Albanien ligger i kanten av Östsällskapets intresseområde och har såvitt bekant aldrig omskrivits i dess publikationer. Landet och dess folk har ändock en lång och omvälvande historia, som förtjänar intresse. Vår svenska bild av Albanien är alltför präglad av kommunistdiktaturen och relationerna till Jugoslavien, Sovjetunionen och Kina under efterkrigstiden. Under större delen av sin historia har landets relationer till omvärlden dominerats av grannländerna Italien och Grekland i deras olika historiska skepnader, och gör det delvis än idag. Här följer en kort historisk exposé.
De första kända invånarna i det nuvarande Albanien var indoeuropeiska illyriska stammar, bland dem albanoi. Från 700-talet fKr anlade grekiska städer, främst Korint, flera kolonier längs kusten. På 100-talet fKr införlivades Illyrien i det expanderande romarriket, vilket många fornlämningar vittnar om.
Amfiteater i världsarvet Butrint (foto: förf.)
När imperiet delades 395 eKr i en västlig och en östlig del hamnade albanerna i den östra, bysantinska, och blev kristna, först under påvekyrkan i Rom, sedan under den grekisk-ortodoxe patriarken i Konstantinopel. Det av greker präglade Bysans’ herravälde över nuvarande Albanien avbröts under 800–900-talen av bulgariska erövrare och i slutet av 1000-talet av normanderna från Sicilien, som kanske inte kan räknas som ”italienare” till skillnad från handelsrepubliken Venedig, som bredde ut sig längs den dalmatiska kusten. Efter det fjärde korstågets erövring av Konstantinopel 1204 försvagades Bysans makt, och sicilianare proklamerade ett albanskt kungadöme 1272.
Efter slaget vid Kosovo pole 1389, där en kristen koalitionsarmé besegrades, och osmanernas intåg i Konstantinopel 1453 följde 500 år av osmanskt/turkiskt herraväldeöver albanerna, trots motståndskampen under Skanderbeg, som med tiden blev nationalhjälte och även hyllats av påven.
Monument över Skanderberg i Tirana (foto: förf.)
Många albaner flydde därefter till Syditalien, och än idag finns det cirka 100 000 arbëreshë i ett femtiotal byar där. De kvarvarande albanerna övergick i stor utsträckning till islam, och samhället islamiserades. Åtskilliga albaner gjorde karriär i det osmanska imperiet. Under andra hälften av 1800-talet växte en nationell rörelse fram, som kämpade för autonomi inom imperiet. 1908 enades man om att använda det latinska alfabetet. I samband med Balkankriget mot Turkiet 1912 utropade albanerna sitt land som självständigt, vilket 1913 erkändes av stormakterna. De drog upp landets nuvarande gränser som dock lämnade stora albanska minoriteter utanför gränserna i nuvarande Montenegro, Kosovo, Nordmakedonien och Grekland.
Då första världskriget bröt ut, splittrades Albanien och grannländerna ockuperade delar av landet. Först 1920 kunde albanerna bilda ett parlament och tillsätta en regering med Tirana som huvudstad. Ahmed Zogu, en muslimsk klanledare som varit inrikesminister och premiärminister skaffade sig diktatorisk makt 1924, först som president, sedan som kung. Snart sökte han stöd hos Benito Mussolinis fascistiska regim, som fick stort politiskt och militärt inflytande. Italienska företag byggde hus, vägar och hamnar i landet. I april 1939 ockuperade och annekterade Italien Albanien och jagade Zogu i landsflykt.
Under andra världskrigetförsökte Mussolini sedan, i allians med Hitler och i sin strävan att göra Medelhavet till mare nostrum, att från Albanien också erövra Grekland 1940, men Grekland slog tillbaka och intog södra Albanien. Då Hitlertyskland i april 1940 ockuperade Jugoslavien och Grekland, fick det albanska protektoratet tillbaka den delen och dessutom albanskbebodda områden i grannländerna, inklusive Kosovo. (På liknande sätt belönades Ungern och Bulgarien av Hitler.) Men då Italien lämnade kriget och ockuperades av Hitlertyskland 1943, ockuperades också Albanien av tyskarna, som åter gjorde Albanien formellt självständigt. Motståndet mot ockupationen växte dock, och i november 1944 lyckades kommunistiska partisaner under ledning av Enver Hoxha befria landet. Albanien återlämnade Kosovo och andra delar av grannländerna till dessa och inledde nära samarbete med det kommunistiska Jugoslavien. Men då Sovjet bröt med Jugoslavien 1948, lierade sig Albanien med Sovjet och från 1961–1978 i stället med Kina. Förbindelserna med Italien, Grekland och andra västländer bröts och gränserna stängdes.
Kommunistisk syn på Albaniens frihetskamp. Mosaik på Historiska museet i Tirana (foto. förf.)
Nya relationer med Italien
Först vid kommunismens fall 1991 öppnades Albanien och förbindelserna med Italien återknöts. På grund av den politiska och ekonomiska krisen i landet började våren 1991 en emigationsvåg som främst gick till det närbelägna Italien, som lockade med välstånd och demokrati. 2019 uppgick antalet albanska medborgare i Italien till ca. 441 000 personer, landets näst största invandrargrupp. Åren 2008–2020 blev över en kvarts miljon italienska medborgare. (Utöver dessa kommer 100 000 arbëreshë enligt ovan) Emigranterna har genom åren skickat hem pengar till sina familjer och starkt bidragit till Albaniens ekonomi, samtidigt som de ofta diskriminerats och indragits i brottslighet.
Då omfattande pyramidspel ledde till nya oroligheter i Albanien och regeringen tappade kontrollen 1997, upprättade Italien patruller i Adriatiska havet för att stoppa immigranter och fick huvudrollen i en av FN tillsatt fredsbevarande styrka i Albanien, som återställde ordningen. 2023 ingicks ett avtal om att upprätta läger i Albanien för upp till 36 000 migranter, som kommit irreguljärt till Italien, medan asylansökan behandlas. Två läger byggdes men står ännu 2025 tomma.
Italien har på flera sätt understött Albaniens ekonomiska utveckling. 2023 gick 25 % av Italiens export, främst industriprodukter, dit och Italien mottog hela 41 % av Albaniens export. 2014 undertecknades ett energiavtal om integrering av el- och naturgassystemen inom Trans Adriatic Pipeline Project. Vid ett statsbesök i Tirana 2014 kallade Italiens premiärminister Matteo Renzi Albanien för sin närmaste allierade i regionen och stödde dess integration i EU. Ett tecken på närhet är att 2025 års Giro d’Italia startade i Albanien.
Som italiensk förbindelse med Albanien kan man kanske också räkna två påvebesök. Redan 1993 kom Johannes Paulus II till Tirana för att ordinera fyra romersk-katolska biskopar. 2014 kom även påve Franciscus dit på sin första resa i Europa. Han prisade då den kristna gemenskapen mellan landets 8,3 % romerska katoliker och de grekisk-ortodoxa (5%), samarbetet med muslimerna (46 %) samt hyllade offren för den kommunistiska regimen.
Relationer med Grekland
Albaniens relationer med Grekland sedan 1991 har varit lite mer komplicerade än med det större grannlandet Italien. Liksom till Italien kom ett stort antal ekonomiska flyktingar dit med liknande motiv och problem. De utgjorde 2019 Greklands största invandrargrupp, och Grekland blev efter Italien det viktigaste immigrationslandet för albanerna. Senare har dock många flyttat vidare, så antalet albaner med uppehållstillstånd minskade från 423 000 2021 till 292 000 året efter. Fram till 2022 beräknas också en halv miljon ha blivit grekiska medborgare. (En möjlig felkälla är dock albaner från till exempel Kosovo). Albaner som bott i Grekland sedan medeltiden har assimilerats. Totalt är Albanien ett av de länder som haft mest utvandring i världen, och befolkningen har minskat från över tre (1990) till 2,4 miljoner 2023. Fler albaner bor utanför än i Albanien.
En del av de albaner som utvandrat till Grekland har varit etniska greker, Albaniens då största minoritet. 80 % av dessa har lämnat landet och fått speciella grekiska identitetskort. (Ca 189 000 2008, antagligen inkluderade i totalen ovan) Det fick också ortodoxa vlacher/arumäner, en annan minoritet som talar ett med rumänska besläktat språk (300 000–500 000, 2 % i Albanien) och ortodoxa albaner. Men då Grekland sedan gav dem medborgarskap, har antalet med special-ID sjunkit till 13 000.
Grekernas status i Albanien har länge varit ett problem som engagerat Grekland. Redan deras antal är omstritt. Enligt västliga uppskattningar utgjorde grekerna den största minoritetsgruppen med ca. 200 000 2006, enligt officiella albanska källor bara 50 000–60 000 år 2010. Enligt officiella grekiska källor, som möjligen innefattade vlacher och ortodoxa albaner, var grekerna över 300 000.
Under kommunisttiden upprättades en ”minoritetszon” för grekerna i den sydligaste delen av landet med begränsade språkrättigheter. Utanför denna förbjöds språket, folk förvisades från zonen av föregivna säkerhetsskäl och ortsnamn ändrades. Då Albanien blev en (visserligen skakig) demokrati 1991, tillerkändes minoritetsrättigheter bara de greker som kunde bevisa att de härstammar från minoritetszonen. Det vill säga att de som bodde utanför eller i blandade samhällen, där greker var i klar majoritet, inte räknades och inte fick rätt till exempelvis skolundervisning på både albanska och grekiska. Grekerna i norra Epirus har protesterat mot detta, bland annat på OSSE:s Human Dimension-möten och fått stöd från såväl Grekland som Amnesty International. 2025 fick grekerna dock äntligen rätt att identifiera sig som greker utan hänsyn till hemort och officiella dokument. Genom grekernas stora utvandring har rimligtvis minoritetsproblemen minskat i omfattning, om än inte till sin natur. De allra flesta greker är numera tvåspråkiga, medan albanerna inte anser att de behöver lära sig grekiska. Men det finns vägskyltar på grekiska vid några byar.
S:t Nikolaos Mesopotamos, bysantisk kyrka i en grekisk by (foto: förf.)
Ett annat problem har varit grekernas deltagande i Albaniens politiska liv. 1991 fick deras parti Omonoia inte delta i parlamentsvalet på grund av en ny lag som förbjöd partier på religiös, etnisk eller regional basis. Men efter protester från Grekland och internationella organisationer fick ett annat grekiskt parti delta i nästa val. 2004 (och 2017) fanns det fem etniska greker i det albanska parlamentet och två i regeringen. 2023 uppstod åter en kris då en grekisk lokalpolitiker, som engagerat sig i frågan om grekiska fastigheter på den attraktiva kusten vid Himara, greps. Grekland protesterade och stoppade förhandlingar om fem kapitel för Albaniens EU-tillträde.
De bilaterala relationerna har också belastats av frågan om havsgränsen runt de närbelägna Joniska öarna, främst Korfu. 2009 nåddes ett delimitationsavtal, men det underkändes följande år av Albaniens Konstitutionsdomstol. 2020 hänsköts frågan till Internationella domstolen i Haag.
En annan komplikation är Albaniens goda relationer, även på det militära området, med det muslimska Turkiet, Greklands arvfiende. När det varit spänt i förhållande till Grekland, har Albanien kunnat få stöd från Turkiet, och många albaner har flyttat dit. Vidare har Albanien nära band med Kosovo, vars självständighetsträvanden man gynnade på 1990-talet i likhet med Turkiet. Då Serbien 1999 försökte stoppa dessa och fördrev över 800 000 albaner från Kosovo, tog Albanien emot 450 000 flyktingar. Grekland stod i stället på (det ortodoxa) Serbiens sida.
Trots alla dessa problem och kriser har relationerna mellan Albanien och Grekland förbättrats. Redan 1996 undertecknades ett avtal om vänskap, samarbete och säkerhet. Vid ett besök i Albanien 2015 såg Greklands utrikesminister Nikos Kotzias historien med grekerna i Albanien och albanerna i Grekland som en bro mot fruktbara relationer i framtiden. Båda utrikesministrarna förklarade att det inte fanns några olösta frågor eller tabun mellan länderna.
2022 besökte Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis Albanien inklusive ett par grekiska byar, varvid han uttryckte stöd dels för deras rättigheter. dels för Albaniens EU-ansökan. Grekland understödde Albaniens anslutning till Nato 2009 och dess kandidatstatus i EU 2014, då Grekland var ordförandeland. Länderna utbyter besök över gränsen (fortfarande Schengengräns) på många nivåer och samarbetar nära på en rad områden, även militärt. Grekland är en av Albaniens stora handelspartners, bland annat på energiområdet, dess näst viktigaste mottagare av exporten (9,4 % 2023), och stor investerare.
Resumé och epilog
Italien har alltså i olika skepnader dominerat Albanien under långa perioder, men också Grekland har haft inflytande sedan antiken, under 1900-talet också genom ömsesidiga minoriteter. Detta utesluter inte att Albanien också påverkats av andra grannar. Främst är förstås Osmanska riket under ca. 500 år, då de flesta albaner blev muslimer, men också de slaviska staterna Bulgarien på 800-talet, Serbien på 1300-talet och Jugoslavien på 1940-talet har påverkat landet innan Sovjet blev bästa vän.
Men sedan 1991 har mycket hänt. Italien och Grekland har blivit stabila och fredliga demokratier med goda relationer till Albanien. Forna tiders dragkamp om makt över Albanien har ersatts av konkurrens om marknader och investeringsprojekt. Albanien å sin sida har sedan 2000-talet blivit en relativt stabil demokrati, om än med auktoritära drag. I 2025 års parlamentsval vann det Socialistiska partiet under ledning av Edi Rama för fjärde gången. Landet har gjort snabba framsteg i sina EU-förhandlingar och räknar med medlemskap 2030. Som tecken på internationellt erkännande kan nämnas att i maj 2025 möttes 54 europeiska ledare i Tirana för att bland annat diskutera Rysslands anfallskrig i Ukraina. Albanien står här på Ukrainas sida.
Landet har vidare blivit en snabbt växande marknadsekonomi (3,6 % BNP-tillväxt 2024) som ökat sin handel med både nära grannar och avlägsna som USA och asiatiska länder. En betydande faktor under senare år har turistindustrin varit, delvis tack vare relativt låga priser. Antalet utländska besökare ökade 2023–2024 med 15 % till 11,7 miljoner. Även kineserna kommer tillbaka, denna gång som investerare och turister, men det är en särskild historia.