Ryssland får i år en normalskörd av spannmål, 90 miljoner ton eller strax därunder. Med en inhemsk förbrukning på 70 ger det ett exportutrymme på 15-20 milj. ton. Köttproduktionen – kyckling och svin – har fortsatt sin snabba återhämtning. Framöver väntas denna ökning motverkas genom WTO-regler som öppnar för hårdare importkonkurrens.
Spannmålsskördar, export, lagerminskning
(foto: Rutger Persson)
De stora ryska skördevariationerna är ett känt fenomen. De fem åren 2008-12 gav följande sifferserie: 108, 97, 61, 93, 71; och nu 88-90 milj. ton. 2010 års bottennotering ledde till att exportförbud för spannmål och mjöl infördes, som gällde fram till 2011 års skörd. 2012 täckte skörden, 71 milj. ton, precis den egna förbrukningen men lämnade inget utrymme för Rysslands roll som exportör.
Med tanke på Rysslands nya status som WTO-medlem sågs ett nytt exportförbud som om inte omöjligt, så dock en prestigeförlust. Utlastningen för export fortsatte i hög takt de första höstmånaderna (2,5 milj. ton per månad), men sjönk sedan till c:a 0,4 milj. ton/månad resten av spannmålsåret, dvs fram till 1 juli 2013. Bland annat tog man bort den tidigare järnvägsfraktsubventionen för exportspannmål; man får också utgå ifrån att spannmålsfirmorna har varit föremål för ”administrative guidance”.
Beslutet att inte formellt begränsa exporten innebar också att man, i motsats till säsongen 2010/11, accepterade att de höga internationella priserna slog igenom på den ryska marknaden. Vetepriserna steg från skördens början och fram till januari 2013 med 70 procent, för att sedan åter falla under våren. I Ryssland brukar 20 procent av brödpriset anges som kostnad för råvaran vete eller råg (i Sverige 5 procent). Med någon fördröjning slår dyrare spannmål också igenom i produktionskostnaderna för kött och mjölk.
Staten lyckades delvis dämpa höstens prisstegring genom att sälja ut spannmål ur sina interventionslager. Problemen med Rysslands egen försörjning och export har sedan 2010 lösts med en drastisk minskning av övergångslagren (dvs statliga plus privata lager den 30 juni varje år); från 25 milj. ton 2010 till 6,7 i somras. Lägre bör man inte gå, och staten har redan börjat interventionsköp för att fylla på sina lager något. Om man antar att årets skörd blir 88 milj. ton, inhemsk förbrukning 70 och lagerökning 3, blir exportutrymmet för säsongen 2013-14 15 milj. ton.
Ser man på de andra leverantörerna av det världsmarknaden kallar svartahavsspannmål, så kommer Kazakstan med den andra blygsamma skörden i rad (2011 gav rekordet 27 milj. ton, följande år 13 och nu 15) att spela en begränsad roll med 7 milj. ton. Den största aktören blir Ukraina med en god skörd på 59 och ett kalkylerat exportutrymme på 29 milj. ton.
Mjölk
2006 inleddes ett brett och ambitiöst finansierat statligt program för uppryckning av mjölk- och köttproduktionen, som hade fallit till 50-60 procent av 1990 års nivå. Det viktigaste medlet var krediter, billiga eller helt räntefria, för att renovera eller bygga nya djurstallar. Till det kom subventioner för importerade avelsdjur och teknisk utrustning, plus årliga kontantbidrag per ko, etc.
(foto: Rutger Persson)
Men mjölkproduktionen trotsar alla stimulansåtgärder. Den har nu i femton år varit nästan oförändrad. Senaste noteringen var 32 miljoner ton eller 58 procent av 1990 års nivå. Förklaringar? En rundgång av gamla dåliga vanor, märkligt låg mjölkavkastning per ko och låg lönsamhet. Mjölkproduktion kan ses som den svåraste produktionsgrenen. Höns och grisar kan man stänga in i fabriker i kontrollerade miljöer. Men mjölkproduktionen kräver en allomfattande lantbrukskompetens, från växtodling med grovfoder- (gräs, hö, ensilage) och fodersädsproduktion över uppfödning av kalvar och kvigor till färdiga kor till den egentliga produktionen av mjölk. Det begås fel i alla led, men bristen på företagsledare som förmår hålla ihop delarna är huvudförklaringen.
Kött
Insatserna för att hejda köttproduktionens nedgång och vända den till tillväxt inleddes redan för tio år sedan med en riktad satsning på broilersektorn. Staten gav subventioner, privat kapital investerades. Korta produktionscykler och snabba förväntade resultat, kvantitativt och ekonomiskt, låg bakom.
Framgången uteblev inte, och man fortsatte med svinsektorn, också med lyckat resultat. Men nötköttet förblev ett problem: produktionen sjönk t.o.m. under perioden 2000-13 med 20 procent. Ryssland är världens största importör av nötkött. Bakom ligger den hårda kopplingen till mjölkproduktionen: av landets kor är bara fyra procent av köttraser. Långa produktionscykler, flera år jämfört med kycklingarnas veckor och grisarnas månader, har också hållit investerarna borta.
En hårdsatsning på köttraser har inletts, med stöd både av president och premiärminister. I procent är ökningen snabb, men från en mycket smal bas. Och kopplingen till mjölkproduktionen kommer man inte ifrån. Även i EU är den stark: 80 procent av nötköttet kommer från kombinerade mjölk- och köttdjur. Kanske innebär ändå 2013 att den negativa trenden för nötköttet vänds.
Sedan 2007 har broilerproduktionen ökat 80 procent, räknat från 2000 har den fyrdubblats. Motsvarande för svinkött är sedan 2007 30 procent, sedan 2000 nästan en fördubbling. Målet är 85-100 procents självförsörjning. Investerarna är i första hand ryska livsmedelsindustrifirmor som integrerar bakåt, men utländskt kapital och kunnande spelar också en viktig roll. Importen har staten under den egna expansionen styrt med kvantitativa medel, dvs efter hand krympande importkvoter fördelade på olika länder. Kreativ användning av veterinära och sanitära hinder har också bromsat importen.
De inhemska producentpriserna har därigenom hållits ganska höga, likaså vinstmarginalerna, och ytterligare kapital har investerats, de senaste åren mest i svinsektorn. Svin- liksom fjäderfäproduktionen har industrialiserats ytterligare. Fodersäden och proteinråvarorna (soja, solros) är köpta på marknaden snarare än egenproducerade.
Ett positivt fenomen är att köttproduktionen ökat utan att fodersädsförbrukningen ökat lika mycket. Effektiviteten, mätt som foderutnyttjande, var tidigare mycket låg. Samstämmiga rapporter talar om kraftigt förbättrade foderblandningar; de största producenterna tillverkar själv sitt foder. Lägg till detta bättre byggnader, bättre teknisk utrustning, bättre rutiner, allmänt ökad kompetens. Verkliga resultat har nåtts. Statens planer är fortsatt ambitiösa. Men myntet har en baksida: miljöproblemen har man hanterat genom att i stor utsträckning ignorera dem. Och grissjukdomen afrikansk svinpest fortsätter att breda ut sig.
Sovjettidens köttkonsumtion per capita låg på 60 kg. Den var kraftigt subventionerad; beräkningar av Världsbanken pekade på att konsumentpriserna motsvarade en tredjedel av produktions- och distributionskostnaderna. Under nittiotalets omvälvningar – sänkt köpkraft, borttagna livsmedelssubventioner – sjönk den till 40 kg. Nu har man nått upp till 67 kg. (Sverige 86, Frankrike 100).
För resten av decenniet talar internationella bedömare om en uppbromsning av såväl konsumtion som produktion. Det finns frågetecken för landets ekonomi och konsumenternas köpkraft. Expansionen, särskilt på svinsidan, har lett till åtminstone tillfällig överetablering och fallande producentpriser. Tullunionen har medfört en ökande ström av svin och svinkött från Vitryssland. WTO-medlemskapet inskränker statens möjligheter att kvotstyra importen.
Jordbruksstöd
OECD:s beräkningar av jordbruksstödet i olika länder anger hur stor del av jordbrukets intäkter som är olika former av stöd (som motsats till intäkter från marknaden). Beräkningarna gäller 47 länder som svarar för 80 procent av världens jordbruksproduktion. Den genomsnittliga stödnivån var 2012 19 procent. På den nivån hamnade också EU. USA hade 7 procent, Kanada 14. Kina har ökat snabbt till 18 procent. Ryssland, vars stödandel ökat under den statligt initierade köttexpansionen, nådde 2011 15 procent. Då ingick speciella stödinsatser efter 2010 års missväxt. För 2012 föll nivån tillbaka till 13 procent.