Europa hotas nu återigen av diktaturer, krig, ockupationer och stora flyktingströmmar. Det kan då vara nyttigt att läsa en bok om hur man upplevde detta förra gången; före, under och efter andra världskriget. Denna nyutkomna bok på 343 sidor, som är utgiven på eget förlag, är skriven av Leo Kramár, född för över 100 år sedan i Tjeckoslovakien och boende i Sverige sedan 1949. Förutom starka minnen och goda kunskaper om den historiska kontexten bygger boken på, och innefattar, dagboksanteckningar, brev, foton och teckningar.
Författaren berättar först om sin uppväxt på 1930-talet i sydöstra Mähren i en katolsk familj med sin mor, hennes släktingar samt sin styvfar, medan hans biologiske judiske far bor i Prag. Boken skildrar familjens bestörtning över Münchenöverenskommelsen som innebar att Hitlertyskland införlivade Sudetenland inklusive Břeclav, trots att staden bara hade cirka 17 % tyskar. Staden ockuperas snabbt i oktober 1938 av nazisterna och delar av familjen flyttar över till Hodonín på den tjeckiska sidan, där Leo går i gymnasiet. I mars 1939 erövras resten av landet och förvandlas till protektoratet Böhmen-Mähren som nazifieras och förtyskas. Tjeckerna förtrycks och att lyssna på utländsk radio förbjuds strängeligen, men Leos familj gör det ändå. Då riksprotektorn Heydrich tillträder införs undantagstillstånd. Många dödsdomar utdöms och raslagar mot judar och slaver genomdrivs. Mordet på Heydrich 1942 leder till intensifierad tysk terror. Vid den tiden tar Leo studenten.
Leo hatar tyskar, men det finns nyanser. När han arbetar som revisor hos en tysk direktör, börjar denne att skjuta omkring sig under en promenad med Leo. Sedan får Leo utan ett ord ett mjölkpaket av direktörens sekreterare. Med ett album Beethoven-skivor lyckas Leo få en tysk läkare att befria honom från tvångsarbete i Tyskland.
Oundvikligen handlar boken mycket om det judiska. Leo klarar sig undan nazisternas raspolitik genom att använda styvfaderns efternamn i stället för faderns. Han intresserar sig tidigt för judiska grannar och deras vanor och skräms under ockupationen av nazisternas allt värre behandling av dem. Han lär sig att ”det finns saker du inte ska prata om”. Han skäms för att inte ha stannat och pratat när han mött en judisk vän på gatan.
Särskilt tänker Leo förstås på sin far i Prag, som skickar pengar till honom och familjen så länge det går. Boken citerar faderns många brev, som vittnar om allt svårare förhållanden ända till september 1943, då fadern får ”transport” till FZ Theresienstadt och, ett år senare, därifrån till Auschwitz, där han mördas. På bokens sista sidor föreställer sig författaren hur det gick till.
Med stöd av en krigsdagbok skildrar boken vidare Sovjetarméns ankomst till Hodonin i april 1945 och befrielsen från nazisterna. Officerarna är ganska korrekta, men soldaterna är slitna och odisciplinerade; de stjäl allt av värde och begår våldtäkter på tjeckiska kvinnor. Leo ser ryssarna som främmande och obildade. Han kan ändå göra sig förstådd med dem, och de är bättre än de grymma tyskarna. Efter det tjeckiska upproret i Prag kapitulerar tyskarna den 8 maj.
De flesta av Leos judiska släktingar har dödats, men hans farmor överlevde mer än två år i Theresienstadt, en faster gömde sig i Slovakien och en farbror hade flytt med båt längs Donau före kriget.
Vidare skildras hur Leo som student i Prag för första gången får göra en utlandsresa sommaren 1947, nämligen till Sverige, för att studera revisionsväsendet. Han blir imponerad av landet och får vänner. Tillbaka i Prag får han uppleva det sovjetstödda kommunistiska maktövertagandet i februari 1948. Han engagerar sig i demokratiska protester och förskräcks över polisens brutalitet, som känns som värre än tyskarnas. Han vägrar att underteckna en lojalitetsförklaring till kommunistregeringen och beslutar sig att fly landet.
Utförligt berättar författaren om hur han flyr tillsammans med ett par vänner med Schweiz som första mål, via hembygden över till Österrike, vilket vid denna tid är uppdelat i fyra ockupationszoner. Först kommer de till den ryska zonen, men till slut fastnar de i ett läger i den franska zonen, längst västerut. Där arbetar de hårt i flera månader på olika ställen samtidigt som de söker visum för att resa till Sverige. Med svenska vänners hjälp lyckas de, och i mars 1949 anländer de till Malmö.
Möjligen saknas i boken en kommentar till att den demokratiska Beneš-regeringen efter krigsslutet landsförvisade hela den tyska befolkningen från Tjeckoslovakien.
Bokens titel är kanske lite oklar, men den härrör från Eyvind Johnson.
I stort sett är det en välskriven memoarbok, som ger en trovärdig och engagerande bild av författarens ofta dramatiska upplevelser. Den ger en korrekt teckning av den storpolitiska bakgrunden. Boken inbjuder till reflexioner om vilka memoarböcker som vår samtids krig, förtryck och flyktingströmmar kommer att frambringa.
Om boken:
Leo Kramár
Årsbarn med världen. Memoarer
ISBN 978-91-531-6920-8.
Beställs direkt från författaren: leokramar@telia.com