Ryska bokhandlar översvämmas numera av böcker om sovjettiden, Stalin och andra världskriget. Bland dessa märks en serie böcker om historiska myter som nu trycks i väldiga, rent sovjetiska upplagor, skrivna av Rysslands nuvarande kulturminister Vladimir P. Medinskij, tidigare dumaledamot och professor vid Moskvas
statliga institut för internationella relationer (MGIMO). Av särskilt intresse är hans bok om andra världskriget (Vojna. Mify SSSR. 1939-1945), som kom ut med en ny text- och en bildupplaga lagom till 70-årsjubileet av krigsslutet. Det Stora fosterländska kriget (som andra världskriget kallas på ryska) framställs som 1900-talets viktigaste (glavnoje) händelse och när den omvärderas anses det ingå i en plan att plundra Ryssland på resurser och territorium.
Bokens syfte är att bekämpa ”myter” om att Stalin och Hitler var lika skyldiga till andra världskriget och att visa att det var SSSR (Sovjetunionen) som vann kriget. Den riktar sig mot både västliga kritiker, perestrojkahistoriker och ”liberaler” som det sovjetiska kommunistpartiets andreman Alexander Jakovlev, som kallas CIA-agent.
Den kan ses som ett svar på det hederliga kollektivverket Istorija Rossija, XX vek, redigerat av Andrej Zubov på samma institut som Medinskij. Trots sina över 700 sidor med många noter och referenser är boken en antivästlig pamflett och en handledning i sovjetisk argumentationsteknik. Några exempel:
Gentemot ”myter om den rörande vänskapen mellan de två tyrannerna” Stalin och Hitler bestrider Medinskij att det ”fascistiska svärdet smiddes i SSSR” genom att Tyskland (i kraft av Rapalloavtalet 1922) fick utbilda militärer i Sovjet. Han menar att det bara var ett fåtal och att SSSR i utbyte mot råvaror fick en tredjedel av sin maskinbyggande produktion (1932) och krediter från Tyskland (enligt pakten 1939) och därigenom vann på affären.
Medinskij försvarar pakten med Hitler och dess hemliga tilläggsprotokoll med att det bara handlade om en möjlig uppdelning av intressesfärer. Han anser att Storbritanniens avtal med Hitler i München i september 1938 om en delning av Tjeckoslovakien var ännu mer cyniskt och påstår (en nyhet!) att Storbritannien och Frankrike därefter också slöt en icke-angreppspakt med Hitler. SSSR slöt sitt avtal först i augusti 1939, av säkerhetsskäl. Västmakterna ville vända Hitlers aggression mot SSSR, och SSSR ville vända den västerut. Enligt Medinskij överlistade Stalin med pakten alltså Chamberlain som han hade lika goda skäl att hysa misstro mot som mot Hitler.
Medinskij kallar vidare pakten med Hitler för en diplomatisk triumf därför att den gav Sovjet ett och ett halvt år för krigsförberedelser och beklagar att man inte fick mer tid. Han bortser från att Hitlertyskland 1941 var två-tre gånger starkare än 1939 och hade erövrat halva Europa. Han nämner inte att Storbritannien och Frankrike efter München slöt biståndsavtal med Polen och förklarade krig mot Tyskland, när Polen angreps.
Medinskij betvivlar vidare att Stalin hade förtroende för Hitler med tanke på hans allmänna misstänksamhet och avrättande även av tidigare vänner som Trotskij och Tuchatjevskij, vilka förresten skulle ha gjort samma sak. Han förtiger inte att Stalin slöt vänskapsavtal med Hitler i september men ser det som realpolitik.
Medinskij förnekar sedan att Stalin för att behaga Hitler utlämnade tyska kommunister och judar som flytt till Sovjet med argumentet att Hitler främjade judarnas flykt och att SSSR tog emot mycket fler judiska flyktingar än Storbritannien och USA och utan etnisk åtskillnad. Han anser det var riktigt att befästa den nya västgränsen enligt pakten men medger att befästningarna vid den gamla inte blev färdiga på grund av ”brist på resurser”. Han förnekar att några sprängdes. Att sovjetiska och tyska trupper höll en gemensam parad i Brest avvisas också med hänvisning till att en tysk film av händelsen var ett montage.
Medinskij förbigår erövringen av östra Polen i enlighet med pakten och naturligtvis Katyn men ägnar ett anmärkningsvärt kapitel åt att bekämpa ”myten” om erövringen av baltstaterna (och Moldavien). Han hävdar att de baltiska kommunistpartierna var populära och att en majoritet stödde anslutningen till SSSR i juni 1940, särskilt i Litauen som fick tillbaka Vilnius. Folken hade enligt Medinskij en traditionell dragning till Ryssland och de påtryckningar som gjordes (genom ockupation) borde inte bedömas efter det humana 2000-talets normer. Sovjetiseringen var ingen mardröm utan välkomnades av folken. Inkorporeringen i det ryska imperiets gränser var inte bara i hela det ryska folkets intresse utan också i de baltiska folkens, eftersom alternativet var en ännu värre tysk ockupation, som skulle hota deras existens. Medinskij påstår att halva industrin förstördes i Estland 1941-1944 (varför, av vilken sida? Förf. anm.) och att många fler dog då än under Sovjetregimen från 1939 fram till 1991, då ekonomin blomstrade. Krigsförberedelserna gick snabbt och ledningen hade därför rätt att se socialismen som ett lyckat system. Att inte dela områdena med Hitler skulle enligt Medinskij ha gränsat till förräderi av nationella intressen och han ställer frågan om Leningrad hade klarat belägringen, om Hitler i stället tagit Baltikum då och börjat anfallet från estniska gränsen. Hans slutsats är att folken i det f.d. ryska imperiet har ett gemensamt öde. Alternativet att de skulle få/vilja vara självständiga föresvävar honom inte.
På liknande sätt försvarar Medinskij anfallskriget mot Finland. Gränsen gick alldeles nära Leningrad, SSSR:s främsta industristad, landet var fientligt och kunde bli en bas för starkare staters anfall som under inbördeskriget. Han förnekar att SSSR ville erövra Finland, och bortser helt från upprättandet av en kommunistisk exilregering. Han vidgår att finnarna försvarade sig heroiskt och beklagar deras stora förluster (utan att jämföra dem med de mycket större sovjetiska) och landavträdelser. Men Sovjet hade inget annat val, och förresten gick finnarna i fortsättningskriget fram till den gamla gränsen och deltog i blockaden av Leningrad där en miljon ryssar dog av svält. (Men de stannade ju vid gränsen!)
Angående kriget med Hitler nedtonar Medinskij sedan de västliga allierades hjälp och krigsinsatser och kritiserar bombningen av tyska städer (vilket Stalin inte var emot), medan Sovjetarméns heroism understryks och betydelsen av straffbataljoner och spärrförband förringas, Han framhåller sovjetarméns humanitet och förnekar att soldaterna hämnades på tyskarna efter kriget. Det förekom inte mer våldtäkter i Sovjetzonen av Tyskland än i andra zoner, påstår han.
Ett sista intressant exempel är hur Medinskij skildrar kriget i Asien. Han gillar att SSSR i april 1941 slöt en neutralitetspakt med Japan och därmed fick ryggen fri i öster, utan att nämna att Japan därmed också fick ryggen fri för anfall söderut. Han menar att i augusti 1945 var västmakterna i en knipa och behövde sju miljoner man för att ockupera Japan. Avgörande blev då att SSSR, som alltid troget sina förpliktelser mot sina allierade, gick in i kriget och krossade den stora japanska Kwantungarmén, vilket kallas ett militärt under, varefter Japan kapitulerade. Han anser att USA:s atombomber egentligen syftade till att skrämma Stalin och att bombningen av Hiroshima och Nagasaki var helt onödig. Samtidigt beklagar han att Stalin vid Potsdamkonferensen inte insisterat på att börja anfallet tio dagar tidigare, så att det kommit före atombombningarna och därmed räddat 340 000 människoliv (utan strider?). Avslutningsvis ställer han frågan varför Stalin inte ockuperade Japan efter kapitulationen och inrättade en socialistisk republik. I stället intog USA landet och införde sitt system.
Men på slutet undergräver Medinskij alla sina resonemang. Utifrån talesättet my country, right or wrong förklarar han att hans mål inte är ett strängt fastställande av fakta och lagbundenheter, vilket är yrkeshistorikernas sak, utan att avslöja svarta myter och etablera positiva sådana. En positiv självidentifikation, anser han, föder förvissning om framtiden och motiverar folket för stordåd. ”Människan försvarar alltid sina egna, det ligger i hennes genetiska kod. — Om ni älskar ert Fosterland, ert folk, då blir historien som ni skriver alltid positiv.”
Medinskijs åsikter om kriget överensstämmer väl med vad president Putin sagt vid olika tillfällen. Man förstår då varför denne 42-årige man, senare avslöjad för forskningsplagiat, blev utnämnd till kulturminister, när Putin åter blev president i maj 2012. Det finns anledning att frukta det värsta, när den nya officiella läroboken i rysk historia kommer ut. Hederliga historiker har inget inflytande.