Greklands kris handlade om statsskulden. Irlands, Spaniens och Portugals handlade däremot om en fastighetsbubbla och bankerna som satt fast i den. Cyperns problem kombinerar de senare kriserna med Islands: ett vildvuxet offshorebanksystem blåste upp en fastighetsbubbla och blev för stort för landet. Blir det Ryssland som kratsar Cyperns kastanjer ur elden?
Vid Turkiets invasion av Cypern 1974 hamnade öns industrier och jordbruk i ”Turkiska Republiken” i norr. Den södra, grekdominerade Republiken började då utveckla affärstjänster och offshore banking som komplement till turismen. Dubbelbeskattningsavtal, låga skatter och generösa invandringsbestämmelser skapade jämte brittisk lagstiftning förutsättningar för detta och dito företagsetableringar.
Under det postsovjetiska 1990-talet var kapitalflykten från Ryssland stor: 300 miljarder dollar ska ha smugglats ut ur Ryssland då, och det soliga, grekisk-ortodoxa Cypern – inklusive resterna av post-sovjetisk underrättelsenärvaro – blev en poplär destination inte minst för oligarkerna. EU-inträdet 2004 och euroanslutningen 2008 gjorde Cypern än mer attraktivt, med lättare tillgång för ryska företag till eurozonens finansmarknader:
• Ryska intressenter svarar nu för huvuddelen av utländska investeringar i Cypern – i fjol 3 gånger Cyperns BNP – liksom för huvuddelen av bankernas utlandsinlåning. Höjd vinst- och bolagsskatt kommer nu att drabba dessa investerare, liksom omvandling av inlåning till aktier.
• Ryssar verkar dominera fastighetsmarknaden mer än britterna – drygt 60 000 ryssar lär bo där, och fler har fastigheter där.
• Några av Rysslands rikaste affärsmän har enligt Oxford Analytica etablerat sig där, som Severstals Aleksei Mordashov, ex- presidentkandidaten Mikhail Prokhorov, Vladimir Potanin, ordförande i Interros, och Metalloinvests ägare Alisher Usmanov.
Liksom Cyperns samhälle i stort har Cyperns banksystem präglats alltmer av det ryska inslaget. Av en total balansomslutning på 8-9 gånger BNP står offshorepengar för lejonparten, och av dessa utgör ryska pengar kanske en tredjedel på inlåningssidan. På utlåningssidan är den inhemska kreditstocken en fjärdedel av total utlåning, varav en hel del alltså täckts med offshorepengar. Arbetet med detta – finanssektorns del i BNP – växte från ett par procent år 2000 till 14-16 % av BNP år 2010. De underliggande kapitalinflöden genererade således en kreditexpansion som i sin tur slog igenom i snabba löneökningar, vidlyftig kreditgivning och en fastighetsbubbla som spräcktes, när finanskrisen drabbade Storbritannien 2008-09. När Greklands skuldproblem 2011 ledde till en 53-procentig skuldnedskrivning, gav innehaven av sådana papper ohållbara förluster; detta dock också till följd av problemlån i Ryssland och Ukraina, samt av den inhemska fastighetskrisen. Problemlånen verkar ha varit större än bankernas kapital redan före Greklands skuldnedskrivning.
Det konkursässiga banksystemet har därefter hållits uppe främst med stöd från Europeiska Centralbanken i avvaktan på en lösning. Visserligen var den cypriotiska statsbudgeten någorlunda balanserad och statsskulden inte besvärande, men när bankerna började skaka var banksystemet ändå på tok för stort. Nytt kapital för ett banksystem om 8-9 gånger BNP skulle kosta ett års BNP. För den cypriotiska staten skulle detta leda till en statsskuld på 160-180 % av BNP. Enbart räntan på detta – tänk räntenivåer kring 10 % i detta läge – skulle i runda slängar ta minst 40 % av skatteintäkterna: en cypriotisk lösning är ohållbar annat än i kombination med en därpå följande statsbankrutt, som sannolikt kostar övriga EU-länder hela insatsen.
Därför försöker man lösa skuldproblemen genom att omstrukturera och skära ner banksystemet till EU:s genomsnitt (utlåning 80% av BNP) samt kapitalisera det genom att delvis omvandla insättningar över 100 000 euro till aktiekapital i den kvarvarande Bank of Cyprus, till ett värde av 6 miljarder euro, ett lån från EU på 10 miljarder euro, samt stöd från IMF som nu förhandlas, i utbyte mot produktivitetshöjande strukturreformer och budgetbesparingar. Cypern har en svår tid framför sig, med anpassning av banksystemet till vad den cypriotiska staten kan garantera, och därmed en krympning av inte bara den inhemska kreditstocken utan också det inhemska banksystemets bidrag till BNP.
Grundfrågan blev alltså vem som skulle ta smällen. Hittills har EU:s och inte minst Tysklands skattebetalare fått göra detta. Viljan att med deras pengar rädda ryskt skatteflyktkapital i cypriotiska banker förelåg inte (egentligen är det märkligt att skattebetalarna fått bära så stor börda i finanskrisen över huvud taget, och inte bankernas ägare och investerare). Därför blev paketet som det blev, och de stora insättarna får upptäcka att de plötsligt sitter fast med en aktieportfölj i en cypriotisk bank.
Efter EU:s bidrag återstår nu – förutom de pågående förhandlingarna med IMF – för Cypern att förhandla med Ryssland om det nödlån från 2011 på 2,5 mdr euro till 4,5 % ränta, som hjälpt till att hålla Cypern flytande. Förhandlingarna med Ryssland torde bli tuffa, eller resultera i tuffa villkor, av flera skäl där förekomsten av starka ryska ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen i Cypern är ett.
Ett annat skäl kan vara de cypriotiska gasfyndigheterna i vattnen öster om Cypern nära Israels gigantiska gasfält. I början av 2011 offentliggjorde de cypriotiska myndigheterna gasfyndigheter som beräknades innehålla nära 300 mdr m3 naturgas. En hittills avvisad intressent är det ryska, västsibiriska gasbolaget Novatek, som ägs av Gennadij Timtjenko, en av ägarna till det mystiska energihandelsbolaget Gunvor – med länge misstänkt koppling till Putin. Det må vara hur som helst med den saken – om Ryssland omförhandlar villkoren på nödlånet, räknar man – och ”man” torde vara en viss man, nämligen landets president – sannolikt med att få något mer än att dela bördorna för Cypern med EU. Frågan är bara om det är gas genom ett bolag vars ägare misstänks ha kopplingar till denne president, något annat bolag inte helt utan sådana kopplingar, visumfrihet till EU eller baser?
Min egen erfarenhet från skuldförhandlingar med Ryssland är som rådgivare i den moldaviska skuldförhandlingsdelegationen, och jag har fått deja-vu-känslor när jag följer utvecklingen. Ryssland ställde hårda krav som förutsättning för att ge sitt medgivande till en skuldkonsolidering i Parisklubben – ett krav från IMF. Därmed kunde Ryssland ställa alldeles egna krav som Moldavien måste uppfylla för att lösa sina skuldproblem. I Moldaviens fall gällde accept av Transnistriens energiskulder till Gazprom, samt att regeringen hindrade privata fordringsägare i landet att hävda sina fordringar på ryska Vnesjekonombank (något också Georgien och Kirgizstan utsatts för och mycket större Ukraina skulle ställas inför).
Avgörande för vad Ryssland kan tänkas kräva av Cypern är i vad mån EU gör sådana krav möjliga, genom att förutsätta rysk medverkan i stödet till Cypern (förutom redan gjorda förluster). Vad som främst ligger i korten för ryssarna är gasfyndigheterna, men också möjligheten att etablera en flottbas i landet – faciliteterna i Syrien torde väl inte bestå länge till.
Gasfyndigheterna håller nyckeln till Cyperns återhämtning, men här kommer det internationella spelet in: Turkiets intresse av en lösning av den cypriotiska frågan, liksom av gasen i sig, gör att Turkiet reser hinder för företag som går in i cypriotisk gasutvinning. Detta torde försinka återhämtningen och alltså försvåra en lösning av finansproblemen. Utfallet av denna fråga kan gagna Rysslands intressen av exempelvis en flottbas – även om det kan vara svårt att se vilket utfall som bäst skulle spela de ryska intressena i händerna.
Cyperns finansiella problem har alltså satt landet i händerna på inte bara fru Merkel och Trojkan – dess öde bollas nu i spelet mellan EU, Ryssland och Turkiet i frågor som energi- och säkerhetspolitik, för att inte tala om andra ”intressen”. Allt detta tyder på en tuff och stökig tid framöver för Cypern. Och om det blir Ryssland som i slutändan kratsar kastanjerna ur elden, kan inte heller jag svara på. Bara ställa frågan.