen. Det finns indikationer på att så mycket som 50% av vattnet aldrig kommer fram till fälten på grund av undermålig infrastruktur.
I Kazakstan och Uzbekistan pågår stora projekt för att spara vatten. Länderna har särskilda vattenministerier som jobbar långsiktigt med att effektivisera vattenanvändningen. Det är för övrigt sällan man ser en statlig institution som är så framgångsrik med att reklamera sina insatser i media som det kazakiska vattenministeriet. Man hävdar att så mycket som 580 000 hektar (av ca 1,9 miljoner hektar) nu använder en effektivare bevattningsteknologi. Motsvarande areal i Uzbekistan är enligt officiella uttalanden 1,4 miljoner hektar (av totalt 4,2 miljoner hektar). Odlingen av ris som kräver mycket vatten regleras. En nyckelåtgärd är att kanalerna får beläggning av betong så att inte vattnet försvinner på vägen till fälten. Men det sparade vattnet ska främst användas till utökad bevattning, inte för att lösa miljöfrågor som den tömda Aralsjön.
När det gäller försöken att effektivisera bevattningen och dessutom öka hänsyn till miljön så är flera internationella aktörer engagerade såsom EU, FAO, FN, Schweiz och Tyskland. Världsbanken, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och den Asiatiska Utvecklingsbanken (ADB) bidrar med krediter och gåvomedel.
Vattenkvalitet är en fråga som kommit på mellanhand då volymerna som är tillgängliga för bevattning är den stora frågan. Vare sig på nationell eller regional nivå har kvaliteten prioriterats. Ett undantag är samarbetet mellan Kazakstan och Uzbekistan. Alla länder har som regel mätningar som gör det möjligt att följa utvecklingen. Men kopplingen mellan resultaten och arbetet med företag och kommuner för att minska föroreningarna fungerar dåligt.
Salthalten är en viktig fråga, och blir ett större problem ju längre nedströms man kommer. Mycket av det vatten som redan använts, leds tillbaka till floderna som får ett allt större saltinnehåll. Ofta används vatten från vårfloden för att skölja igenom jordarna och få bort en del av saltet som kan skada grödorna. Det bidrar förstås till en ännu högre vattenanvändning. Dessutom är saltinnehåll ett stort problem för dricksvatten.
Klimatet, dammarna och framtiden
Det framtida klimatet är avgörande för tillgången och behovet av vatten. Man kan konstatera att det har blivit varmare, vilket inte minst var fallet under sommaren 2025. Det är svårare att förutse framtida nederbördsnivåer men olika scenarier pekar på en ökad risk för extremväder. Det gäller torka förstås, men också översvämningar som i Kazakstan under vårarna 2024 och 2025 då snösmältningen var intensiv efter tidig vårvärme.
I bergiga Kirgizistan och Tadzjikistan smälter glaciärerna, och försvinner i många fall helt. Då får vattenflödet från bergen en minskad uthållighet över sommaren, och blir därmed sämre anpassad för bevattning.
För att motverka effekten av klimatförändringarna är det tänkt att de nya stora dammarna (Rogun och Kambarata 1) och mindre vattenreservoarer ska spela en viktig roll. Bara i östra Kazakstan planeras 95 nya mindre reservoarer.
Ett problem med de gamla och planerade dammarna är risken för olyckor. Det finns en osäkerhet om mer än 100 stora dammar, mestadels belägna vid gränsöverskridande floder. Åldrande dammar och otillräckligt underhåll leder till ökade risker för liv, människors hälsa, egendom och miljön. Om en damm brister kan det få katastrofala konsekvenser i regioner och länder nedströms.
År 2010 brast Kyzyl-Agash-dammen i Kazakstan. Minst 43 personer dödades och över 1 000 evakuerades från en by nedströms. Och detta var en mindre damm. En olycka vid en damm i Uzbekistan – Sardobe-dammen – på våren 2020 gjorde att stora områden översvämmades såväl i Uzbekistan som i Kazakstan.
Länderna i Centralasien står inför stora utmaningar när det gäller framtiden. Vatten och dess användning i jordbruket är ett akut problem. Hälften av befolkningen i regionen på 80 miljoner bor på landsbygden och deras utkomst är direkt kopplad till möjligheterna att bevattna. Frågan om Aralsjön överskuggas av denna utmaning. Därtill kommer den centrala frågan om rent dricksvatten.
Det finns inga enkla lösningar, inte minst när det gäller Aralsjön. Men det finns stora möjligheter att använda det tillgängliga vattnet bättre och länder med ekonomiska muskler som Kazakstan och Uzbekistan har kommit en bit på väg. Ökade priser på användning av vatten och energi är en politiskt svår väg, men man börjar förstå att detta är nödvändigt.
Ett fördjupat samarbete mellan länderna när det gäller energi, vatten och miljö är viktigt. Steg har tagits och det finns förutsättningar för fortsatta framsteg. Länderna behöver vidare definiera nationella och gemensamma miljömål som en bas för att med tiden etablera en ekologisk balans i regionen. Här behöver mera göras! Anpassning till förändringarna i klimatet är en övergripande fråga och man behöver man tänka längre framåt än 5 eller 10 år. Frågan är om ledarna i länderna kommer att fatta nödvändiga beslut, inklusive gemensamma sådana, för att hitta lösningar för ett framtida hållbart samhälle?
Denna artikel ger en mycket kortfattad översikt av vattensituationen i Centralasien. Du läsare som vill diskutera specifika frågor är välommen att kontakta författaren, Bo Libert, på e-postadressen: bocarl.libert@gmail.com.
- På kartorna återfinns de engelska motsvarigheterna till de flesta geografiska namn som förekommer i artikeln. ↩︎