Stillbild ur Granatäpplets färg (1969) (Bild: Sona Stepanian).
”Jag är en georgisk armenier som suttit i ryskt fängelse för ukrainsk nationalism.”
Sergej Paradzjanov
Sergej Paradzjanov (1924–1990) är en av 1900-talets mest särpräglade regissörer. Han blev internationellt känd med filmer som Skuggor av glömda förfäder (ukrainsk titel: Тіні забутих предків, 1964) och Granatäpplets färg (armenisk titel: Nřan guynə, 1969), men hans konst sträckte sig långt utanför filmen till kollage, teckningar och objekt. Hans biografi är lika dramatisk som hans verk: uppväxten i Tbilisi, förlusten av hans första hustru, år i fängelse för sin homosexualitet och en lång period då han förbjöds att göra film. Trots detta fortsatte han att skapa och utveckla ett bildspråk som förenade skönhet, motstånd och lekfullhet.
I Sverige har han hittills främst setts som filmskapare. Den aktuella utställningen presenterar honom nu som helhetskonstnär. Bakom projektet står curatorn Sona Stepanian, som vill sätta ljus på Paradzjanovs betydelse bortom filmen. Jag har tidigare samarbetat med Sona vid flera tillfällen och känner henne som en lysande kurator. Jag passade därför på att ställa några frågor om denna utställning.
Vad gör att just Södertälje blivit platsen för att just nu presentera Sergej Paradzjanov?
– Det finns flera sammanfallande skäl. För det första markerar vi hundraårsminnet av Paradzjanovs födelse, ett jubileum som har uppmärksammats stort i Armenien och runt om i världen.
För det andra är Södertälje en stad med en av de största armeniska gemenskaperna i Sverige – omkring 4 000 personer av landets totalt cirka 13 000. Här finns inte bara migranter från Armenien och Ryssland efter Sovjetunionens upplösning, utan också äldre diasporagrupper från Libanon, Syrien, Iran, Irak och till och med Polen. Staden har blivit ett viktigt kulturellt centrum, inte minst genom S:ta Maria armeniska apostoliska kyrka med dess omfattande utbildnings- och kulturverksamhet.
Och slutligen: Paradzjanovs aktualitet. Hans mångkulturella erfarenhet och konstnärliga praktik rymmer frågor som är högst relevanta idag – om exil, förföljelse, migration, om köns- och sexualitetscensur, och om att gång på gång återuppfinna både sin konstnärliga och sin mänskliga identitet. Dessa teman är starkt närvarande även i svenska kulturdiskussioner, inte minst i debatten om konstnärliga friheter och statens roll i skapandeprocesser.
Utställningar med Sergej Paradzjanov har visats i många europeiska länder – exempelvis i Frankrike, Tyskland, Polen, Belgien, Storbritannien, Italien, Spanien och Nederländerna. Är detta den första separatutställningen av Paradzjanov i Sverige, eller har hans verk presenterats här tidigare?
– Ja, detta är den första presentationen av Paradzjanov i Sverige som helhetskonstnär, inte bara som filmregissör. Här visas hans kollage, de teckningar som tillkom under fängelseåren samt arkivfotografier, i dialog med utdrag ur de ikoniska filmerna. Tidigare har han främst varit känd som regissör, medan hans bildkonst i stort sett varit okänd för publiken.
Vilka händelser i Paradzjanovs liv tycker du är viktigast för att förstå hans konstnärskap?
Hans studier vid VGIK , Gerasimovinstitutet för filmkonst i Moskva, under Alexander Dovzjenko och Igor Savtjenko, följt av arbetet vid filmstudion i Kyiv där Skuggor av glömda förfäder spelades in, gav honom internationell berömmelse och blev avgörande för hans konstnärliga utveckling. Ett viktigt ögonblick var också mötet med Andrej Tarkovskij: Ivans barndom (Иваново детство, 1962) fick Paradjanov att förstå regissörens särskilda roll i filmen.
Hans biografi präglas även av tragedi: hans första hustru, Nigjar Karimova, dödades av sina släktingar, och temat om den tragiska kärleken återkommer senare i många av hans verk. Viktigt för utvecklingen av Paradjanovs konstnärliga metod var också hans ursprung: uppväxten i en antikvitetshandlarfamilj i Tblisi gav honom förmågan att se skönhet både i sällsynta och vardagliga föremål, liksom en passion för samlande. Just denna erfarenhet gjorde det möjligt för honom att förvandla de mest anspråkslösa ting – skärvor av porslin, vakra pappersremsor, vykort – till dyrbara konstnärliga material som senare blev grunden för hans berömda kollage.
Finns det i Sverige eller i Europa regissörer och konstnärer som kan jämföras med Paradzjanov i fråga om skala, konstnärliga grepp eller stil? Vilka paralleller är möjliga i en europeisk kontext?
Jag har svårt att hitta några direkta paralleller till Paradzjanov. Men om man talar om beröringspunkter kan man nämna till exempel Peter Greenaway, med sin bildmässiga överdådighet och teatralitet, Roy Andersson för hans statiska och måleriska scener, Michel Gondry för den poetiska surrealismen, Jan Švankmajer för redigering där föremål och material bygger berättelsen snarare än en linjär handling – och förstås Pedro Almodóvar, där färgerna bär lika mycket mening som känsla och symbolik. Allt detta är uttryck som också finns hos Paradzjanov. Själv såg han upp till Antonioni, Fellini, Pasolini, Eisenstein och Tarkovskij – filmskapare som han också tillägnade kollage och teckningar.
När det gäller det europeiska bildkonstfältet under 1900-talet är det förstås omöjligt att bortse från centrala rörelser som surrealismen, dadaismen och Arte Povera, som starkt avspeglas i Paradzjanovs verk. Men om man ser på Paradzjanov som en samtida queer-ikon – vilket ofta är fallet i västerländska institutioner – vill jag gärna tro att han skulle ha funnit ett gemensamt språk med dagens konstnärer som betonar könsrollernas konstruerade karaktär och använder performance. Jag säger detta med stöd i de otaliga fotografier som vänner och kollegor tog av Paradzjanov, där varje bild i sig framstår som en liten show.
Paradzjanov talade öppet om sin homosexualitet, vilket ledde till att han fängslades. Hur speglas erfarenheten av förföljelse och marginalisering i hans konstnärliga praktik?
De verk som Paradzjanov skapade under fängelseåren, och under den långa tiden efter frigivningen då han förbjöds att göra film och uteslöts ur Filmskaparförbundet, har en särskild betydelse i hans oeuvre. När han 1974 dömdes till fem års arbetsläger, på anklagelser om bland annat ”homosexuella handlingar” och ”stöd till ukrainsk nationalism”, berövades han sin frihet – och under femton år förhindrades han att arbeta med film. Ändå upphörde han aldrig att skapa. Kollagen blev hans nya medium, eller som han själv uttryckte det: ”komprimerade filmer”.
Sergej Paradzjanov, kollage (bild: Sona Stepanian)
I fängelset arbetade han med vad som fanns till hands: han sydde dockor av trasor, ritade på omslagspapper, tändsticksaskar och spelkort, gjorde stilleben av pressade blommor från gårdspromenaderna. Efter frigivningen återvände han till kollage och måleri, där han omtolkade kulturella ikoner – som Mona Lisa – och fortsatte att utveckla sitt intima protestspråk som formades i isolationen.
På utställningen ägnas denna period speciell plats, där flera av de mest betydelsefulla verken visas. I fängelset blev hans konst en strategi för överlevnad och ett språk för motstånd, reducerat till symboler, tecken och personliga gester. Verken är både ömtåliga och djupt privata – en dialog med sig själv, med medfångar och med de allra närmaste. Paradzjanov brukade säga att det var där han lärde sig lyssna, bekänna och samla på otaliga mänskliga berättelser – manus till framtida filmer som han faktiskt skrev, men som förstås aldrig kunde realiseras.
Hur ser situationen med mänskliga rättigheter ut i Armenien nu? Kan man säga att Paradzjanovs arv bidrar till samtal om det?
Paradzjanovs liv och verk öppnar ettrum för reflektion kring identitetens mångfald, dess flytande gränser och rätten till självuttryck – något som har stark resonans i dagens diskussioner om rättigheter och frihet. Samtidigt vore det missvisande att hävda att hans arv direkt bidrar till en förbättring av situationen för hbtq+-personer i Armenien. Jag känner inte till något institutionellt initiativ – symposium, utställning eller annan offentlig diskussion – som uttryckligen hänvisar till Paradzjanov i detta sammanhang. Däremot finns enskilda författare och konstnärer, både i Armenien och inom diasporan, som i sina verk anknyter till hans arv. Men dessa uttryck förblir konstnärliga tolkningar snarare än försök att skapa en systematisk eller kollektiv röst.
Hur kan man definiera Paradzjanovs betydelse för den armeniska och den globala kulturen?
Paradzjanovs betydelse för den armeniska kulturen är enorm – han har en särställning och är bärare av dess moderna kulturella kod. Hans inflytande på världskinematografin är också obestridligt. Samtidigt, som kurator verksam inom samtidskonst, vill jag betona att hans konstnärskap ännu inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Det saknas fortfarande tillräcklig forskning, texter och utställningar om hans skapande. Paradzjanov är fortfarande underskattad och inte fullt ut förstådd som bildkonstnär, och hans verk är i stort sett frånvarande i de stora europeiska museisamlingarna.
Vilka samarbetar ni med i Armenien inom projektet, och hur viktigt är det internationella samarbetet?
Vi samarbetar nära med Sergej Paradzjanov-museet i Jerevan, som tillhandahåller originalverken. Därtill medverkar flera filminstitutioner: Armeniens nationella filmcentrum (Hayastani kinoyi himnadram, i utlandet mer känt under sitt engelska namn National Cinema Centr of Armenia, NCCA), Dovzjenko-centret i Kyiv och Cinemateket vid Svenska Filminstitutet, som även delar med sig av originalaffischer. Vi för också samtal om en retrospektiv nästa år.
Det internationella samarbetet är avgörande. Paradzjanovs arv är utspritt i privata samlingar och mellan olika nationella arkiv i Jerevan, Kyiv och Tbilisi. En viktig partner är också Fondazione Cineteca di Bologna och filmvetaren Daniel Bird, som restaurerat och digitaliserat hans filmer och funnit censurerade scener ur Granatäpplets färg. Några av dessa unika fragment kommer att visas i utställningen.
Vilken erfarenhet eller vilket intryck vill ni att besökaren tar med sig från denna utställning?
Vi hoppas att de som möter Paradzjanov för första gången inte bara ska upptäcka hans unika värld, utan också komma närmare sig själva – och kanske på nytt förälska sig i livet i all dess komplexitet. För den som redan känner till hans verk är utställningen en sällsynt möjlighet att återvända till hans konst och uppleva originalen, något som i dag är både exklusivt och värdefullt.
Paradzjanovs konst, formad av många kulturer och erfarenheter, fortsätter att inspirera och tala till vitt skilda, ibland motsägelsefulla gemenskaper. Min förhoppning är att utställningen kan samla dessa röster – kanske inte i aktiv dialog, men i en gemensam, stilla närvaro kring konsten.
Utställningen ”Sergej Parajanov — A Right to Dream” äger rum i Södertälje konsthall (tillfälligt i lokaler på Torekällbergets friluftsmuseum, c/o Källgatan 15, Södertälje).
Den öppnar med vernissage den 4 oktober 2025 kl. 14.00 och pågår till 22 februari 2026.
Besökstider: torsdag–söndag kl. 11–16. Fri entré.
Sergej Paradzjanov, kollage (bild: Sona Stepanian)